Om förlåtelse - Kapitel 7

 

Från Förlåtelseboken av Rut Baronowsky

Kapitel 7

Förlåtelse, inte bara förståelse

I kristen tro har förlåtelsen alltid varit central. Som kristna i denna världen är vi inte befriade från böjelserna till felaktiga handlingar och synd. Men Jesu död på korset är garantin för att vi kan få leva våra liv i renhet. Synden skiljer oss från Gud men vår bekännelse av synden för oss tillbaka in i gemenskapen med honom.

Sven Reichman skriver i sin bok ”Gud är inte auktoritär” att det unika med kristendomen jämfört med andra religioner är att den erbjuder en lösning på skuldens problem. Han säger:

Man kan få sin skuld borttagen och tillintetgjord. Den möjligheten ges inte någon annanstans. Många religioner talar om att deras gud eller gudar kan se mellan fingrarna på både ett och annat om människan sköter sig, offrar som hon skall, mediterar eller gör pilgrimsresor. Den kristna tron säger något mycket radikalare – att skulden kan tas bort bara vi ber om det. 

Talet om korset har alltid varit en stötesten och betraktats som dårskap av dem som inte vill tro. Under de sista årtiondena tycks det emellertid ha inträtt en markant omsvängning i människors tänkande, som gör att talet om förlåtelse som en väg till befrielse, blir allt svårare att ta till sig.

Med alla medel försöker man rensa ut begrepp som synd och skuld ur språket. Man flyttar gränser och råmärken som funnits sedan urminnes tider och ursäktar alla moraliskt felaktiga beteenden. På så sätt försöker man lindra den smärta som synden förorsakar människan. Man tar helt enkelt bort den absoluta gränsen mellan rätt och fel, och mellan gott och ont som Bibeln talar om. Och om den gränsen saknas eller är otydlig så finns ju ingen synd och jag behöver inte plågas av skuld. ”Jag har ju inte gjort något fel och behöver inte känna någon skuld, eller be om förlåtelse för någon synd.”

I postmodernismens tid

Den tid vi lever i nu kallas ibland för den postmoderna tiden. En amerikansk idéhistoriker Christopher Lasch betecknade den postmoderna människan som ”narcissistisk”.

Den klassiskt kristna tron utgår från att människan är svag och beroende av Gud. Detta är svårt för narcissisten att ta till sig.

Den narcissistiska människotypens mest framträdande kännetecken är självcentreringen. Men självcentreringen kommer ur en stor inre osäkerhet. Narcissisten kastas mellan storhetstankar om sig själv och känslan av att man ingenting betyder. Man vill både tillhöra och helst vara i centrum, men samtidigt vill man slippa ta ansvar och stå till svars för andras krav.

Nutidsmänniskans tillvaro har blivit fragmenterad, man saknar det meningsskapande sammanhanget, och detta har fört till att människan lever med en djup känsla av tomhet och meningslöshet.

När människan bara blir ett fragment utan sammanhang blir den enda säkra utgångspunkten för vår verklighetsuppfattning oss själva. Gud kan inte vara större än vår tanke. Vi blir hänvisade till vår egen förmåga att ta hand om oss själva. Då är det viktigt att jag räcker till, för om jag inte duger rasar allt jag byggt mitt liv på. Budskapet är att jag måste finna mig själv, jag måste ta hand om mig själv, jag måste förverkliga mig själv och jag måste utveckla mig själv.

Att Gud skulle vara allsmäktig och att det skulle finnas bara en Gud, eller en sanning, är ett orimligt tänkande för den postmoderna människan. Den enda gällande sanningen är att det inte finns någon sanning. Min sanning är lika rätt som din. Det som känns rätt för dig känns inte rätt för mig o.s.v

Gud får vara med så länge som han deltar på mina villkor och visar sig vara en bra terapeut. Går han utanför denna roll och säger något som stör min självuppfattning byter jag terapeut. Det spelar inte så stor roll om det är en gud eller en terapeut som hjälper mig.

