Inför söndagen. Tema: SÄND MIG

 

FRÅN GAMLA TESTAMENTET

Hesekiel kapitel 1, vers 26-28, kapitel 2, vers 1-3 och 8-10

Däruppe syntes något som liknade safir. Det såg ut som en tron. Och högst uppe, på det som såg ut som en tron, syntes något som tycktes ha mänsklig gestalt. Från det som föreföll vara hans höfter och uppåt såg jag att det glimmade som av vitt guld — det liknade en eldkrans — och från det som föreföll vara hans höfter och neråt såg jag något som liknade eld. Han var omstrålad av ljus. Och som bågen bland molnen en regnvädersdag var det ljus som omstrålade honom. ”Människa”, sade han, ”res dig upp! Jag vill tala med dig.” Medan han talade fylldes jag av en andekraft som reste mig upp. Och jag hörde den som talade till mig. ”Människa”, sade han, ”jag sänder dig till israeliterna, de trotsiga som trotsar min vilja. Både de och deras fäder har varit upproriska mot mig till den dag som i dag är. Människa! Lyssna till vad jag har att säga dig. Var inte motsträvig som detta motsträviga folk. Öppna din mun och ät det jag ger dig.” Jag såg en hand sträckas fram mot mig, och handen höll en bokrulle. Han rullade upp den, och jag såg att den var fullskriven på både framsidan och baksidan. Det som stod skrivet där var klagan, suckar och jämmer.

FRÅN BREVEN

Första Thimotheosbrevet kapitel 1, vers 12-17

Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus, vår herre, för att han fann mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst, mig som förut var en hädare och hänsynslös förföljare. Men jag mötte förbarmande därför att jag handlade i okunnighet, i min otro. Vår herres nåd har överflödat, med tro och kärlek i Kristus Jesus. Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare — och bland dem är jag den störste. Men jag mötte förbarmande, och det för att Kristus Jesus skulle kunna visa allt sitt tålamod på mig som den förste, urtypen för dem som skall komma till tro på honom och vinna evigt liv. Evighetens konung, oförgänglig, osynlig, den ende Guden — hans är äran och härligheten i evigheters evighet, amen.

FRÅN EVANGELIERNA

Lukasevangeliet kapitel 5, vers 1-11

En gång när han stod vid Gennesaretsjön och folket trängde på för att höra Guds ord
fick han se två båtar ligga vid stranden; fiskarna hade gått ur för att skölja näten.
Han steg i den ena båten, som tillhörde Simon, och bad honom att ro ut ett litet stycke. Sedan satte han sig ner och undervisade folket från båten.
När han hade slutat tala sade han till Simon: ”Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där.”
Simon svarade: ”Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten.”
Och de gjorde så och drog ihop en väldig mängd fisk. Näten var nära att brista,
och de vinkade åt sina kamrater i den andra båten att komma och hjälpa till. De kom, och man fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll på att sjunka.
Då kastade sig Simon Petrus ner vid Jesu knän och sade: ”Lämna mig, herre, jag är en syndare.”
Ty han och de som var med honom greps av bävan när de såg all fisken de hade fångat —
likaså Jakob och Johannes, Sebedaios söner, som hörde till samma fiskelag som Simon. Men Jesus sade till Simon: ”Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor.”
Då rodde de i land, lämnade allt och följde honom.

FRÅN PSALTAREN

Psaltaren psalm 40, vers 6-12

Stora är de ting du har gjort,
dina under, Herre, min Gud,
och dina planer med oss.
Ingen kan mäta sig med dig.
Jag vill tala och berätta om dem,
men de är fler än jag kan räkna.

Slaktoffer och matoffer önskar du inte,
du har lärt mig att lyssna.
Brännoffer och syndoffer begär du inte,

därför säger jag: Jag är här.
I bokrullen står vad jag skall göra.

Gärna gör jag din vilja, min Gud,
jag har din lag i mitt hjärta.

Jag bär bud om din trofasta hjälp
till den stora tempelskaran.
Jag håller inte tillbaka mina ord,
det vet du, Herre.

Jag tiger inte om din hjälp,
att du är trofast och räddar förkunnar jag.
Jag döljer inte din godhet och trohet
för den stora tempelskaran.

Du, Herre, håller inte tillbaka
din barmhärtighet mot mig,
din godhet och din trohet
skall alltid bevara mig.

(Bibelcitaten är hämtade från Bibel 2000)

DAGENS ANDAKT, den 3 juli

 ”Böj er alltså under Gud. Stå emot djävulen och han skall fly för er.” (Jak 4:7)

Norman Vincent Peale berättar i en av sina böcker om en speciell sorts kor, Hereford-korna, i västra USA. Det uppstår ibland våldsamma snöstormar på de stora slätterna, och när temperaturen sjunker under noll och snön driver blir det ganska bistert för korna. Vanliga kor skulle driva med vinden och inte stanna upp förrän de kom till ett hinder och där skulle de stå och frysa ihjäl. Hereford-korna däremot kämpade sig istället fram emot vinden tills de nådde ett hinder. Där kröp de ihop skuldra vid skuldra, sänkte huvudena och väntade på att vinden skulle avta. 

