Om förlåtelse - kapitel 4

 

Från Förlåtelseboken Rut Baronowsky

Boken finns att köpa för 120:- (Porto tillkommer). Du kan beställa den genom att mejla info@rupeba.se

Kapitel 4

”Som Fadern har sänt mig sänder jag er”

Lärjungarna hade grälat. Jesus hade just pekat ut vem av de tolv det var som skulle förråda honom och nu grälade de andra om vem som var störst bland dem.

Jesus ger dem en kort lektion i kristet ledarskap och talar om för dem, att i motsättning till världens ledarskap, ska den störste vara som den yngste och ledaren ska vara som tjänaren. Han hänvisar till sig själv som det bästa exemplet på detta och säger att han är mitt ibland dem just som tjänare. Så ger han dem några uppmuntrande ord för att de varit trofasta och så säger han till dem: ”samma kungavärdighet som min Fader har tilldelat mig tilldelar jag er” (Luk 22:29).

Trots att lärjungarna var så mänskliga, trots att de var så omogna, trots att de gav efter för frestelsen att vilja vara störst och främst, lovar Jesus att just de ska få samma ställning, samma kungavärdighet som honom i världen.

Två gånger i Johannes evangeliet kan man läsa att Jesus vill sända sina lärjungar ut i världen på samma sätt som Fadern hade sänt honom in i världen.

Första gången hittar vi detta i Jesu förbön för dem som är hans. Denna förbön är en del av hans avskedstal till sina lärjungar. När jag läser orden i denna bön ”Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen” (Joh 17:21), tycker jag nästan att jag hör ett frågetecken efter det Jesus säger. Det är nästan som om Jesus frågar Fadern: ”Var det verkligen en så klok idé det där att jag ska anförtro lärjungarna allt det som du anförtrodde mig? Kommer dom att kunna lita på dig lika mycket som jag har gjort? Kommer dom att kunna driva ut andar och bota sjuka lika mycket som jag har gjort? Kommer dom att kunna stå emot fiendens alla angrepp på samma sätt som jag har gjort?” Jesus hade all anledning att tvivla.

Andra gången uttalandet kommer är efter uppståndelsen och det uttalas som en direkt befallning från Jesus till lärjungarna. Hans tvivel tycks ha försvunnit och han säger: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er”(Joh 20:21).

Att Jesus sänder ut sina lärjungar på samma sätt måste betyda att Jesus vill att vi ska göra samma gärningar som han gjorde. I förbindelse med förlåtelse måste det betyda att Jesus vill att vi ska förlåta på samma sätt som Jesus förlät. Paulus understryker det i Kolosserbrevet där han säger: ”Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta.” (Kol 3:13)

Kristi kropp

När Jesus gick omkring på jorden var han begränsad trots att han var Gud. Han var begränsad i tid. Han hade bara några korta år på sig att förmedla sitt budskap. Han var också begränsad i rummet. Han kunde bara nå ut till sin närmaste omgivning, den lilla landremsan utmed Medelhavet. Och egentligen kunde han bara ta sig så långt med sitt budskap, som hans fötter orkade bära honom.

Men när Jesus dog och uppstod i sin nya kropp, församlingen, sprängdes dessa begränsningar.

Vi talade tidigare om vad som hände när Jesus dog på korset. Dels frigjordes förlåtelsen källa och dels dog Jesus som ett ”vetekorn” för att uppstå i 
en ny skepnad, som beskrivs som Kristi kropp. Jesus dog inte för att sedan bara försvinna, utan för att uppstå i sin nya kropp som består av många. Han uppstod i sin nya kropp och alla kristna på jorden utgör idag tillsammans Kristi kropp. Detta är det begrepp som Bibeln använder för att beskriva den kristna församlingen utöver jorden. I 1 Korintierbrevet 12:27 står det - riktat till de kristna: ”Ni utgör Kristi kropp, och är var för sig delar av den.”

Och idag är Kristi kropp inte längre begränsad, varken i tid eller rum. Kristi kropp, församlingen har verkat i över två tusen år och den är spridd över så gott som hela jorden.

Om hela relationer i individualismens tid

Vi lever i ett sekulariserat samhälle där honnörsordet är oberoende. Individualismen breder ut sig och Sverige är det land som har flest ensamhushåll i världen. I individualismens släptåg följer lösa och oförpliktande relationer, där ingen behöver ta ansvar för någon annan, åtminstone inte när motgångarna kommer eller den första förälskelsen har lagt sig. Där individualismen härskar frodas också egoismen. 31

Robert Bly talar i sin bok ”Syskonsamhället” om att ingen längre vill bli vuxen. Alla vill förbli som tonåringar utan att behöva ta ansvar. Och vidare skriver han att vår tid kännetecknas av en kultur, där man alltmer använder andra för sina egna syften. Skilsmässorna ökar och alltfler barn lever i splittrade familjer.

