Året var 1979 och vi hade haft bönesamlingar i vårt hem i fem år. Men det skulle bli ett slut på fredagskvällarna i Sollentuna. Gud sa det först till Rut. Eller det kanske är så att hon lyssnar bättre än jag. Till slut förstod även jag att Gud önskade en förändring i vårt uppdrag. Jag kommer ihåg att jag sa till Gud: ”Om du säger det tillräckligt tydligt så att jag är säker på att det är du, kommer jag att åka vart som helst när som helst.”
Då
man vet att Gud har en förändring på gång måste man börja röra sig i
den riktning man tror är riktig och lita på att Herren ska öppna och
stänga dörrar så att det blir rätt.
Efter ett tag såg vi en
annons i Stridsropet att Frälsningsarméns folkhögskola i Norge sökte en
lärare i ”Kristen Ledarträning”. Jag visste inte ens om att
Frälsningsarmén hade en folkhögskola i Norge. Ja, det kunde ju vara
något, så jag sökte. Jag blev kallad till intervju och reste till Jelöy i
Norge. Sedan gick tiden och jag tänkte inte så mycket mer på det.
Men
så en fredagskväll då vi väntade invasionen till bönemötet hemma hos oss ringde
rektorn på Jelöy Folkhögskola från Norge. Han sa att jag fick tjänsten,
men att jag måste bestämma mig innan helgen var över, för om jag inte
tog tjänsten ville han att nummer två skulle få tjänsten som om han
varit nummer ett.
Det var naturligtvis inte något lätt beslut att
ta. Det fanns mycket som talade emot. Rut var gravid och väntade barn
ungefär samtidigt som vi då skulle flytta. Vi talade och bad en stund
tillsammans, men sen var det kvällens bönemöte som tog över all
uppmärksamhet.
Sedan, sent på kvällen då den siste från bönemötet
hade gått hem, tog jag en lång promenad och talade med Herren. Vi
gjorde en överenskommelse. Eller rättare sagt jag gjorde en
överenskommelse med Gud. Jag sa till Honom att då jag kommer hem efter
promenaden ska jag sätta mig som vanligt i den fåtöljen där jag brukar
sitta och läsa Bibeln. Jag ska slå upp Bibeln på det ställe som jag är i
min dagliga bibelläsning och om Herren i det kapitlet tydligt visade
att vi skulle resa till Norge så skulle det bli så. Annars stannar vi
hemma. Jag hade inget emot att stanna hemma så jag tyckte det var en bra
överenskommelse. Det är ju inte så vanligt att bibelverser talar om
Norge. Du vet väl att det finns bibelverser om Sverige? I Gamla
Testamentet kan vi vid flera tillfällen då israeliterna var på väg till
löfteslandet läsa "Herren ska föra dig till ett Gott-land". Men
bibelverser om Norge hade jag aldrig hört talas om.
Jag kom hem, satte mig i fåtöljen, slog upp Bibeln där bokmärket låg och läste:
”Du blir inte sänd till ett folk med främmande språk och obegripligt tal.”
Jag
vet att denna bibelvers inte säger till alla som läser den att de ska
åka till Norge. Men till mig, just där och just då, talade den Helige Ande
tydligt. På söndagen ringde jag till rektorn i Norge och talade om att
vi kommer till den 1 augusti.
Då jag långt senare ville gå
tillbaka och läsa bibelordet kunde jag inte hitta det. Det tog lång tid
innan jag hittade det igen för att kontrollera att det verkligen
stod så. En period trodde jag nästan att Herren skrivit in det i Bibeln
bara för mig just den kvällen och sedan tagit bort det igen, men så var
det inte. Det står i Hesekiel 3:5.
Jag har senare fått veta att
det fanns en viss tveksamhet i folkhögskolans styrelse om att anställa
mig. Det var speciellt ledningen för Frälsningsarmén i Norge som var
tveksam att anställa någon från den karismatiska väckelsen i Stockholm.
Man tyckte nog att hade nog med problem ändå. Men rektorn stod på sig och jag fick tjänsten.
Året var 1979. Vi
väntade på att vår tredje son skulle födas. Vi visste ingenting om
Frälsningsarmén i Norge. Vi kände ingen i Norge. Men nu började vi
förbereda oss för uppbrott.
Nästa avsnitt i mitt vittnesbörd kommer på måndag. Vittnesbördet består av 21 delar.
/PB