Jag tror att detta är det sätt som Gud vill att vi kristna ska möta svårigheterna. Visst kan vinden vara hård ibland och visst kan det vara frestande att driva med tills något, vad som helst tar emot. Men Gud vill att vi istället ska kämpa emot och han kommer att förse oss med ett skydd där vi kan gömma oss tills det onda har dragit förbi.

BÖN

Herre, jag ber idag om uthållighet! Jag ber om hjälp att trotsa vinden tills jag finner skydd. Tack att du ska förse mig med skyddet där jag kan få vila från kampen tills det onda är över.

UTMANINGEN 3 juli - Jes 51

PLANTERA HIMLEN

Bibelläsning: Jesaja 51
Läs bibeltexten här

"Jag har lagt mina ord i din mun och övertäckt dig med min hands skugga för att plantera himlen och grunda jorden och för att säga till Sion: Du är mitt folk."  (Jes 51:16 FB)

I detta kapitel talar Jesaja både om nutid och framtid. En dag ska himlen försvinna och jorden nötas ut, men Guds frälsning ska bestå för evigt (vers 9). Vilket uttryck: jorden ska nötas ut. Är det det vi ser håller på att hända nu?

Men det talas också om kommande väckelsetider då Herrens friköpta ska komma med jubel och glädje (vers 11).

Så finns det ett ord till dig som läser Bibeln och tar emot Guds ord. Han lägger ord i din mun som du ska föra vidare. Du står under hans hands skugga och din uppgift är att plantera himlen (vers 16).

Vilket uttryck!! Att plantera himlen! Att plantera himlen i en värld som mer och mer ser ut att ha tappat det himmelska perspektivet. Det är vår uppgift idag! 

- Mannakorn att tugga på under dagen: Idag vill jag plantera himlen i någon jag möter.
____________________

Innehåll:
- Profetia om att jorden en dag skall försvinna, men att Guds frälsning varar för evigt.
- Profetia om väckelsetider där Herrens friköpta vänder tillbaka med jubel.

Kommentar:
Även profetiorna i detta kapitel har flera uppfyllelsenivåer:
1/ Israels återvändande från fångenskapen i Babylon.
2/ Jesu liv
3/ Den sista tiden

Profetian riktar sig till dem som är uthuggna ur klippan (vers 1). Detta uttryck återkommer i 1 Kor 10:4 där det talas om Israels barns ökenvandring "alla drack de ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus". Jesus talar också om det livgivande vattnet som han förmedlar: "Den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger blir en källa i honom som flödar fram till evigt liv" (Joh 4:14).

Guds folk i alla tider får uppmaningen att höra på Herren (vers 1+4) och att vakna (vers 9 + 17). I Nya testamentet får vi upprepade uppmaningar att vaka och vara vakna inför Jesu återkomst.

Vers 6-8 talar speciellt in i den sista tiden. Det börjar med orden "Lyft upp er blick till himlen". Jesus använder samma ord då han talar om sin återkomst i den sista tiden: "När det här börjar hända, så räta på er och lyft era huvuden, för er befrielse närmar sig" (Luk 21:28). Det står också att himlen ska försvinna och jorden nötas ut (vers 6). Den profetian får sin uppfyllelse i Bibelns sista bok: "Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer" (Upp 21:1)

Men det skulle komma en befrielsens dag mycket tidigare. Folket uppmanas att sätta sin lit till Herren. Herren hjälpte sitt folk vid uttåget ur Egypten, han "torkade ut havet" och gjorde en väg "där de återlösta kunde gå fram" (vers 10). På samma sätt ska det vara efter fångenskapen i Babylon: Då ska Herrens friköpta vända hem och komma till Sion med jubel (vers 11). På samma sätt kommer det att bli i den sista tiden då Herrens friköpta får komma hem till Gud.

Till eftertanke:
Det talas här.om att Herrens befriade ska vända hem till Sion. Förr talade vi mycket om att himlen var att komma hem. Det var också vanligt att man sjung sånger om himlen. De kallades "Hemlandssånger". Har vi tappat det perspektivet eller har det bara blivit mindre viktigt för oss? Vad tänker du om det?
 

Mitt vittnesbörd del 12 - LITE MER FRÅN NACKA

Nu har vi kommit fram ungefär till sekelskiftet mellan 1900-talet och 2000-talet. Rut och jag var ledare för FASI, Frälsningsarméns, Sociala Institut, vi var också ledare för kursgården i Lännersta som förutom kursgård fungerade som pensionat i helger och på sommaren. Dessutom hade vi just varit med om att starta en ny kår FA Nacka.

