När stormen lägger sig.
Om det mot all förmodan någon
som orkar höra mig orera om mitt möte med Jesus lite till, jag har ju i tid och
otid tagit varje tillfälle att ta upp mitt möte med en kändis! Så jag ska inte
dra den historian en gång till, men bara för att rekapitulera för någon som
lyckats komma undan mina läsningar så är alltså saken den att jag fick en
stroke, åkte taxi med Jesus som av någon anledning helade mig. Sådär, nu vet ni
hela förhistorien, nu kommer finalen, hoppas ni orkar höra den. Jag råkade
alltså somna ifrån bussen som skulle ta mig till Trollhättan via sjukhusen i
Göteborg, Kungälv och möjligtvis någon mer vårdinrättning, det är som ni/du
förstår inte jag som skrivit tidtabellen. Om jag missat bussen två veckor innan
så skulle lösningen på det garanterat blivit en annan än den jag valde nu. När
man som jag har nått den aktningsvärda åldern av massor av år så brukar de
flesta barnsjukdomar vara avklarade, men det visade sig att jag har lite att
önska när det gäller mognad och vad som förväntas av en gammal gubbe, så döm om
min förvåning när jag konstaterade att jag missat bussen för att i nästa
ögonblick resa mig upp för att påbörja resan hem medelst liftning, ni hörde
rätt, gubben hade fått för sig att bästa lösningen var att lifta! Varför? Det
är den naturliga frågan på ett sådant stolleprov och jag kan ärligt tala om att
om den saken har jag ingen aning. Fast jag har mina misstankar, till saken hör
att jag var mycket exalterad över mitt möte med Jesus och delade mer än gärna
med mig om det till alla som ville höra, med mig i passagerarsätet spelar det
egentligen ingen roll vad personen ville eller inte ville, för det var i
princip omöjligt att få tyst på mig. Jag tänkte mig att så snabbt som möjligt
ta mig till väg 31 som gick till Lammhult, Nässjö och sedan Jönköping, och då
var jag ju i princip hemma, eller så kände jag i alla fall. Nu är det så att
jag inte varit i Växjö på några år, det skulle visa sig spräcka alla planer och
det verkade som en övernattning vid sidan av vägen vara av nöden. Jag gick till
ett köpcenter där väg 31 brukade starta, det visade sig att min information var
föråldrad och det hade tillkommit ett par tre nya köpcenter, dessa behövde av
och påfarter och de sträckte sig långt bort och vara av 2.1 vägar viket
omöjliggjorde liftning, de gick inte ens att promenera utefter, jag försökte,
men alla arga tutningar fick mig att överge den taktiken. Vad göra? Gå genom
alla förorter och villakvarter var det som blev svaret. Efter tre timmar gav
höfterna upp, har jag nämnt att det var 30 grader varmt? Det underlättade inte
det minsta. Men Jesus var med. Som av en händelse sprang jag på Kyrkans hus,
dessvärre stängde de klockan 16 och nu var den 17. Jag ryckte i dörren i ren
desperation och den for upp, gick på toaletten, fyllde flaskan med vatten och
skulle gå ut, på dörren till kontoren satt en ringklocka, och jag tänkte,
varför inte! Ringde på och så någon röra sig längre in. En kvinna kom och
öppnade, hon såg undrade på mig så jag förklarade varför jag kom och störde en
timme efter stängning, hon sa bara: vänta lite, och gick tillbaks in. Hon
återvände med en Festis och en Ramlösa, precis vad jag behövde, hon ritade en
karta med en genväg ut till vägen så en timme senare stod jag på väg 31 och
började lifta. Efter en halvtimme stannade den första bilen, en Kurd som skulle
till Lammhult, och färden var igång. Det visade sig snabbt att vi inte hade
samma religion, som om det skulle hindra mig, vi talade om Jesus ända fram till
Lammhult, där vart jag stående i bortåt 45 minuter. En kärlekskrank 25åring
visade sig vara en god samarit, talade om sina kärleksbekymmer oupphörligen men
jag lyckades slinka ett råd om bön till Jesus då och då, undrar hur det gick
för den bekymrade gossen. Klockan hade nu blivit 19 så trafiken på den
småländska landsbyggde hade glesnat betydligt, där jag stod i Hjälmseryd eller
vad metropolen kunde ha hetat. Jag började småfrysa och blev lite orolig, då
dök det upp en Polack och jag kunde vara tyst och vila, för han förstod inte
ett ord jag sa, övergick raskt till Engelska vilket fungerade ungefär lika bra.
