Från Förlåtelseboken av Rut Baronowsky
Kapitel 6
Att förlåta
Kvinnan reste sig häftigt, böjde sig framåt, sträckte ut högra armen och pekade rakt på mig medan hon spände ögonen i mig och sa med en röst som lät som piskrapp: ”Menar du att jag ska förlåta den man som mördade vårt gemensamma barn, vår lilla treåring?”
Kraften i hennes anklagande ord var så stark att jag måste ta ett steg tillbaka där jag stod och undervisade. Temat var förlåtelse och vi hade talat om den befrielse som finns i att bekänna synd och ta emot förlåtelse och rening. Nu hade jag börjat tala om vikten av att förlåta sådant som andra gjort emot oss. För att vi ska bli verkligt fria måste vi nämligen inte bara låta kraften från Jesu blod flyta in i våra liv med förlåtelse, rening och befrielse från sådant som vi gjort mot andra, utan vi måste också släppa taget om sådant som andra gjort emot oss. Vi måste ge förlåtelsen vidare.
När Jesus dog på korset på Golgata var det som att reningskällan sattes i rörelse. Jesu blod, förlåtelseblodet blev utgjutet. Blodet som tar bort skuld började flöda från Jesu sår. Därifrån kan det strömma in i mitt liv.
Minns du bilden av Jesu blod som ett fläckborttagningsmedel, som vi talade om tidigare. Vi stryker det på fläcken - på synden - och fläcken är borta. Lika lite som vi förstår hur ett fläckborttagningsmedel kan få en fläck på blusen att försvinna, lika lite förstår vi hur blodet från korset kan ta bort vår synd. Men vi ser att det fungerar och vi använder det i tro.
Israels barn förstod inte hur blodet från ett lamm kunde fungera som räddning för dem. När dödsängeln skulle gå omkring och döda allt förstfött i Israel, fick de judar, som tog Guds ord på allvar och följde hans instruktioner, om att stryka blod på dörrposterna till sina hus, uppleva Guds räddning och dödsängeln gick förbi. Du kan läsa mer om detta i 2 Mosebokens 12:e kapitel och i Hebreerbrevet 11:28.
På samma sätt som Israels barn får vi i tro ta upp blodet och använda dess renande kraft till frälsning från vår synd. ”Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet”, står det i 1 Johannesbrevets första kapitel vers 9. Och några verser innan kan man läsa att det är ”blodet från Jesus… som renar från all synd”(1 Johannes 1:7).
Men förlåtelse är inte något statiskt. Gud vill att vi ska låta förlåtelsen flöda vidare till andra. Han kallar oss att förlåta på samma sätt som Fadern har förlåtit. Det är spännande att läsa om hur Jesus sänder sina lärjungar att göra detsamma som han gjorde.
På många språk finns ordspråket ”hämnden är ljuv”. Men detta är inte sant. Hämnden är inte ljuv. Hämnden förgiftar våra liv. Ett kinesiskt ordspråk säger att den som hämnas gräver två gravar, en åt sig själv och en åt den andre. Ändå kan det ibland kännas som att vi hellre dör själva än att vi förlåter dem som gjort oss orätt.
Jag läste några ord av Ylva Eggehorn där hon skriver om det låsta rummet som en oförlåtenhetens plats. Det är den plats där en människa som inte kan förlåta befinner sig. Hon skriver att en människa verkligen kan vara ett offer för någon annans synd, men ingen behöver stanna kvar i offerrollen. Det finns en nyckel ut ur det låsta rummet. Och den nyckeln heter förlåtelse.
Det underliga med oss människor är att vi tycks finna njutning i att stanna kvar i en oförrätt. Vi bryr oss inte ens om att leta efter nyckeln.
Den kristne teologen, prästen och själavårdaren Fredrik Brosché konstaterar så målande i sin bok ”Återupprättad gemenskap” det faktum att man inte kan vaccinera sig mot att bli sårad. Visst skulle det vara skönt om det var möjligt att ta en spruta och så inte behöva bli ledsen eller skadad när livets törnar kommer över oss.
