4 juli 2020

UTMANINGEN 14 juli - Josua 21

UPPFYLLDA LÖFTEN

Bibelläsning: Josua 21
Läs bibeltexten här


"Ingenting uteblev av allt det goda som Herren hade lovat Israels hus. Allt gick i fullbordan."  (Jos 21:45 FB)

Gud håller vad han lovat. Redan vid den brinnande busken många år tidigare hade Gud lovat Moses att folket skulle få komma in i det utlovade landet. Man kan alltid lita på Gud.

Men att löftena gick i uppfyllelse var också beroende av att folket följde Guds vägledning. Mose hade kunnat tacka så mycket för löftet och satt sig ned och väntat. Folket hade kunnat ta emot löftet och bara väntat på dess uppfyllelse. Men förutsättningen för att löftena uppfylldes var att folket trodde på Guds löften och började ge sig av mot det utlovade målet.

Gud ger oss löften och visioner. Men de uppfylls inte alltid av sig själv. Då vi följer Herren och rör oss mot det som Han lovat, då kan det hända.

- Mannakorn att tugga på under dagen: KRAFTEN I GUDS ORD BLIR FÖRLÖST DÅ VI HANDLAR SOM OM DET ÄR SANT. 
__________________
Innehåll:
Leviternas tilldelas sina städer

Kommentar
Då landet fördelades fick leviterna inget landområde. Leviternas arvedel var att få göra tjänst inför Herren och att betjäna folket (5 Mos 18:1-2).

Däremot hade leviterna fått löfte om att de skulle tilldelas städer att bo i med tillhörande utmarker för sin boskap (vers 2). Ifrån de andra stammarnas landområden avskiljdes 48 städer till leviterna.

De städer leviterna fick ansvar för var utspridda över hela landet. Det var långt till Jerusalem för många bland folket, men genom att levitstäderna var utspridda var det knappast någon som hade mer än en dagsresa till en levitisk stad.

Till eftertanke 
Fundera över uttrycket "kraften blir förlöst då vi handlar som om det är sant". 
I uppfyllelsen av varje löfte finns det något som är Guds del och något som är vår del.
-Vad är det vi måste göra för att ta emot frälsningen? Vad är Guds del?
-Vad är vår del för att vi ska kunna ta emot förlåtelse? Vad är Guds del?
-Försök finna exempel på detta från Israels vandring från Egypten till löfteslandet? Vad är folkets del? Vad är Guds del?

Inför söndagen: Att inte döma

- Från kyrkoaretstexter.se -

Hes 18:30-32, Gal 6:1-7, Luk 6:36-42, Ps 62:2-9
Bibelns ord för att döma – grekiska ”krino” – har flera betydelser. Det har en positiv betydelse av ”att bedöma och avgöra vad som är rätt eller fel”. Sker detta på felaktiga grunder blir betydelsen ”att fördöma”. Ordet används också om att ”döma” i en domstol.

Ett exempel där detta ord används positivt är i Apg 20:6 när Paulus ”beslutar” sig för vilken resväg han ska ta. Paulus gjorde inte fel när han bedömde vilken väg han skulle ta! Vi alla bedömer ständigt vår situation, vad någon säger eller vad någon gör. Så länge det handlar om att bedöma och avgöra egna beslut är allt väl, men hur mycket ska vi döma andra människor? Ska man säga till när man tycker att någon handlar fel?


Läs mer här:  https://www.facebook.com/kyrkoaretstexter/photos/a.1669125096445471/3398678080156822/?type=3&theater

Bibelord i Coronatider 69

Lovad vare Herren dag efter dag!
Han bär vår börda, Gud är vår räddning.
(Psalm 68:20)

Dagens andakt 11 juli



”När han hade skilts från dem gick han upp på berget för att be”.              
 (Mark 6:46)

Det finns de som säger att de inte behöver bestämda tider för bön, för de ber hela tiden. Det låter ju bra, men när vi läser om Jesus förstår vi, att även om Jesus ständigt var i kontakt med sin Fader, var han ändå angelägen att avskilja särskilda tider för fokuserad bön.
Stanley Jones, den kristne författaren, som var missionär i Indien under många år, visste detta. Han sa: ”Om du skall kunna finna Gud alltid, så måste du finna honom någon tid, och om du skall finna honom överallt, så måste du finna honom någonstans”.  Martin Luther var också klar över denna sanning. Han sa: ”Den som ej beder på bestämda tider, beder ej heller på obestämda”.
Någon har liknat bönelivet vid en bro, där brospannet är den ständiga bönen. Men brospannet kan inte hänga i luften, det måste ha några pelare som håller upp det. Dessa pelare representerar de fasta bönestunderna.