Som jag tidigare skrivit hade vi normalt Bibel, Bön och Lovsång på torsdagskvällarna. Och då en av våra kurser för socialarbetare inom FA sammanföll  med en sådan torsdagskväll kunde det vara ganska fullt i lokalen på Lännersta. Vid en sådan kurs minns jag väl ett ungt par från Göteborg. Vi talade ganska mycket med dem under måltiderna och vi förstod att hon hade en stor idol i livet. Det var Carola, ni vet hon som sjunger.

Så kom torsdagskvällen och det skulle naturligtvis bli gudstjänst. Det var ganska många samlade. Gudstjänsten hade hållit på en stund. Jag stod och höll på med min predikan. Plötsligt öppnades dörren och Carola kommer in, går genom salen och sätter sig längst bak. Just då förlorade jag min åhörare. Nästan alla. Utom Carola. Hur vet jag det. Jo, hon var verkligen intresserad och följde med. Vid ett eller två tillfällen avbröt Carola mig för att fråga om saker jag talade om. Men de övriga var hopplöst förlorade för min predikan. Jag förstod av vad de senare sa att de bara satt och tänkte "Är detta på riktigt eller drömmer jag?" Församlingens ögon vandrade mellan Carola och den unga socialarbetaren som inte hade talat om annat än Carola under kursdagarna.

Alla var förvånade, utom möjligtvis Rut och jag. Vi visste nämligen att Carolas man Runars mamma jobbade på en av Frälsningsarméns institutioner och vid ett flertal tillfällen varit på kurs hos oss. Runars mamma hade berättat för oss att hon hade sagt till Carola flera gånger att hon måste åka på gudstjänst till Lännersta någon torsdag för där var det verkligen bra. Sedan hade Carola ringt till oss ett par gånger för att fråga hur man tog sig till Lännersta.

Efterhand flyttade vi gudstjänsterna till Boo församlingshem, senare hyrde vi in oss i Pingstkyrkans lokal och sedan lyckades vi hyra ett eget hus mitt i parken i Orminge Centrum. I huset fanns cafeteria, samlingssal och kontor (se bilden). Utefter långsidan fanns också ett upphöjt trädäck som vi använde som estrad vid de årligt återkommande ekumeniska mötena där folket kunde sitta i gräset i parken.

Eftersom vi inte hade några lönekostnader, alla gjorde sin insats ideellt, hade kåren god ekonomi. Vi betalade, enligt FA-modell, 10% av alla inkomster till divisionshögkvarteret. Dessutom gav vi ytterligare 10% till missionsprojekt.

Ganska snart efter kårens officiella start hade Rut och jag fått en inbjudan till Rostov i södra Ryssland. Tiostegsprogrammet hade just blivit översatt till ryska i Moskva och vi var ombedda att ha en en veckas undervisning för Socialarbetare inom Frälsningsarmén i Ryssland och Ukraina. Frälsningsarmén i Ryssland var en pionjärverksamhet och kåren i Rostov behövde all ekonomisk hjälp de kunde få.

Offerviljan i vår lilla kår var stor och snart hade vi 40.000 kronor till Rostov. Jag kontaktade kårledaren i Rostov för att veta hur vi skulle skicka pengarna och fick svaret.  "Skicka inga pengar, här är det maffian som kontrollerar bankerna." Så då Rut och jag skulle resa till Rostov i våra uniformer hade jag 40.000 kronor växlade till dollar i fickan. Det blev en mer äventyrlig resa än vi planerat, men Gud beskyddade både oss på resan och pengarna som skulle gå till Frälsningsarmén i Rostov.

PB/

DAGENS ANDAKT, den 2 juli

”… och jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk hos er också skall fullborda det till Kristi Jesu dag.” (Fil 1:6)

Telefonen ringde på kontoret och stämma säger på klingande norska: ”Hej, minns du mig? Jag och min fru, vi älskar fortfarande Jesus”. Och visst mindes jag. Han var en av alla de elever som fick möta Jesus under de åren vi arbetade på skolan i Norge. Nu hade det gått många år sedan den dagen han böjde sig för Jesus och vi hade inte haft någon kontakt under alla år. Ibland hade vi undrat över hur det hade gått för alla dem som blivit frälsta, och inte minst hur det hade gått för den här unge mannen. Var han fortfarande bevarade som en kristen eller hade han lämnat tron? Nu fick vi ett bevis på att Gud själv tar ansvar för dem som är hans. Det var inte vi som hade frälst honom. Det var inte vi som hade börjat ett gott verk i honom. Det var Jesus. Och när Jesus har börjat sitt verk i en människa tar han ansvar för att också fullborda det.

BÖN

Herre, tack för att du själv är den som verkar i oss. Tack för att det enda jag behöver ta ansvar för är att jag håller mig nära dig varje dag, och lyder de impulser du ger mig. Sedan tar du hand om resultatet.