Gud ses som en springpojke som ska utföra mina önskningar, en terapeut som ska hjälpa mig reda upp mina problem. Anders Olivius säger: ”Gud förväntas förverkliga önskningar av olika slag. Som en stor och givmild moder skall han ge goda gåvor utan gräns. Och varför skall han ge till somliga men inte till mig?”

Med en sådan grundinställning kan man naturligtvis inte nalkas en helig och allsmäktig Gud och söka förlåtelse. Förlåtelse för vad?

Narcissisten har så stora tankar om sig själv att behovet av förlåtelse framstår som fullständigt överspänt. Det är väl självklart att om Gud är god så vill han ha mig med på tåget.

Vad den narcissistiska människan däremot söker efter är bekräftelse, förståelse och tröst. Bekräftelse på att hon duger som hon är och inte behöver ändra på någonting, förståelse för alla knepiga handlingar som hon gör för att dölja sin inre vilsenhet och tröst när livet går emot henne och inte faller in i hennes manus för livets teaterstycke, där hon själv spelar huvudrollen.

Att det skulle finnas en personlig skuld, eller att det skulle finnas saker som inte står rätt till i hennes narcissistiska inre är en främmande tanke. Hon har ju gjort så gott hon har kunnat och mer kan man inte begära. Det egna beteendet blir den enda måttstocken för vad som är rätt eller fel.

Det hon söker är något som kan ta bort smärtan över hennes tillkortakommanden, förståelse för varför hon handlat som hon gjort. Hon söker inte förlåtelse, men förståelse.

Förståelsen säger nämligen att det jag gjorde var OK eftersom omständigheterna var som de var. Men förlåtelse innehåller en dom över det som skedde. Det var fel! För att komma vidare krävs det att någon/något sonar brottet. Men ordet förlåtelse klingar bra i örat. Jag vill gärna ha förlåtelsens kraft utan att gå in under domen. Därför omdefinierar vi begreppet och ersätter förlåtelsen med förståelse.

Ibland har vi också inom kyrkan lurats att på detta sätt förvandla Bibelns omvändelsebudskap till ett bekräftelsebudskap som passar den postmoderna människan.

James Hanvey säger i en artikel ”I postmodernismens tid”:

Vi lever i en kultur som tycks ha blivit trött på tron, fastän den fortfarande är beredd att lägga beslag på des språk och bilder...Vår kultur använder vårt språk men det är inte längre vår kultur. ... Det råder en omsorg om jaget. Vår kultur är besatt av bilden, av image, samtidigt som den fortsätter att utplåna bilden av Kristus och därmed inte bara av Gud utan också av den mänskliga. (Den) har ... övergivit varje känsla för det heliga och sakramentala, fastän den ofta använder dessa ord. Det är en kultur som är djupt medveten om sin bristande funktion och sin trasighet, men den kristna förkunnelsens tal om synd, återlösning och frälsning klingar ändå meningslöst och tomt.

Bibelns budskap om synd och förlåtelse, och om personlig skuld blir ett alltför hårt slag mot den narcissistiska människans självkänsla. Det säger ju faktiskt att man inte duger som man är utan att man måste förändra något i sitt liv, att man är i behov av en Frälsare.

Det kristna budskapet om beroende går stick i stäv med den postmoderna människans längtan efter oberoende och individens självförverkligande. Att man dessutom skulle vara utlämnad åt att få nåd av en högre makt upplevs som mycket provocerande, eftersom man inte kan se Gud som något annat än en jämlike. Författaren Heinrich Heine (1797-1856) lär ha sagt att ”Det är Guds jobb att förlåta” och detta tänkesätt är betecknande för den postmoderna människan.

Nutidsmänniskan vill inte ha förlåtelse utan förståelse eftersom begreppet synd inte uppfattas som annat än ett personligt misslyckande. Att synd har med relationen till en Helig Gud att göra är svårt att ta till sig.

Men förståelse kan aldrig befria någon. Det kan bara den förlåtelse göra som Jesus betalat ett högt pris för genom sin död på korset. Att ta emot den förlåtelsen är nåd – inte bekräftelse.