BÖN
Herre, idag vill jag komma till dig i bön med regelbundna mellanrum, så att jag genom dessa bönepelare kan upprätthålla det ständiga bönelivet, och komma ihåg att jag alltid får vända mig till dig. 

Dagens andakt 4 juli

”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.” (Upp 3:20)

Det här budskapet i Uppenbarelseboken är riktat till församlingen i Laodikeia. Den beskrivs som en ”ljum” församling. Guds önskan för denna församling, framgår tydligt av texten, genom orden ”Om du ändå vore kall eller varm!” (vers 15). Gud vill att hans församling ska ta en klar ställning för eller emot. Ändå förstår vi att församlingen såg på sig själv som en mycket rik församling som inte saknade någonting. Men profetrösten som såg bakom fasaderna manade: ”Visa iver och vänd om!” 
Det som förvånar en uppmärksam läsare, är att Bibeln i detta avsnitt beskriver en situation, där Jesus står utanför församlingen och bultar och ber att få vara med. Det förvånar också att budskapet i början vänder sig till församlingen som grupp, men plötsligt i vers 20 får det en annan karaktär och blir mycket personligt ”Om ’någon’ hör min röst och öppnar…” . Det handlar inte längre om ett kollektivt gensvar till Jesus, utan ett personligt. En församling kan aldrig öppna kollektivt för Jesus. Varje församlingsmedlem måste själv öppna sitt hjärta för Jesus. Det är inte heller så, som en del tycks tro att Jesus är den som öppnar dörren. Man hör ibland böner om att Jesus ska öppna våra hjärtan för honom. Han gör inte det. Han bara knackar på. Sedan måste vi, var och en, välja att öppna för honom. Någon har sagt att hjärtats dörr bara har handtag på insidan. Men om, och när vi öppnar så kommer han in och har fest tillsammans med oss.   
BÖN
Jesus, jag vill öppna för din närvaro i mitt liv idag. Kom in och dela den här dagen med mig. Tack för att du vill dela glädjen med mig, och för att du vill dela de svårigheter och utmaningar som kan komma att möta mig idag.

UTMANINGEN 4 juli - Jos 11

SEGERTÅGET FORTSÄTTER

Bibelläsning: Josua 11
Läs bibeltexten här


”Så intog Josua hela landet, så som Herren hade lovat Mose” (Jos 11:23 FB)

Segertåget fortsätter och Herrens uppmaning till Josua upprepas ”Frukta inte” (vers 6).
Josua bok har många paralleller till Apostlagärningarna i Nya Testamentet. Det börjar med ett löfte (Jos 1:3 och Apg 1:8) och sedan följer berättelsen om framgång för Guds folk. I Josua bok intar man landet och i Apostlagärningarna intar man världen ”till jordens yttersta gräns”.

I Josua är det en fysisk erövring, i Apostlagärningarna är det en andlig.

Men även om de kristna i Apostlagärningarnas tid hade framgång och erövrade till jordens yttersta gräns, måste landet återerövras i varje generation. Missionsuppdraget tillhör varje generation.

Då vi bodde i Lettland hade vi en stor fana på högkvarterets fasad. Texten var utmanande: ”Lettland för Kristus”. Det är det som det handlar om och ytterst gäller uppmaningen ”Världen för Kristus”.
- Mannakorn att tugga på under dagen: "Ni ska vittna om mig...till jordens yttersta gräns" (Apg 1:8)
___________________
Innehåll:- Vers 1-15
En mängd kungar angriper israeliterna och blir besegrade.
- Vers 16-23
Återblick på erövringen av landet

Kommentar:
I förra kapitlet besegras alla kungar söderut och i detta kapitel besegras alla kungar norrut. 

Bland folken de besegrade fanns också "jättarna" (vers 21) som de första spejarna hade mött fyrtio år tidigare (4 Mos 13-14). Den gången blev israeliterna skrämda och återvände till öknen. Men nu följde de Herrens uppmaning till Josua: "Var stark och frimodig, för du ska som arv åt detta folk fördela det land som jag med ed har lovat deras fäder att ge dem" (Jos 1:6).