Men det fungerar nu inte på det viset. Sanningen är att sådana sprutor inte finns. Så länge vi lever i en fallen värld kommer vi att bli sårade av andra människors synd och vi kommer att såra andra människor. Så länge vi lever i en fallen värld kommer vi därför att vara i behov av förlåtelse och vi kommer att behöva lära oss att förlåta andra. Åtminstone om vi vill leva fria, hela och friska liv.
Frihet inte rättvisa
När jag här talar om att förlåta, handlar det inte om att skipa rättvisa eller att döma. Det handlar i stället om din frihet från negativa bindningar och din plikt att sätta andra ut i frihet.
Ibland finns det ingen att ställa till svars. Den som har sårat dig kan vara död. Det kan vara en institution som gjort dig illa, en myndighet, en församling eller en kyrka. Det kan vara ett land, ett folk, eller kanske en ockupationsmakt. Det kan vara vilket som helst kollektiv. Vem ska du ställa till svars?
Om vi skulle vänta med att förlåta tills någon kommer och ber om förlåtelse kan vi kanske aldrig bli fria. Men Gud vill att vi ska släppa taget om det som varit och ge förlåtelsen vidare, låta förlåtelseblodet från Golgata strömma vidare.
Frank Mangs skriver i en av sina böcker om den här principen och han berättar om sitt ”förlåtelsekonto”:
Varje nyårsafton förlåter jag mina vänner ett år i förväg. Alla mina vänner har ett förlåtelsekonto hos mig och eftersom jag inte har några ovänner är alla världens millioner människor inkluderade i mitt förlåtelsekonto.
Det jag talar om här handlar alltså om din frihet. Det handlar inte så mycket om de andra, som vad som händer i ditt eget hjärta. Du kanske verkligen är ett offer för andra människors synd. Men du behöver inte stanna kvar i offerrollen. Det finns en utväg. Hela evangeliet handlar om att människan kan bli fri från osunda bindningar.
Utgivande förlåtelse handlar i första hand om dig. Att du ska förlåta har med din frihet att göra. Det har med ditt liv att göra. Vad som händer i det yttre betyder inte så mycket som vad som sker i ditt hjärta.
Ett hjärtats beslut
Vi har redan konstaterat att så länge vi lever i en fallen värld kommer vi att skadas av andras synd. Men Gud vill att vi ska leva i frihet och inte vara bundna till vare sig någon människa eller någon situation. Fredrik Brosché som jag tidigare refererat till säger att när jag förlåter befrias jag. Om jag inte förlåter sitter jag fast. Han säger att när du blir sårad, inte om, för det kommer du att bli, kan du välja två vägar. Antingen kan du bli förbittrad eller också kan du bli förbättrad.
Så många människor har fått sina liv förstörda därför att de inte kunnat förlåta. Bitterheten och oförsonligheten har en tendens att äta sig in i hela deras varelse, och jag vet om människor som inte bara fått sitt själsliv förstört utan också blivit fysiskt sjuka på grund av att de inte kunnat förlåta och släppa taget om det som varit och gå vidare.
Att släppa taget
Som människor blir vi hela tiden sårade, men om vi vill vara hela och fria som kristna, måste vi hela tiden leva i utgivande förlåtelse. Vi måste ge ifrån oss – släppa taget om kränkningar, förolämpningar, orättvisor och annat som drabbar oss i livet. Inte för rättvisans skull, inte för rättfärdighetens skull, men för vår egen hälsas skull.
Det grekiska ordet för förlåtelse är aphiemi, och det betyder ordagrant att släppa taget, att bjuda något farväl eller att överge. Innebörden i ordet är lika definitiv som en juridisk skilsmässa mellan en man och en kvinna.
David Eberhard, överläkare och chef på Stockholms läns psykiatriska akutmottagning vid S:t Görans sjukhus, har under många år arbetat med patienter med ångest- och depressionssymptom. Han skriver i sin bok ”I trygghets-narkomanernas land” att det under 1900-talet växt fram en kultur i västvärlden där man till varje pris ska analysera och bearbeta de obehagliga händelser, som alla människor möter någon gång i livet. Enligt psykoanalytisk teori kommer det annars alltid att ligga kvar som ett oläkbart ”sår i själen”. I tidigare samhällsstrukturer var det vanligt att tänka ”det är bara att glömma och gå vidare”. Eberhard menar att samhällsklimatet i våra dagar har präglats så starkt av det psykoanalytiska tänkandet, att ett sådant synsätt blivit tabubelagt även om det, enligt hans uppfattning är ”en mycket användbar strategi”.
