Om förlåtelse - Kapitel 1

 

Från Förlåtelseboken av Rut Baronowsky

Kapitel 1

Vem är Gud?

Innan vi ens gör ett försök att beskriva vad det var som hände med Jesus på korset och den betydelse detta har för oss och våra förutsättningar att få och ge förlåtelse, måste vi klargöra att den här boken har som sin utgångspunkt dels att Gud finns och dels att han är större och högre och mer allomfattande än någon människa kan föreställa sig. Jag menar verkligen att ingen människa - ingen, kan fatta hurdan Gud egentligen är. Han är så oändligt mycket större än vad en mänsklig tanke kan fatta och förstå.

När vi försöker att tänka på Guds storhet kan vi förstås gå till Bibeln och få olika beskrivningar av vem han är. Det ligger då nära till hands att vi utifrån dessa fragmentariska bilder försöker att tänka oss hurdan Gud är. Det har människor gjort i alla tider. Ibland har man tänkt sig honom som en snäll gammal farbror, som sitter i himlen och övervakar allt som sker på jorden med ett välvilligt leende på läpparna. Ibland har andra Gudsbilder varit dominerande: Gud som polisen, domaren, eller övervakaren, eller positiva bilder av Gud som en herde, som en god och kärleksfull far eller som en god förvaltare.

Alla dessa bilder visar en liten del av vem Gud är, men fångar aldrig helheten. Och bra är väl det, för om vi med vår hjärna skulle kunna tänka ut den fullständiga bilden av Gud, så vore han ju inte större än oss, och alltså inte Gud.

En del tänkare anser idag att religionen har ett visst värde och fyller en funktion för människan. Det finns forskning som visar på ett ”religiöst centrum” i hjärnan, där alla andliga upplevelser registreras. Någon menar att människan i alla tider haft behov av en meningsskapande berättelse och därför med sin hjärna uppfunnit berättelsen om Gud. Den stora frågan blir då: ”Är det Gud som har skapat hjärnan, eller har människans hjärna skapat Gud?”

Denna bok utgår ifrån att Gud är den som skapat hjärnan och att han därför finns utanför den tankesfär som en mänsklig hjärna kan omfatta. Detta perspektiv har betydelse för att vi ska förstå förlåtelsens unika ställning. Förlåtelse handlar inte bara om att skipa jämvikt mellan två parter utan det handlar i första hand, om en ytterst ojämlik relation, den mellan Gud och människa. Om den relation fungerar, kommer också förutsättningarna för att relationerna mellan människor, som i det här sammanhanget kan betraktas som jämlikar, att finnas.

Om Gud inte är den som jag här har försökt beskriva, om Gud bara är en konstruktion i vår hjärna behöver vi inte läsa mer. Då är förlåtelsen bara ett mellanmänskligt fenomen. Sammanhållning och goda relationer är då bara ett uttryck för en slags flockmentalitet där man skyddar varandra och håller sams inom gruppen endast för att överleva.

Om å andra sidan Gud faktiskt är den som Bibeln beskriver finns det ett större sammanhang och en vidare mening med vårt varande, där talet om förlåtelse finns med som en del. Berättelsen är fantastisk:

1. Gud skapade – för att ha gemenskap. Relationen mellan Gud och människa och relationerna mellan människorna var fullkomliga

2. Ormen = Satan förstörde relationerna. Ondskan tål inte hela relationer. Relationen mellan Gud och människa blev skadad och genast kom också relationerna mellan människorna i olag. Man började skylla på varandra. Adam skyllde på Eva och Eva skyllde på ormen, bilden för satan. Och det gjorde hon rätt i för det är där som ursprunget till all synd finns. Och målet för synden är dels att bryta människans relation till Gud och som en konsekvens av detta också skada alla mellanmänskliga relationer.

3. Gud sänder sin Son, Jesus till jorden för att erbjuda återupprättelse av relationerna. Gud längtar efter hela relationer så mycket att han gav sin Son för att återupprätta relationen till människan. Men nu ville Gud ha relationen baserad på människans fria vilja. Bara de som aktivt tar emot Guds erbjudande om försoning får vara med. Och när människan blir försonad med Gud betyder det också att förutsättningen finns för människorna att bli försonade med varandra.

Två skeenden är viktiga att uppmärksamma här: dels betydelsen av Jesu död och dels betydelsen av Jesu uppståndelse i sin nya kropp.

När Jesus dog var han som ett vetekorn som läggs ner i jorden. Det är bara om vetekornet dör som det kan ge liv åt nya veteax. Det vetekorn som läggs ner i jorden är inte detsamma som de nya axen. Ett korn läggs ner men många veteax växer upp ur detta korn. På samma sätt dog Jesus inte bara för att försvinna, utan för att uppstå i sin nya kropp som består av många.

Kristi kropp är ett begrepp som Bibeln använder för att beskriva den kristna församlingen utöver jorden. Alla kristna utgör tillsammans Kristi kropp idag. I 1 Korintierbrevet som är riktat till de kristna står det: ”Ni utgör Kristi kropp, och är var för sig delar av den.” (1 Kor. 12:27)

4. En dag ska Jesus återförenas med sin församling och relationerna ska då bli slutligt återställda så som det var tänkt från början. Bibeln talar om lammets bröllop. Församlingen, Kristi kropp, beskrivs som en brud, Kristi brud. I Efesierbrevet står det att Jesus har älskat bruden (kyrkan). Han har utlämnat sig själv för den för att helga den … ”Ty han ville själv låta kyrkan träda fram till sig i härlighet utan minsta fläck eller skrynkla. Helig och felfri skulle den vara.”(Ef. 5:25-27)

I denna ”stora” berättelse finns varje liten människa med som en aktör. När vi låter oss försonas med Gud finns förutsättningarna för att vi också ska kunna bygga hela relationer till andra. Och det blir viktigt för oss att ha hela relationer av två skäl. Dels därför att detta blir ett uttryck för att vi tillhör, att vi är en del av, Kristi kropp. Bibeln säger dessutom att det är när människorna ser de kristnas enhet som de ska förstå att Jesus var Guds son (Joh. 17:21). Våra relationer blir ett vittnesbörd för andra.