Till eftertanke:
I Josua bok handlar det om en fysisk erövring, i Apostlagärningarna är det en andlig. Jesu uppmaning till sina första lärjungar gäller än: "Ni ska vittna om mig...till jordens yttersta gräns" (Apg 1:8)
- Hur uppfyller Guds församling dessa ord idag?
- Hur bidrar jag till att denna uppmaning går i uppfyllelse? 
- Och hur går det med uppmaningen: "Var stark och frimodig"?

3 juli 2020

Mitt vittnesbörd del 19: SUNDSGÅRDEN

Vi hade just flyttat in i huset på Sundsgården (Bilden), etablerat oss och slagit oss till ro. Så ringer telefonen...

Det är de nytillträdda ledarna för Frälsningsarmén i Norge och de frågar om vi kan tänka oss att flytta till Norge och arbeta där i två år. Vi blev förvånade för vi kände knappt varandra.

De hade nyligen varit ledare för Frälsningsarmén i Finland och Estland, samtidigt som vi var i Lettland. Där hade vi träffats några gånger. Vi hade även varit inbjudna som talare på Finlands kongress/roots. Men vi kände inte varandra.
Vårt spontana svar var att det låter intressant och att det vill vi gärna höra mer om.

Vi blev då inbjudna till Oslo för att samtala med ledningen om en eventuell tvåårig anställning i Norge. Nu börjar berättelsen bli lite spännande, för det jag nu ska berätta om är okänt för nästan alla. Frälsningsarméns ledning var angelägna att vi inte skulle träffas på högkvarteret i Oslo för att inte väcka förväntningar, eller möjligtvis farhågor, på att vi skulle återvända till Norge.

De bokade ett hotellrum åt oss i centrala London och skulle morgonen efter komma till hotellet för ett samtal med oss. På morgonen kom kommendören, fru kommendören och chefsekreteraren till hotellet. Det fanns ingen annat ställe att sitta ner och samtala än i hotellets bar. Där satt vi fem personer i Frälsningsarméns uniform i baren (det var bra att ingen av kvällstidningarna fanns på plats). 

Vi märkte ganska snart att det inte fungerade så bra att sitta i baren och samtala ostört, så vi bjöd in dem att följa med upp till vårt dubbelrum som de hade beställt åt oss. Vi hade inte väntat besök den dagen, vår dubbelsäng var obäddad och det var den enda plats vi kunde sitta. Där satt vi, fem personer, kommendören, kommendörens fru, chefsekreteraren, Rut och jag. Då man sitter runt en dubbelsäng sitter man dessutom med ryggen åt varandra.

Det uppdrag de hade åt oss var att ansvara för de nya löjtnanterna som kom ut från officersskolan de första fem åren i tjänsten. Vår tjänst i Norge skulle börja den första augusti. Vår befattningsbeskrivning skulle utformas under arbetets gång (vilket naturligtvis aldrig skedde). Vår officiella titel var "Utveckling och träning av löjtnanter".

Vi reste hem till Sundsgården och började planera för att packa ned våra tillhörigheter och flytta till Norge. Vi var alltså heltidspensionärer i sju månader, varav en stor del av tiden användes för flytten från Lettland och senare flytten från Sverige. 

PS
Då vi hade flyttat från Lettland till Sverige som pensionärer funderade jag lite grand på vad pensionärer egentligen gör. Jag läste på lite grand och började förstå att pensionärer sitter på parkbänken och matar duvor. Sundsgården ligger väldigt vackert vid Mälaren och där finns en hel del duvor. Jag hade börjat göra mig bekant med duvorna och de förstod att nu fanns det pensionärer på Sundsgården och jag kan tänka mig att det började vattnas i munnen på dem då de tänkte på alla brödbitar det skulle generera. Då vi kom hem från samtalet i Oslo gick jag ned och informerade duvorna att dom nog får vänta några år på duvmatningen. Det var ingen som protesterade. Det såg nästan ut som om två av duvorna nickade att det var OK.


/PB

Fortsättning följer på måndag.

De tidigare inslagen finner du här:  https://rupeba.blogspot.com/2020/06/mitt-vittnesbord.html