Om förlåtelse - kapitel 5

 

Från Förlåtelseboken av Rut Baronowsky

Kapitel 5

Att ta emot förlåtelse

Synden kan så lätt bli en vana

När jag gick i söndagsskolan minns jag ett besök vi hade av en missionär som undervisade om synden. Hon bad en av de små pojkarna att komma fram till henne och stå med armarna utefter sidorna. Så hade hon en sytråd som hon började linda runt pojkens kropp och armar. Hon lindade två varv och så bad hon pojken att han skulle göra sig fri. Pojken behövde inte spänna musklerna särskilt mycket innan sytråden brast. Nästa steg var att hon lindade den tunna sytråden kanske 10-15 varv runt pojken, och när hon bad honom göra sig fri, fick han använda lite mer muskelkraft för att bli fri, men visst gick det. Slutligen lindade hon sytråden väldigt många varv runt pojken. Och när han denna gång försökte göra sig fri var det helt omöjligt. Så berättade den kloka missionären för oss barn att det är så det är med synden. Den verkar så oskyldig men om vi inte gör oss fria från den i tid, kommer den att bli en starkt hindrande kraft i våra liv.

Synden kan så lätt bli en vana. Det är så lätt att säga det där överlägsna ordet, där vi inte har den andres bästa för ögonen. Det stör relationen till Gud och han kallar det för synd. Kanske brukar du se på nedbrytande och destruktiva filmer på TV. Det stör relationen till Gud och han kallar det för synd. Eller kanske du vakar egoistiskt över din tid så att du inte har tid att möta de människor som kommer i din väg. Det stör relationen till Gud och han kallar det för synd.

Vi syndar alla

Vi syndar därför att vi är ofullkomliga människor som lever i en fallen värld. Paulus konstaterar att ”Alla har syndat och är i avsaknad av härligheten från Gud” (Rom 3:23) och i Jakobs brev kan vi läsa ”Vi begår alla många fel” (Jak 3:2). Det viktiga är vad vi gör med synden när den visar sig. Vi måste vaka över att den inte får insteg i våra liv. 

Det finns förlåtelse för allt

Hustrun till Frälsningsarméns grundare, Catherine Booth, var en av de första kvinnliga förkunnarna och hade stort inflytande med sin undervisning under senare delen av 1800-talet. Hon brukade säga att satan har en spegel som är konvex på ena sidan, och konkav på den andra. Med ena sidan av spegeln vill han förstora upp synden så mycket att det inte finns någon förlåtelse att få. Med den andra sidan vill han förminska synden så att den blir så liten att ingen förlåtelse behövs. Guds spegel däremot är fullständigt plan. Den visar synden i dess rätta dimension, varken större eller mindre än den i verkligheten är. Och oavsett om synden är stor eller liten så täcks den av Jesu försoningsverk på korset. Det finns förlåtelse för allt. Men synden försvinner inte bara för att man som strutsen stoppar huvudet i sanden och låtsas att den inte finns.

I 1 Johannesbrevet 1:9 kan vi läsa följande ord: ”Om vi bekänner våra synder är Han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet”. Detta är ett löfte som varje troende får ta till sig. Ibland har vi kallat den här versen för den kristnes tvål. Det är en vers som fungerar som ett rengöringsmedel om vi tillämpar den på våra liv.

Av versen framgår att det är en sak som vi ska göra, nämligen bekänna. Att bekänna kommer av ett grekiskt ord homologéō som betyder ungefär ”säga detsamma som”. När vi bekänner säger vi samma sak som Gud säger. Vi kommer inte med en massa undanflykter eller bortförklaringar, utan det som i Guds ögon är synd, bekänner också vi som synd. Det finns inget botemedel mot bortförklaringar. Det finns inget botemedel om vi försöker komma undan genom att skylla ifrån oss. Men om vi gör det som bibelordet säger, om vi bekänner, så blir konsekvensen att Gud gör två saker. Vi gör en sak och så dubblar Gud.

När vi bekänner vår synd och säger ”Ja, jag talade bakom ryggen på Elsa” eller ”Ja, jag var ovänlig mot kassörskan när hon inte gav mig rätt växel”, gör Gud två saker: han förlåter oss och han renar oss.

Förlåter, är något han gör i himlen. Han stryker ut min synd för sina ögon, och minns den inte mer. Men så gör han också något i mig här på jorden. Han renar mig från all orättfärdighet. Jag får vara ren som det nyfödda barnet. Jag kan frimodigt möta andra människor, se dem in i ögonen och veta att jag är ren. Inte för att jag inte många gånger gjort dåliga saker, uppträtt på ett sätt som inte passar en kristen, eller på annat sätt syndat, men jag har lärt mig att kontinuerligt göra upp min synd, bekänna den vid dess rätta namn och ta emot Guds förlåtelse och rening. Jag har lärt mig att regelbundet tvätta mig med den kristnes tvål.

Det finns förlåtelse för allt, men akta er för synden

Det finns förlåtelse för allt, men akta er för synden. Så sa de gamla väckelsepredikanterna, och det ligger en sanning i detta. Även om jag, som Bibeln lär, får fullständig förlåtelse och blir fullständigt ren när jag bekänner min synd, antingen den är stor eller liten, så har jag tyvärr ingen kontroll över de konsekvenser som min synd har förorsakat andra. Hur städar man upp i syndens konsekvenser? Hur tar man tillbaka ett förfluget ord? Hur upprättar man en annan människas brutna självkänsla? Hur helas ett barn som fått sitt liv förstört av föräldrarnas synd och själviskhet? Jag upprepar: Det finns förlåtelse för allt, men akta er för synden.

