Om förlåtelse - kapitel 8

 

Från förlåtelseboken av Rut Baronowsky

Kapitel 8

Sanningens väg: Genom smärta till helande?

David Eberhard antyder att nutidsmänniskans överdrivna trygghetslängtan egentligen bottnar i en rädsla för döden. Vår oförmåga att hantera livets normala motgångar och det faktum att vi tål allt mindre stress, slår ut i en ökande andel människor som drabbas av ångest- och depressionssymptom. Alltfler ungdomar skär sig själva på armar eller ben, därför att den fysiska smärtan gör mindre ont än den psykiska, som är outhärdlig. Ätstörningar och utbrändhet är andra fenomen som ökat dramatiskt under senare år. Stick i stäv med statistiken för befolkningen i stort ökar dessutom andelen självmord bland personer i åldersgruppen 16-24 år. Eberhard menar att detta hänger samman med att välfärdsstatens trygghetssystem drivits in absurdum. Man har varit så ivrig att öka människornas trygghet genom lagstiftning och andra åtgärder, så att vi nu befinner oss i ett tillstånd som liknar missbrukarens. Vi vill bara ha mer och mer trygghet. Men det finns inget skydd för det yttersta hotet, döden. Dödligheten är hundraprocentig för gruppen människor.

Jag tror att Eberhard har rätt åtminstone när det gäller människans rädsla för döden. Och jag tror att detta också har med den narcissistiska personligheten att göra som vi talade om i förra kapitlet. Varje gång en människas självkänsla får sig en törn upplevs det som att man dör en smula. Och det är vad vi fruktar mest av allt.

När Gud visar på synd i en människas liv går han till rätta med jaget. Inte för att trycka ner eller förgöra människan men för att befria henne till att vara den hon egentligen är.

Bibeln lär att vägen till liv går genom död. Den som till varje pris vill behålla det som är fel får vara utan det goda som Gud har tänkt för honom eller henne.

Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad ska hon köpa tillbaka sitt liv? (Matt 16:25-26) 

Visst gör det ont när Gud slipar av våra kantigheter. Men jag har lärt mig att be, att jag fort ska kunna lära mig vad det är Gud vill ha sagt, så att den smärtsamma läroprocessen blir så kort som möjligt.

Paulus skriver i Hebreerbrevet 12:11 ”För stunden tycks väl varje tuktan vara mera till sorg än till glädje, men för dem som har fostrats genom den är frukten till slut frid och rättfärdighet.”

På sjuttitalet brukade vi sjunga en kör där första strofen löd:

”Av levande stenar som först slipats till,
Gud nu förenar och bygga vill,
sitt heliga tempel med återsken,
av klippan Kristus där Gud tagit varje sten.”

Om vi vill vara med i det Gud gör ibland oss och återspegla hans härlighet måste vi låta oss förändras.

En sorg efter Guds hjärta

Vi tycker inte om att vara sorgsna, men det finns en sorg som är efter Guds hjärta säger Paulus och den sorgen leder till omvändelse och frälsning (2 Kor 7:10). Världens sätt att sörja leder till död, men en sorg efter Guds hjärta leder först till oro över det som inte står rätt till, men sedan till hängivenhet, längtan och iver.

Flytta gränser eller bekänna synd

I västvärlden har det blivit allt vanligare att människor struntar i att gifta sig. Man väljer i stället samboskap som samlevnadsform. Ibland är detta ett överlagt beslut och ibland sker det utan att man närmare reflekterat över varför man gör detta. Man bara flyttar samman för att det är praktiskt. Detta har också spridit sig in i kristna kretsar även om det fortfarande är få kyrkor som menar att det är en samlevnadsform efter Guds vilja.

För alla som vill förstå Bibelns undervisning om sex och samlevnad, oavsett man är troende eller ej, står det ganska klart att Bibelns budskap är att sex är något gott, men att det endast hör hemma inom äktenskapet mellan en man och en kvinna. Äktenskapet är i Bibeln beskrivet som en offentlig händelse där de båda bekräftar för omgivningen att de nu blir ett. Denna definition på äktenskap kan inte appliceras på samboskap, eftersom det i detta sammanhang inte finns en klar gräns för när de båda inför samhället övergår från att vara två individer till att vara gifta med varandra, till att vara en enhet. Bibeln ger inget stöd för samboskap även om en del ungdomar idag hävdar att de ingår sitt förbund bara inför Gud och att samhället inte har med det att göra.

