Rut och jag har under helgen varit på en Bibelhelg i Trollhättan. Där träffade vi många fantastiska människor. En av dem var Tom Svantesson. Han hade nyligen skrivit ned sitt vittnesbörd och det fick jag lov att lägga ur på vår facebook-sida.

Det kommer förmodligen också en del 2 av vittnesbördet och det räknar jag med lägga ut nästa måndag.

När hela havet stormar.

Jag har varit troende hela livet, periodvis med olika intensitet, fast jag har alltid trott, åkallat, dyrkat o.s.v. med värdighet och på det rätta sättet, så som vi civiliserade troende plägar göra. Senare i livet har jag ofta träffat på dessa mer oborstade människorna som inte kan hålla sig från att utropa Amen och Halleluja i tid och otid, gärna mitt under predikningar och bibelläsning. Men jag har översett med dessa yttringar ungefär som man gör med hejarklackar på fotbollsmatcher, de stör men hör liksom till, även om de stör oss konnässörer som vill njuta det gröna fältets schack utan otillbörliga utrop och dylikt, men man fick vara den större människan i de fallen. Sålunda har mitt andliga liv tett sig, inga större känslosvall utan ledstjärnan har alltid varit värdighet, framförallt värdighet. Det samma jesustjoande människor som tvunget ska be i alla lägen, totalt hänsynslöst mot präster som har bönen som arbete, jag menar det är ju han, eller hon som ska sköta den biten och ska menigheten tvunget be så skall ju i vart fall prästen förestavar den! Hur som helst så var det på det sättet som min dyrkan skedde,och allt var frid o fröjd.

Mer om detta senare.

Helt oväntat så vaknade jag en morgon, inte så att det var oväntat att jag vaknade, det brukar jag göra, utan det var väl mitt tillstånd som var oväntat. Tanken slog mig att husbilen jag sov i hade rullat ut i älven, för hela golvet gungade, det gungade så våldsamt så jag fick kliva ur min bädd och hålla fast mig i ett bord, där blev jag stående i en halvtimme parerande de värsta vågorna som välde in mot min lilla husbil. Till slut så förstod jag att husbilen stod still och gunget kom från min egen skalle, så brukar det inte kännas så ett besök på lasarettet var av nöden. Nu var klockan nästan fem på morgonen så att kontakta vänner o bekanta vill man ju helst inte göra vid en sån okristlig tid och ambulans är ju till för sjuka, och jag var ju bara yr, sedan har vi ju hela den där biten med bra karl reder sig själv, själv är bäste dräng, ja ni fattar. Så jag spände på mig ryggsäcken och ställde kosan mot Näl, en baggis i normala fall då jag gillar att gå dit jag ska. Nu märkte jag i.o.f.s. Att höger sida, både ben och arm inte var helt med på noterna, så det var en vådligt vinglig färd norrut, via järnvägsbron, skogshöjden och Björndalen ankom jag lasarettet efter fyra timmar ,ca: 3 timmar senare än jag beräknat. Att det tog sån tid berodde på att jag tog vägens hela bred i anspråk då jag vinglade som en hel indianstam som erövrat ett helt bränneri, detta till förnöjelse för de som jag mötte som via cykel var på väg till sina arbeten, att de skulle möta en dyngrak Svantesson på väg hem efter en tydligt ovanligt blöt kväll på stan var nog en nöjsam och eventuellt oväntad händelse i deras morgonrutiner. Vid ankomst till akuten så anmälde jag mig i luckan och talade om mina symptom, yrsel och vinglighet, jag hörde hur det lät själv och såg i sjuksköterskans ögon att de symptomen går nog över om några timmar av sig självt. Jag ombads att sätta mig och de skulle ropa upp mig när de hade tid med just min sorts bekymmer om de inte hade övergått i huvudvärk och illamående. Det där med illamående och huvudvärk sa hon naturligtvis inte utan det är bara vad jag kunde utläsa av hennes ton och blick. Några timmar senare så blev jag ombedd att följa med en sköterska för närmare studium av mitt tillstånd som egentligen bara förstärkts, svårt att gå som folk och en tillvaro på stormande hav där blåsten ökat med några sekundmeter. Lade mig på den anvisade britsen och en blodtrycksmanchet spändes runt min arm, den var tydligen trasig då sköterskan bytte, även den visade sig vara trasig så han tog ett manuellt blodtryck, då började saker och ting bli verkligt intressanta, en läkare tillkallades, han beordrade transport av mig till ett annat rum som var fullt av elektroniska maskiner och ett helt gäng medicinsk personal som stack kanyler i händerna och armveck på mig, en spruta som såg ut som en cykelpump sköts in i mig och elektroder klistrades fast över hela min lekamen och anslöts till maskiner som pep, tydligen på ett för mig ofördelaktigt sätt så en ny cykelpump togs fram och dess innehåll förpassades blixtsnabbt in i armvecket på mig, Det visade sig att monitorerna visade ett ovanligt resultat då läkare och sjuksköterskor från hela Näl ville studera vad som visades på skärmen, alla ojanden och förvånade uttryck gjorde mig växelvis orolig och stolt, då jag förstod att jag lyckats med något ovanligt.