Det finns ett underbart ord i Paulus brev till Titus. Det står att:

Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är (Tit 2:11-12).

Det står att ”Guds nåd fostrar oss”. När vi förstår att förlåtelsen egentligen bara är nåd, och inget vi förtjänar, vill vi inte synda mer. När vi förstår hur mycket förödelse som synden förorsakar och vilka hemska konsekvenser den får, inte bara för oss själva utan också för andra som drabbas av vår synd, börjar vi längta efter att bli av med synden i våra liv. För varje gång vi misslyckas och syndar, blir vi mer och mer försiktiga och lär oss att akta oss för synden.

Blodet vårt ”syndborttagningsmedel”

Bibeln säger att det är Jesu blod som renar oss från synden (1 Joh 1:7). 

En bild som varit till hjälp för många människor för att förstå hur förlåtelsen fungerar är bilden av blodet som ett ”fläckborttagningsmedel”. Idag finns det supereffektiva sådana medel som man kan köpa i handeln. Du tar lite av det här medlet, du stryker ut det på fläcken du fått på tröjan, och vips försvinner fläcken. Vi förstår inte hur det fungerar, men vi använder det ändå.

Jesu blod har många likheter med det där fläckborttagningsmedlet. I tro får vi använda oss av Jesu blod, stryka det på vår synd och i kraft av Guds löfte ta emot hans rening. ”Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror” säger Paulus i Romarbrevet 3:25.

Framdraget till tomtgränsen

När man ska skaffa sig en ny bostad börjar man kanske med att köpa en tomt. Många kommuner har då ordnat det så, att man har dragit fram kommunens vattenledning till tomtgränsen. Om man som privatperson vill ansluta till kommunens vattenförsörjning får man dra ledningarna den sista biten in i huset själv. Så fungerar det också med förlåtelsen. Gud har gjort det stora jobbet. 

Han har ordnat det så att förlåtelsen bildligt talat dragits fram till varje människas tomtgräns, men sedan måste varje människa själv ta in förlåtelsen i sitt liv.

En gåva

När man gått och burit länge på skuld kan det vara omöjligt att tänka sig hur det skulle vara att få skulden borttagen. Och även om vi kan förstå att förlåtelse skulle kunna ge oss en skön befrielse, känns det som att vi aldrig kommer att kunna uppnå detta tillstånd. Det är som att vi inte riktigt kan ta till oss det faktum att förlåtelsen egentligen är en stor gåva som vi bara får ta emot. Så fungerar det mellan människor och så fungerar det mellan Gud och människa. Förlåtelsen är en gåva. Rent teoretiskt har vi möjligheten att säga nej tack till en gåva vi får, men det vanliga sättet vi tar emot en gåva på är att vi tackar och tar emot.

Men det är något besynnerligt med gåvor. De har en tendens att få oss att känna oss skyldiga. När jag frågar människor vad som är lättast, att ta emot en gåva eller att ge en gåva, svarar de allra flesta att det är mycket lättare att ge en gåva än att ta emot en gåva. Det låter lite konstigt i en tid när människors habegär tycks övergå allt sunt förnuft. Man skulle kunna tro att det i en sådan kultur skulle vara lättare att ta emot allt vad man kan få, än att ge.

När vi reflekterar lite över varför det förhåller sig så här, kommer vi ofta fram till att det känns som om man hamnar i ett slags underläge när man tar emot en gåva. Om jag frågar: ”Vad är din första tanke när någon kommer till dig och oväntat ger dig en fin present, en stor bukett blommor eller en chokladask?” får jag oftast svaret att den första tanken som dyker upp i huvudet är: ”Vad ska jag göra för henne eller honom nu?” eller ”Men jag hade ju ingen present med mig när jag besökte dom?” Det är som om tanken på att återgälda gåvan automatiskt dyker upp, som för att återställa jämvikten i relationen.

När det gäller relationen till Gud och den förlåtelse som han ger är det just detta som är så svårt. Gud ger – utan att vi kan göra något för att förtjäna det. Det är detta som är nåd!

Men bara för att vi får ta emot förlåtelsen i våra liv som en gåva, betyder det inte att förlåtelsen är gratis. Jesus har betalat ett högt pris för att kunna ge oss denna gåva. Det kostar ingenting för dig, men det är inte gratis. Jesus betalade med sitt liv, för att du och jag ska få vara fria från vår skuld och kunna göra anspråk på renhet.

Jag föreställer mig ofta bilden av att förlåtelsen blod strömmar ner från Jesu kors på Golgata. Det når mig och strömmar in i mitt hjärta när jag bekänner min synd och ber om förlåtelse. Blodets renande kraft kommer in i mitt liv och jag får bli fri från min skuld och vara ren. Jag tar emot förlåtelsen från Jesu kors.

Men förlåtelse är inte ett statiskt fenomen. Förlåtelsen måste hela tiden ges vidare. Det är mitt ansvar att se till att flödet inte stoppas upp ”Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta” (Kol 3:13). Och detta, att ge förlåtelsen vidare, ska vi tala mer om i nästa kapitel.