Jag sa att det handlar om att vilja se vad Guds ord säger. Men människonaturen vill gärna slingra sig och flytta på de gränser som Gud satt upp för att vi människor ska må bra. Han som skapat oss har också gett bruksanvisningen för hur livet bäst kan hanteras.

Ibland tror vi att vi gör det lättare för människor att tro om vi kompromissar lite med sanningen. John Mc Arthur skriver i sin bok ”The Truth War” (Sanningskriget) att de flesta kristna idag inte bryr sig om att det förekommer falska läror inom kyrkan, och man tar det inte som sin uppgift att gå emot dessa läror på allvar. Istället önskar man en vänlig atmosfär där allt är accepterat, där det finns tolerans för alla olika idéer och man har en trevlig dialog med det som förr skulle ha kallats ”avfällingar”.

Många tror säkert att vi kommer att stöta bort människor om vi håller fast vid Sanningen. Men när människor lämnar kyrkan beror det sannolikt mer på att de influerats av postmodernismens budskap om att det inte finns någon absolut sanning. Min sanning är så god som någon annan. Och varför skulle jag då behöva överge min sanning för kristendomens sanningsanspråk? Det skulle ju innebära att jag måste ändra mitt sätt att leva.

Bibeln lär emellertid att den verkliga friheten bara finns i Jesus Kristus som är sanningen, och det är bara Sanningen som kan göra oss fria.

Du kanske minns att vi tidigare visade att om vi bara bekänner, dvs säger samma sak som Gud, så förlåter han och renar oss från all orättfärdighet. Gud anser att sex utanför äktenskapet är synd. Säger vi samma sak som Gud och bekänner vår synd förlåter han oss och renar oss fullständigt, men om vi i stället försöker att förklara bort Guds sanning och göra om den så att den passar oss finns det inget sådant löfte till oss.

Alla människor begår misstag och för den som gått vilse finns det alltid en väg tillbaka. Det spelar ingen roll om man lurats in i det, om man trott att man handlat rätt, eller om man medvetet trotsat Guds vilja. Det finns förlåtelse för allt. Men den postmoderna människans ovilja mot att stå under någon som helst auktoritet leder lätt till att man hellre flyttar de gudagivna gränserna än att man bekänner och tar emot förlåtelse och befrielse. Detta i sin tur leder ofta till stor förödelse för en själv och för andra.

Bekänna synd inte sår

I den terapeutiska kultur där vi lever verkar människor ha lättare att bekänna sina sår än att bekänna sin synd. Man kan tala om och analysera sina problem för vem som vill höra. Detta visar sig inte minst i TVs dokusåpor och pratshower där man offentligt analyserar sina grava relations-, kärleks- eller uppfostringsproblem. Vi går till psykologer och terapeuter i allt större utsträckning och unga människor söker sig i allt högre grad till de psykiatriska klinikerna för sådant som enligt David Eberhard, i tidigare generationer absolut inte skulle hänföras till de psykiatriska diagnoserna. Snarare handlar det om vanliga problem och motgångar som alltid mött människor som en del av livet. 

Vi är så indoktrinerade av den psykoanalytiska kulturen, som enligt många inte ens har något vetenskapligt stöd. Vi tror att bara vi får ventilera vår vrede, bara vi får tala igenom problemen med en terapeut så ska vi må bättre. Statistiken pekar emellertid på att så inte är fallet även om enskilda individer säkert kan få hjälp att kortsiktigt må lite bättre.

Dr. David Stoop påpekar i sin bok ”You are what you think” att när man ventilerar sin vrede eller analyserar sina problem, är risken överhängande att man bara befäster sin ståndpunkt och definierar orsaken till vreden allt tydligare, och sannolikheten är då stor att man efteråt tycker sig ha än mer rätt att känna sig förfördelad eller arg.

Bibeln lär inte att vi ska bekänna våra sår, inte älta de oförrätter som begåtts emot oss. Det binder bara fast oss till andra människors synd eller oförstånd. Dessa oförrätter ska vi, med Guds hjälp släppa taget om och överlåta domen till honom som är den ende som ser hela bilden, så som vi tidigare talat om i boken.

Däremot ska vi bekänna våra synder. Vi ska be om och ta emot förlåtelse för den smärta som vi förorsakat andra. Då ska vi få uppleva det som nästa kapitel handlar om, att Sanningen skall göra oss fri.