Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet
En intensiv vecka börjar närma sig sitt slut. I tisdags hade vi samling för vår hemgrupp. Vi samtalade om Markusevangeliets 11 kapitel och vi sjöng lovsånger till Gud och bad.
Tidigt på söndagsmorgonen åkte vi till Arlanda med goda vänner för att resa till London för att uppleva Frälsningsarméns julkonsert i Royal Albert Hall. På bilden ser du oss med goda vänner strax innan julkonserten ska börja.
Vi har varit i Albert Hall ett antal gånger tidigare, men nu var det ett tag sedan sist. Jag tror att lokalen rymmer någonstans mellan 5 och 7 tusen platser och det var i stort sett fullsatt.
Det var ett fantastiskt evenemang: ISB (international Staff band) spelade och den internationella sångbrigaden sjöng. Dom har också en förkortning men jag kommer inte ihåg den nu.
Där spelade också ett storband från Frälsningsarmén.
Vi sjöng också flera sånger från Frälsningsarméns sångbok. Det var en mäktig sång då flera tusen personer reste sig och sjöng. Hela lokalen fylldes av en mäktig sång. Engelsmännen kan verkligen sjunga ut.
Där spelade också ett storband från Frälsningsarmén.
Vi sjöng också flera sånger från Frälsningsarméns sångbok. Det var en mäktig sång då flera tusen personer reste sig och sjöng. Hela lokalen fylldes av en mäktig sång. Engelsmännen kan verkligen sjunga ut.
Då vi satt och väntade på att mötet skulle börja reste sig Rut upp och ropade "Linda". Det var ett sorl bland alla människor som stod upp och letade efter sina platser. Rut var nästan säker på att hon sett Linda, men det var omöjligt att ta sig igenom folkträngseln. Rut och jag beklagade verkligen att vi inte fick hälsa på Linda.
Linda var elev på Frälsningsarméns folkhögskola där Rut och jag arbetade som lärare under 1980-talet. Under de åren blev Linda soldat i Frälsningsarmén och senare blev hon också frälsningsofficer.
Men efter att vi flyttat hem till Sverige åkte Linda upp till Kirkenes i Nordnorge. Och Rut och jag hade kommit tillbaka till Norge efter att ha varit ledare för Frälsningsarmén i Lettland. Rut och jag var då mentorer för de unga kadetterna och frälsningsofficerarna i Norge. Då vi hade ett uppdrag i Kirkenes hoppades vi att vi skulle få träffa Linda. Man hade annonserat att vi skulle ha ett möte på kåren i Kirkenes och Linda hade sett det och kom till gudstjänsten. Nästa dag tog hon med oss på en biltur till gränsen mot Ryssland och det var spännande. Vi hade aldrig varit så nära Ryssland tidigare. Men vi tappade kontakten med Linda.
Många år senare var vi ansvariga för Frälsningsarméns kursgård och pensionat utanför Stockholm. Vi fick då höra att Linda fanns i Stockholm och arbetade inom vården. Och vi tog kontakt med Linda och hon kom och jobbade hos oss i köket och tvätten under en jul. Då jobbade också Liv-Bente hos oss (Det är säkert många av dem som läser detta som vet vem Liv-Bente är). Vi har ett fantastisk kort med Linda och Liv Bente uppklädda till serveringspersonal inför en jul och Rut står mellan dem som husfru. Jag hittar inte kortet just nu, men ni kanske kan tänka er hur fint det var i den gamla herrgårdsmiljön.
Som sagt var det en fantastisk upplevelse att var med i Royal Albert Hall, men vi var lite ledsna att vi inte fått möjlighet att hälsa på Linda.
Nästa dag var vi ute och gick på Oxford Street i London och vi slank in på Frälsningsarmén som ligger vid korsningen mellan Oxford Street och Regent Street. Där har kåren ett kafé. Där gick Rut och jag in tillsammans med våra vänner för att ta en kopp kaffe och en smörgås. Då vi var färdiga och skulle gå ut från kåren hörde jag plötsligt Rut ropa igen "Linda". Där var Linda tillsammans med sin vuxna dotter och vi fick träffas och krama om varandra och prata.
Staden London har nästan lika många invånare som hela Sverige och att stöta på varandra två gånger samma helg (Ja, jag vet att det var frälsningsarmé- arrangemang båda ställena, men ända).
Under dagen fick vi reda på att man skulle tända en stor julgran på Trafalgar Square. Det var en tradition för att Norge varje år sände en jättestor julgran till London som tack för Englands hjälp till Norge under andra Världskriget. Det duggregnade i mörkret och några tusen människor stod där i mörkret och väntade på ljuständningen av granen. Musikkåren från Regent Hall spelade och det var en stor högtid (Vi har ju bott i Norge en stor del av våra liv och känner oss ibland som lite norrmän, men inte när Norge spelar fotboll mot Sverige).
Dagen efter gick vi på nytt på Oxford Street och där stod en grupp musikanter och spelade julmusik. Där träffade vi ett officerspar som vi träffat i olika sammanhang i Danmark, Norge, Tyskland och Sverige.
Idag är det söndag och vi ska sjunga och spela som vanligt på kåren i Västerås.
Till alla ni som orkat läsa så här långt önskar jag en välsignad ny vecka.
/Peter Baronowsky