Sent på eftermiddagen skickades jag upp på en avdelning och på dörren in till den stod det Strokecentrum, detta gav mig en första indikation vad det var jag led av, mina tankar hade istället rört sig i trakterna av hjärntumör, något jag nojat över de senaste 30 åren, jag ska inte tråka ut en eventuell läsare om varför, men så var det. Samtidigt kände jag den första ilningen av rädsla, så jag dristade mig till en stilla och något osammanhängande bön. Sedan blev det en vecka av stegrande rädsla och svartsyn då inga mediciner hjälpte, till slut var jag en högst ynklig person, det ynkligaste jag hört talas om. Nu när jag var ensam med min oro så blev mitt enda vapen bönen, så när jag inte var på undersökningar eller åt så bad jag, jag fick även rapporter om att flera i församlingen bad för mig och det kunde ju inte skada. Till slut insåg läkekonsten i Trollhättan sina begränsningar och de skickade mig till specialister i Växjö, det var snabba ryck så rätt som det var kom en taxichaufför upp till avdelningen med en rullstol för att medelst sjuktransport förpassa mig till mörkaste Småland, detta minskade inte min svartsyn utan jag resignerade och lät mig skjutsas bort från civilisationen. Chauffören höll upp bildörren och jag stack in huvudet i bilen och blev genast medveten om en närvaro av något/någon som ville mig väl, nu tror ni säkert att stroken tog värre än ni trodde på mig då jag avslöjar att med mig i bilen åkte Jesus, fattar ni? Det var minst sagt oväntat, men lugnet som sköljde över mig var enbart skönt och när Jesus sa att jag inte skulle oroa mig mer så blev jag faktiskt lugn när han förklarade att han tog tag i sakerna nu och jag skulle bli bra så trodde jag honom. Detta faktum att jag nu var övertygad om mitt tillfrisknande skapade viss förvirring hos läkare, terapeuter och övrig vårdpersonal då de tyckte att jag uppvisade ett beteende hos någon som inte förstått sitt allvarliga hälsoläge. Jag bekymrade mig mer om vad jag skulle välja till mina måltider då man fick mycket stora valmöjligheter, det var sillfrukost, förrätt både till lunch och middag, kvällsmaten bjöd på oväntat stora variationer, det och mina omsorger om personalen, särskilt den kvinnliga gjorde att jag bedömdes ha betydligt större skador under kapsylen då jag mest såg med överseende på alla medicinska ansträngningar personalen sysslade med. Jag hade ju fått vissa löften angående hälsan av betydligt mer kompetent ort. Detta faktum ledde till en betydligt större vårdslöshet när jag tränade med de olika terapeuter som skötte min lekamens återhämtning, jag kastade mig med liv och lust in i övningarna vilket enbart ledde till att jag fick ett bälte påsatt med rep i som var fästa i väggen och taket, detta för att jag med mitt ständiga leende påsatt inte skulle slunga mig själv i golvet och därigenom bli föremål för ytterligare vård av sjukhusets bensågare. Hursomhelst gjorde jag i deras ögon stora framsteg de sista dagarna av min Smålandsvistelse att de beslutade att jag var redo att återvända till de mer utvecklade delarna av landet där jag hörde hemma. Sålunda bokades jag in på en buss som skulle föra mig till min slutdestination, jag minns inte tiden för avresan men tippar på ca: halv ett då jag hann äta min lunch, den minns jag däremot, köttbullar med potatismos, förrätten var ägg med skagenröra och efterrätten den vanliga glassen som meddelade på folien under locket ”I love you!”. Så mätt och belåten steg jag ut från lasarettet där bussen var parkerad, jag var min vana trogen ute i god tid, lite väl god skulle det visa sig då bussen var låst och ingen chaufför fanns i sikte. Jag återvände in och parkerade akterdelen i de sköna stolarna vid utgången. Jag vet inte om jag nämnt att medicinerna gjorde mig trött, och fortfarande i viss mån gör, så jag somnade, vaknade med ett ryck ungefär en halvtimme efter bussen gått, vad göra? Lifta så klart, det gick ju bra sist, vilket var, mellan tummen och pekfingret bortåt 40 år sen. Växjö har sen sist jag var där begåvats med ett par nya köpcenter med tillhörande på och avfarter vilka omöjliggjorde promenader längs de lederna varför jag var tvungen att passera dessa via villasamhällen som jag aldrig sett förut, men den sista byn i Växjö, Öjaby heter den förresten uppvisade en prakt och välmåga som man annars bara ser på Djursholm och Lidingö och i de förhållanden var jag en udda fågel som det nog fortfarande talas om vid middagsborden i Öjaby. Klockan ett påbörjade jag min vandring och klockan sex var jag äntligen ute på vägen mot Lammhult och mitt äventyr började. Den resan är ett ämne för en annan berättelse, men den var underlig och tog ett dygn, fast jag gick där inte ensam, min vän Jesus var fortfarande med mig.

Fortsättning följer....