Så länge du inte förlåter sitter du nämligen fast. Varje gång något påminner dig om den person som skadat dig, eller den situation där du blivit skadad väcks smärtan till liv. Du ligger vaken på nätterna och ältar det som hänt och tankarna mal: det är inte rättvist, det var inte mitt fel, hur kunde dom göra så mot mig? Hur kunde det bli så här jag är ju oskyldig, dom ska få äta upp det dom har gjort mot mig.
Och så är du bunden som med ett osynligt rep till situationen eller personen som gjorde dig illa. Och det kan till och med vara så, att den eller de som skadade dig inte ens vet om vad de gjort. De ligger definitivt inte vakna på nätterna och grubblar över vad som hänt.
Många människor är bundna med ett sådant här osynligt rep till situationer eller människor som gjort dem illa. Det är som en dragkamp som förpestar hela deras tillvaro.
Jag var med om en verkningsfull illustration under en gudstjänst i USA för många år sedan. Det var ett drama om en kvinna som hade blivit djupt kränkt av sin syster. Hon hade inte kunnat förlåta systern för vad hon gjort. I dramat höll hon i ena änden av ett rep och för att illustrera hur vi människor blir bundna av sådana här situationer höll systern i andra ändan av repet. Dragkampen pågick under en lång stund, och den förorättade kvinnan ältade hela tiden den oförrätt som hon utsatts för. Men så plötsligt bestämde sig kvinnan för att det inte var värt att fortsätta dragkampen längre. Hon beslutar sig för att släppa taget om det som varit. Hon släpper repet – och effekten blir dramatisk. Repet som varit så spänt, och som representerat så mycket smärta, ligger nu slappt på golvet. En ensam kvinna, systern, står och håller i sin ände av repet. Men det som framför allt blev så tydligt i det här lilla dramat, det var vad som hänt med den förorättade kvinnan som släppte taget – HON HADE BLIVIT FRI!
Att förlåta handlar om din frihet. Att släppa taget om det som varit är ofta det första steget till att komma ut i denna frihet.
Det finns situationer som mänskligt sätt inte går att förlåta. Hur ska ett barn som utsatts för övergrepp kunna förlåta? Hur ska den misshandlade hustrun kunna förlåta? Hur ska mannen kunna förlåta, när den kvinna han älskat över allt på jorden lämnar honom för en annan?
Att släppa taget handlar därför inte om att kunna förlåta, men att vilja förlåta. Alla människor kan fatta ett beslut att vilja lämna bakom sig det som varit svårt och det som skadat oss. Sedan får vi be Gud om övernaturlig hjälp att förlåta där förlåtelse egentligen är omöjlig. Att släppa taget är att säga. ”Jag vill bli fri från det som varit och leva fullt ut idag”.
Om kvinnan som jag berättade om i början av kapitlet, vars barn hade dödats av fadern, inte hade kunnat släppa taget hade hennes man inte bara tagit barnets liv, utan också hennes. Men på grund av att hon fick lära sig att släppa taget och påbörja ett förlåtelsearbete genom att säga ”jag vill...” fungerar den här kvinnan nu på ett bra sätt.
Förlåtelsearbetet
Om vi, som kvinnan jag berättade om, blivit djupt sårade eller kränkta kan vi inte omedelbart bara förlåta och låtsas som om ingenting har hänt. Ofta måste vi gå igenom en lång process där det att släppa taget bara är första steget. Fredrik Brosché har liknat denna process vid det som händer när man genomgår en sorgeprocess. Han använder samma steg som Kübler-Ross formulerat med avseende på sorgearbetet. De fem steg han talar om är 1) förnekelse 2) vrede 3) köpslående 4) depression 5) accepterande. Alla dessa fem steg är viktiga delar också i förlåtelsearbetet för att man ska komma fram till en villkorslös förlåtelse och komma vidare i sitt eget liv.