Jag befann mig nu i Nässjö trött och sliten tog jag beslutet att sluta lifta
för dagen, för mörkret hade fallit och inte ens jag var tokig nog att ställa
mig på vägen. Nässjö är välsignat med en
mycket fin rastplats, dit ställde jag kosan. Jag var ensam på rastplatsen, det
stod några tradare där, men ingen människa var synlig. Där satt jag och
huttrade för temperaturen föll och om man fick tro väderappen på telefonen
skulle det bli 10 grader, burr! Vet inte om jag nämnt att jag var klädd i
kortbyxor och T-shirt. Plötsligt svängde det upp en husbil på parkeringen, ut
klev ett äldre par runt 75 vårar med en
kaffekorg. De vandrade in på området och tittade sig omkring, det var ca: 10
bord och bara mitt som var befolkat, av någon outgrundlig orsak gick de fram
till mig, jag slog upp mitt bredaste leende och försökte se så ofarlig ut jag
kunde, eftersom jag är skapad med ett ansikte som en potatisknöl var det inte
det lättaste. De frågade om de fick göra mig sällskap, samt frågade om jag
ville ha en kopp kaffe, jag kunde ha kysst dom men sådant kan så lätt
missförstås. Vi drack kaffe och jag höll min numera väl inövade monolog, det
var Jesus här och Jesus där. En gång när jag andades klämde mannen in en fråga
om jag var lastbilschaufför, jag svarade nekande, och mannen undrade då hur och
varför jag var där, en högst adekvat fråga. Upplyste om att jag åkt på tummen
från Växjö och tidigare på dagen blivit utskriven från sjukhuset där, funderade
ett ögonblick att försäkra dem om att det inte var mentalsjukhuset, utan en
helt vanlig stroke. Nästa fråga, lika adekvat den löd: var ska du sova? Jag
svarade: på bänken jag sitter. Genast sa kvinnan, vi har en brits bakom sätena,
där får du gärna sova, om du vill. Det
ville jag. Vaknade runt sex, smög mig ut för att inte störa, så halv sju var
jag på plats vid vägkanten och började lifta. Nästan genast stannade en kvinna
som råkade sitta i Kronobergs Regionstyrelse så det blev intressanta samtal om
sjukvården och jag kunde inte låta bli att höja vården i Växjö till skyarna.
Hon skulle till Jönköping och det skulle jag med så det passade bra. Hoppade av
innan centrum då lift troligen skulle bli svårt inne i stan. Stod på en
busshållplats utanför Jönköping och såg en bil som skulle ut på vägen bredvid
mig, återigen drog jag till med ett strålande leende, det hade ju fungerat
tidigare, en man med sin dotter satt i bilen och skulle till daglig verksamhet
där dottern hade sitt värv, men mannen sa att han kunde lämna henne där för att
sedan köra mig runt Vätterns södra spets för att släppa av mig vid rondellen
där vägen gick vidare mot Mullsjö. Även där gick det fort att få lift, en
somalisk taxi chaufför som skulle hämta en sjuktransport i Mullsjö erbjöd mig
skjuts, och det var nästa löjligt passande. I Mullsjö tackade jag chauffören
som såg lite vimmelkantig ut efter all information om Jesus och mitt möte med
honom. Här vill jag komma med en varning, skulle ni befinna er ute på vägarna
för att lifta, undvik Mullsjö! Det tog nästan en timme innan en Ukrainsk
lastbilschaufför förbarmade sig över mig. Jag öppnade munnen men han vinkade
bara att jag skulle hoppa in, det var språkförbistring av det långvarigast
slag, vi kunde bara kommunicera via handrörelser och mim, det var bara vitt
smink som fattades på oss, han hade ingen aning om vart jag skulle och jag
visste lika mycket om hans destination. Vi åkte förbi motorvägsavfart
efter motorvägsavfart, men lastbilen
närmade sig min ändhållplats och hoppet växte, när han svängde vänster efter
Grästorp var känslan närmast lycklig, jag fick säga till att jag ville gå av då
jag nu var hemma. Å vad drog jag då för slutsats av allt som skett, tja, jag
hade känt Jesus närvaro ända sen jag släpade in mig i taxin för att fraktas
till Växjö, hela tiden på sjukhuset där och den mer än vårdslösa hemresan, det
underliga är att när jag känner efter så är han med mig ännu. Att bli bättre på
att passa busstider är en annan slutsats, fast då missar man alla underbara möten
med människor man annars aldrig träffar., så jag vet inte..... Men en sak vet
jag, att mina känslor för hejarklacken inom frikyrkan som ropar Jesus och
halleluja i tid och otid, de har ändrats och jag står numera i den klacken och
börjar lära mig ramsorna själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar