Om förlåtelse - kapitel 4

 

Från Förlåtelseboken Rut Baronowsky

Boken finns att köpa för 120:- (Porto tillkommer). Du kan beställa den genom att mejla info@rupeba.se

Kapitel 4

”Som Fadern har sänt mig sänder jag er”

Lärjungarna hade grälat. Jesus hade just pekat ut vem av de tolv det var som skulle förråda honom och nu grälade de andra om vem som var störst bland dem.

Jesus ger dem en kort lektion i kristet ledarskap och talar om för dem, att i motsättning till världens ledarskap, ska den störste vara som den yngste och ledaren ska vara som tjänaren. Han hänvisar till sig själv som det bästa exemplet på detta och säger att han är mitt ibland dem just som tjänare. Så ger han dem några uppmuntrande ord för att de varit trofasta och så säger han till dem: ”samma kungavärdighet som min Fader har tilldelat mig tilldelar jag er” (Luk 22:29).

Trots att lärjungarna var så mänskliga, trots att de var så omogna, trots att de gav efter för frestelsen att vilja vara störst och främst, lovar Jesus att just de ska få samma ställning, samma kungavärdighet som honom i världen.

Två gånger i Johannes evangeliet kan man läsa att Jesus vill sända sina lärjungar ut i världen på samma sätt som Fadern hade sänt honom in i världen.

Första gången hittar vi detta i Jesu förbön för dem som är hans. Denna förbön är en del av hans avskedstal till sina lärjungar. När jag läser orden i denna bön ”Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen” (Joh 17:21), tycker jag nästan att jag hör ett frågetecken efter det Jesus säger. Det är nästan som om Jesus frågar Fadern: ”Var det verkligen en så klok idé det där att jag ska anförtro lärjungarna allt det som du anförtrodde mig? Kommer dom att kunna lita på dig lika mycket som jag har gjort? Kommer dom att kunna driva ut andar och bota sjuka lika mycket som jag har gjort? Kommer dom att kunna stå emot fiendens alla angrepp på samma sätt som jag har gjort?” Jesus hade all anledning att tvivla.

Andra gången uttalandet kommer är efter uppståndelsen och det uttalas som en direkt befallning från Jesus till lärjungarna. Hans tvivel tycks ha försvunnit och han säger: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er”(Joh 20:21).

Att Jesus sänder ut sina lärjungar på samma sätt måste betyda att Jesus vill att vi ska göra samma gärningar som han gjorde. I förbindelse med förlåtelse måste det betyda att Jesus vill att vi ska förlåta på samma sätt som Jesus förlät. Paulus understryker det i Kolosserbrevet där han säger: ”Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta.” (Kol 3:13)

Kristi kropp

När Jesus gick omkring på jorden var han begränsad trots att han var Gud. Han var begränsad i tid. Han hade bara några korta år på sig att förmedla sitt budskap. Han var också begränsad i rummet. Han kunde bara nå ut till sin närmaste omgivning, den lilla landremsan utmed Medelhavet. Och egentligen kunde han bara ta sig så långt med sitt budskap, som hans fötter orkade bära honom.

Men när Jesus dog och uppstod i sin nya kropp, församlingen, sprängdes dessa begränsningar.

Vi talade tidigare om vad som hände när Jesus dog på korset. Dels frigjordes förlåtelsen källa och dels dog Jesus som ett ”vetekorn” för att uppstå i 
en ny skepnad, som beskrivs som Kristi kropp. Jesus dog inte för att sedan bara försvinna, utan för att uppstå i sin nya kropp som består av många. Han uppstod i sin nya kropp och alla kristna på jorden utgör idag tillsammans Kristi kropp. Detta är det begrepp som Bibeln använder för att beskriva den kristna församlingen utöver jorden. I 1 Korintierbrevet 12:27 står det - riktat till de kristna: ”Ni utgör Kristi kropp, och är var för sig delar av den.”

Och idag är Kristi kropp inte längre begränsad, varken i tid eller rum. Kristi kropp, församlingen har verkat i över två tusen år och den är spridd över så gott som hela jorden.

Om hela relationer i individualismens tid

Vi lever i ett sekulariserat samhälle där honnörsordet är oberoende. Individualismen breder ut sig och Sverige är det land som har flest ensamhushåll i världen. I individualismens släptåg följer lösa och oförpliktande relationer, där ingen behöver ta ansvar för någon annan, åtminstone inte när motgångarna kommer eller den första förälskelsen har lagt sig. Där individualismen härskar frodas också egoismen. 31

Robert Bly talar i sin bok ”Syskonsamhället” om att ingen längre vill bli vuxen. Alla vill förbli som tonåringar utan att behöva ta ansvar. Och vidare skriver han att vår tid kännetecknas av en kultur, där man alltmer använder andra för sina egna syften. Skilsmässorna ökar och alltfler barn lever i splittrade familjer.

Media uppmärksammar ”fördelarna” med de nya familjekonstellationerna. Nu kan ju barnen få ha mamma eller pappa för sig själv en hel vecka åt gången och den andre föräldern kan få vila upp sig och umgås med sina vänner, och leva sitt liv. Barnen får inte bara ha en julafton, födelsedag eller annat högtidsfirande utan får fira dubbelt upp dels med mamma och dels med pappa. Kan det bli bättre för alla parter?

Men så möter vi det trasiga barnets längtan efter att få leva och växa upp tillsammans med sitt ursprung, barnet som inte kan förstå att inte mamma och pappa kan fortsätta att leva tillsammans, barnet som ofta till och med tar på sig skulden för föräldrarnas relation. I en norsk undersökning om barns uppfattningar på 1990-talet visade det sig att 20% av barnen var osäkra på om det var någon som älskade dem. Hälften av barnen trodde att föräldrarna värdesatte materiella ting som hus, bil, sommarställe eller kläder mer än barnen.

Det finns verkligen en destruktiv trend, som leder människor mot isolering och oberoende i världen idag. Det är nästan kusligt likt det som Paulus beskriver i ett av sina brev till Timoteus, när han talar om hur människorna kommer att vara i de sista dagarna:

… i de sista dagarna blir tiden svår. Då kommer människorna att tänka bara på sig själva och på pengar; de blir skrytsamma, högmodiga, fräcka, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, ogudaktiga, kärlekslösa, oförsonliga, fulla av förtal, obehärskade, våldsamma, främmande för allt gott, svekfulla hänsynslösa och inbilska. De älskar njutningar mer än Gud. De bär fromheten som en mask men vill inte veta av dess kraft. (2 Tim 3:1-5)

Bibeln beskriver emellertid också en stark positiv trend i den sista tiden. Den går mot helhet och beroende.

Profeten Hesekiel i Gamla testamentet skriver om hur det ska bli i de sista dagarna. Han ser en syn där en massa döda benrester ligger utslängda på en slätt. Så börjar Hesekiel profetera och det han profeterar händer inför hans ögon. Det börjar rassla och gny och det står att ben blir fogat samman med ben. Benen får senor och bäddas in i kött och hud dras över dem och slutligen blåses det in ande i dem. Sedan står det att de reste sig upp, en väldig här. I en engelsk översättning står det att detta väsen ställde sig på fötterna som en väldig här. Vilken förvandling - från utslängda ensamma benrester till ett väsen som står på sina fötter, en sammanfogad kropp som rest sig.

Kristi nya kropp, församlingen, frukten av att Jesus myllades ner i jorden som ett vetekorn, har ett uppdrag att föra hans liv vidare i denna världen. Efesierbrevet 4:16 visar emellertid att ingen enskild individ kan klara av detta. Paulus visar på vikten av att vi har hela relationer till varandra och att vi faktiskt har ett gemensamt uppdrag i Kristi kropp, församlingen. Det står att: ”Han låter hela kroppen fogas samman och hållas ihop genom att alla lederna hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje särskild del...” och det är två små ord här som vi ska lägga märke till. Det ena ordet är led och det andra är del.

Kroppens styrka beror inte så mycket på hur starka delarna är var för sig. Det som ger styrka har mer att göra med i vilken kondition lederna är och lederna är det som finns emellan delarna.

I min kropp kan jag ha världens starkaste underarm, och världens starkaste överarm, men om leden som sammanbinder överarmen och underarmen är ur led, är ändå hela armen obrukbar. Så är det också i Kristi kropp. Delarna, dvs. du och jag som individer kan vara hur bra som helst, men om inte lederna = relationerna mellan oss och andra kristna fungerar, så är vi ändå obrukbara. Och tyvärr tror jag att det finns mycket led-gikt idag i Kristi kropp. Det är många leder som är ur funktion och det är inte så Gud vill ha det.

Blodomloppet

I Kristi kropp, precis som i våra mänskliga kroppar, har blodet en central funktion.

I min fysiska kropp är det blodet som flyter i mina ådror som är livet. Om inte blodomloppet fungerar i min mänskliga kropp dör jag. I Kristi kropp står blodet från Kristi kors för frälsning, helande, pånyttfödelse och förlåtelse. Också i Kristi kropp är det av avgörande betydelse att blodet med förlåtelsens läkedom får flyta fritt. Varje del måste släppa flödet vidare.

Det handlar både om att ge förlåtelse och att ta emot förlåtelse, precis som blodomloppets uppgift i min mänskliga kropp är att både att transportera syre och näring till kroppen, men också att transportera bort slamprodukter från organen.

Jag hade en moster som blev 99 år gammal. Hon fick leva ett långt liv, men när hon var i 70-årsåldern konstaterade läkarna att hennes blodådror var igensatta. Man försökte med olika metoder att sota blodådrorna, men ådrorna i hennes ben var så igenproppade att det inte gick att bara rensa dem. Därför var man tvungen att amputera först det ena benet och senare även det andra. Hon fick leva sina sista år utan sina ben. Om man inte hade amputerat benet hade hon emellertid fått kallbrand i foten och dött mycket tidigare.

Den här berättelsen har varit en viktig påminnelse för mig om vikten av att låta förlåtelsen flyta fritt i Kristi kropp. Risken för amputation eller död är annars överhängande. 

 

Det dubbla flödet

Blodet i min kropp flyter två vägar. Det flyter till hjärtat och det flyter från hjärtat. På samma sätt måste det vara i Kristi kropp. Där måste finnas ett dubbelt flöde, ett tillflöde och ett frånflöde av förlåtelse. Jesus lärde oss att be: ”förlåt oss våra synder så som vi ock förlåter dem oss skyldiga äro” (Luk 11:2)

Vi ber att Gud ska förlåta våra synder på samma sätt som vi förlåter dem som har gjort oss något ont. Det finns en begränsning för hur mycket förlåtelse vi kan ta emot. Det står i proportion till vår villighet att förlåta andra.

Att ta emot förlåtelse för de synder, som jag har begått, eller att förlåta när andra gör mig illa, är inget vi kan göra en gång för alla. Det handlar i stället om ett ständigt flöde, ett sätt att leva.

Så länge vi lever i en fallen värld, kommer vi att synda mot andra och vara i behov av förlåtelse både från Gud och från andra människor. ”Om vi säger att vi inte har synd bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss” (1 Joh 1:8)

Å andra sidan är det också sant att så länge vi lever i en fallen värld, kommer andra människor att synda emot oss och vara i behov av vår förlåtelse.

Att ta emot förlåtelse och att ge ut förlåtelse handlar ytterst om din och min rätt att leva ett befriat liv - ett rent liv och ett liv i frihet. I Hebreerbrevet uppmanar Paulus oss att ”lägga av allt som tynger, och särskilt synden som så hårt omsnärjer oss” (Hebr 12: 1) och sättet, som vi lägger av synden på, det är att ta emot förlåtelsen. Det är detta som nästa kapitel handlar om.