I förnekelsesteget beskyddar vi oss själva för det onda som hänt eller händer. Den som blir övergiven av sin make/maka vill inte se otroheten som kanske funnits där under lång tid och varit känd av alla andra.
I det andra steget i förlåtelseprocessen väller vreden fram, vreden över det som hänt oss. Den kanske inte alltid riktar sig mot den eller det som skadat oss. Istället riktar vi vår vrede mot andra, mot Gud eller mot oss själva.
I det tredje steget börjar vi köpslå med oss själva. Vi tänker: ”Om jag inte hade låtit min man åka iväg ensam på den där semesterveckan hade vi fortfarande varit lyckligt gifta” eller om jag hade gjort si eller så hade det otäcka aldrig hänt.
Ofta kommer sedan också en depressionsperiod när livet totalt mister sin mening och förlorar all glans.
Någonstans kommer man sedan, i ett sunt förlåtelsearbete, trots allt fram till det femte steget där man på något sätt kan acceptera att det som har hänt har hänt. Man inser att livet har fått andra förutsättningar. Mitt livs spelplan ser annorlunda ut än vad det gjorde innan det förfärliga hände, men jag kan på något sätt ändå gå vidare med de nya förutsättningarna.
Ibland är det nödvändigt att skilja lag
Att förlåta den som gjort mig illa, innebär inte automatiskt att gemenskapen återupprättas. Förlåtelse och försoning är inte samma sak. Den utgivande förlåtelse som jag talar om här är något som sker i den utsattes eget hjärta.
Det finns situationer där man måste skilja lag med den person eller den situation som förorsakat smärtan. En kvinna som misshandlats av sin man, behöver inte och ska inte reservationslöst inbjuda det onda i sitt liv igen, utan en fullständig garanti att det inte kommer att upprepas. Ett barn som utsatts för övergrepp ska inte igen tvingas leva eller umgås med förövaren, utan garantier för dess säkerhet.
Förlåtelsen, det som sker i den förorättades hjärta, får alltså inte sammanblandas försoning som handlar om en återupprättad gemenskap. Ibland använder man felaktigt dessa båda begrepp som synonymer. Utgivande förlåtelse innebär att man ensidigt sätter den andre fri. Försoning handlar om återupprättad gemenskap. Vid mindre förseelser kan detta ske samtidigt, men vid integritetskränkande händelser är det viktigt att man förstår att dessa begrepp har olika innebörd.
Inte rättvisa men frihet
Vi människor har en naturlig aversion mot orättvisor. Vi har också en tendens att vilja ställa allt tillrätta och skipa rättvisa när en orätt begåtts. Vi vill så gärna skapa jämvikt. Detta förhållande gör att vi har svårt att bara släppa taget och låta saken vara. Det gamla ordspråket ”hämnden är ljuv” tillfredsställer kanske kortsiktigt vårt behov av rättvisa. Kan vi bara ge tillbaka med samma mynt så är jämvikten återställd resonerar vi. Men hämnden är, som jag tidigare sagt, inte ljuv, varken för offret eller för förövaren. Den trappar bara upp den onda spiralen.
Det som hände var fel, det var ont, det var synd. Skadan har skett. Det har gjort mycket ont. Vi får inte förringa smärtan och låtsas som att det inte spelar någon roll En kvinna som hade blivit djupt sårad genom en skilsmässa sa: ”Det spelar roll, men jag vill ändå förlåta”.
Att förlåta innebär inte att vi ska kalla det som var svart för vitt, det som var fel för rätt. Men om vi kan förstå att talet om utgivande förlåtelse inte handlar om rättvisa utan om vår frihet är det många gånger lättare att ta till sig budskapet och våga försöka släppa taget – för vår egen skull.
Att förlåta sig själv
Ibland måste utgivande förlåtelse praktiseras på oss själva. När vi varit den som gjort något förfärligt mot en annan människa får vi bekänna och ta emot Guds förlåtelse och rening som vi sa i ett tidigare kapitel. Men även om vi känner till denna sanning och kan läsa upp 1 Johannes 1:9 utantill, kan jag uppleva problem med att leva i den frihet som Jesus har köpt åt mig. Då kan det handla om att jag måste förlåta mig själv. För att kunna förlåta sig själv måste man ta ett trossteg. Man måste liksom kliva in i löftet som Gud gett i denna vers och göra det till sitt.
Problemet är att vi tror att vi måste förtjäna vår upprättelse. Gud är generös och förlåter när vi bekänner, men vi är inte lika generösa mot oss själva. Det är som om vi sätter en högre standard för förlåtelsen än vad Gud gör. Han förlåter mig, men jag kan inte förlåta mig själv.
Sanningen är den att hur länge vi än strävar efter att nå upp till vår egen standard för förlåtelse kan vi aldrig nå dit. Enda sättet att nå fram till friheten är att acceptera Guds standard, inte bara när det gäller andra, men också när det gäller mig själv.
Det sätt som vi kan komma fram till en full förlåtelse av oss själva, ett tillstånd där vi kan känna oss förlåtna, är att meditera över Ordet. Läs texterna om hur Gud förlåtit och upprättat människor som begått svåra synder. Tänk på att både Moses, David och Paulus hade mördat. Ändå blev de viktiga redskap för Gud när de fått förlåtelse för sin synd. Detta hade aldrig kunnat ske om de inte kunnat förlåta sig själva och gå vidare. De kunde inte göra det hemska ogjort, men de lät sig inte begränsas och lamslås av detta, utan gick ut i den frihet från skuld som Gud erbjöd dem.
Så får vi tillämpa samma principer för att förlåta oss själva som vi tillämpar när det gäller andra. Vi måste vid någon tidpunkt fatta ett beslut – släppa taget om det som varit, och ta ett steg i tro in i det löfte om förlåtelse, som Gud har givit. Då först bekräftar vi fullt ut att vi accepterar det Gud har sagt och att vi har tagit emot hans förlåtelse. Vi har accepterat Guds standard.
En död som hans
I Filipperbrevet 3:10 finns en vers som vi ofta entusiastiskt citerar: ”Jag vill lära känna honom och kraften från hans uppståndelse”. Men versen slutar inte där, utan fortsätter med det som det kanske inte är lika lätt att vara entusiastisk över: ”... och dela hans lidanden genom att bli lik honom i en död med honom, i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda”. Här handlar det om att dela hans lidanden och att bli lik honom genom att dö med honom. Vad kan det betyda för oss som lever på 2000-talet? Vad innebär döden med honom?
Jag tror att döden med honom har med förlåtelse att göra. Jesus dog för att förlåta, för att erbjuda förlåtelse för våra synder. Och vi blir lika honom i en död med honom när vi förlåter där förlåtelse är orimlig, orättvis och orättfärdig. Vi blir lika honom i en död med honom när vi utger oss själva för andra, som inte förtjänar något från oss. Vi blir lika honom i en död med honom när vi betalar priset för en annans skuld, genom att älska trots att vi är hatade. ”Kärleken gör att många synder blir förlåtna” (1 Pet 4:8)
Döden med honom är inte något lättvindigt. Det handlar inte om en metafor, en andlig bild. Den som har blivit kränkt, orättvist behandlad eller utsatt för andra människors ondska och synd, eller kanske bara oförstånd, vet att det känns in på bara kroppen. Man kan fysiskt uppleva oförrätten som smärta, som spikar i händerna och fötterna.
Jag tror att detta är en del av att dela hans lidande, att dö med honom. Men som vi såg i bibelversen från Filipperbrevet så följer uppståndelsen med honom efter döden. Jag får dela hans lidanden i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från det döda.
Vi är kallade inte bara att ta emot förlåtelsen från Golgata kors, utan också att ge den vidare. Paulus säger: ”… för hans skull blir vi dödade hela dagen…” (Rom 8:36) och Jesus sänder oss att förlåta andra på samma sätt som han blev sänd av Fadern att förlåta oss och sona vår skuld (Joh 17:21).