Media uppmärksammar ”fördelarna” med de nya familjekonstellationerna. Nu kan ju barnen få ha mamma eller pappa för sig själv en hel vecka åt gången och den andre föräldern kan få vila upp sig och umgås med sina vänner, och leva sitt liv. Barnen får inte bara ha en julafton, födelsedag eller annat högtidsfirande utan får fira dubbelt upp dels med mamma och dels med pappa. Kan det bli bättre för alla parter?

Men så möter vi det trasiga barnets längtan efter att få leva och växa upp tillsammans med sitt ursprung, barnet som inte kan förstå att inte mamma och pappa kan fortsätta att leva tillsammans, barnet som ofta till och med tar på sig skulden för föräldrarnas relation. I en norsk undersökning om barns uppfattningar på 1990-talet visade det sig att 20% av barnen var osäkra på om det var någon som älskade dem. Hälften av barnen trodde att föräldrarna värdesatte materiella ting som hus, bil, sommarställe eller kläder mer än barnen.

Det finns verkligen en destruktiv trend, som leder människor mot isolering och oberoende i världen idag. Det är nästan kusligt likt det som Paulus beskriver i ett av sina brev till Timoteus, när han talar om hur människorna kommer att vara i de sista dagarna:

… i de sista dagarna blir tiden svår. Då kommer människorna att tänka bara på sig själva och på pengar; de blir skrytsamma, högmodiga, fräcka, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, ogudaktiga, kärlekslösa, oförsonliga, fulla av förtal, obehärskade, våldsamma, främmande för allt gott, svekfulla hänsynslösa och inbilska. De älskar njutningar mer än Gud. De bär fromheten som en mask men vill inte veta av dess kraft. (2 Tim 3:1-5)

Bibeln beskriver emellertid också en stark positiv trend i den sista tiden. Den går mot helhet och beroende.

Profeten Hesekiel i Gamla testamentet skriver om hur det ska bli i de sista dagarna. Han ser en syn där en massa döda benrester ligger utslängda på en slätt. Så börjar Hesekiel profetera och det han profeterar händer inför hans ögon. Det börjar rassla och gny och det står att ben blir fogat samman med ben. Benen får senor och bäddas in i kött och hud dras över dem och slutligen blåses det in ande i dem. Sedan står det att de reste sig upp, en väldig här. I en engelsk översättning står det att detta väsen ställde sig på fötterna som en väldig här. Vilken förvandling - från utslängda ensamma benrester till ett väsen som står på sina fötter, en sammanfogad kropp som rest sig.

Kristi nya kropp, församlingen, frukten av att Jesus myllades ner i jorden som ett vetekorn, har ett uppdrag att föra hans liv vidare i denna världen. Efesierbrevet 4:16 visar emellertid att ingen enskild individ kan klara av detta. Paulus visar på vikten av att vi har hela relationer till varandra och att vi faktiskt har ett gemensamt uppdrag i Kristi kropp, församlingen. Det står att: ”Han låter hela kroppen fogas samman och hållas ihop genom att alla lederna hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje särskild del...” och det är två små ord här som vi ska lägga märke till. Det ena ordet är led och det andra är del.

Kroppens styrka beror inte så mycket på hur starka delarna är var för sig. Det som ger styrka har mer att göra med i vilken kondition lederna är och lederna är det som finns emellan delarna.

I min kropp kan jag ha världens starkaste underarm, och världens starkaste överarm, men om leden som sammanbinder överarmen och underarmen är ur led, är ändå hela armen obrukbar. Så är det också i Kristi kropp. Delarna, dvs. du och jag som individer kan vara hur bra som helst, men om inte lederna = relationerna mellan oss och andra kristna fungerar, så är vi ändå obrukbara. Och tyvärr tror jag att det finns mycket led-gikt idag i Kristi kropp. Det är många leder som är ur funktion och det är inte så Gud vill ha det.

Blodomloppet

I Kristi kropp, precis som i våra mänskliga kroppar, har blodet en central funktion.

I min fysiska kropp är det blodet som flyter i mina ådror som är livet. Om inte blodomloppet fungerar i min mänskliga kropp dör jag. I Kristi kropp står blodet från Kristi kors för frälsning, helande, pånyttfödelse och förlåtelse. Också i Kristi kropp är det av avgörande betydelse att blodet med förlåtelsens läkedom får flyta fritt. Varje del måste släppa flödet vidare.

Det handlar både om att ge förlåtelse och att ta emot förlåtelse, precis som blodomloppets uppgift i min mänskliga kropp är att både att transportera syre och näring till kroppen, men också att transportera bort slamprodukter från organen.

Jag hade en moster som blev 99 år gammal. Hon fick leva ett långt liv, men när hon var i 70-årsåldern konstaterade läkarna att hennes blodådror var igensatta. Man försökte med olika metoder att sota blodådrorna, men ådrorna i hennes ben var så igenproppade att det inte gick att bara rensa dem. Därför var man tvungen att amputera först det ena benet och senare även det andra. Hon fick leva sina sista år utan sina ben. Om man inte hade amputerat benet hade hon emellertid fått kallbrand i foten och dött mycket tidigare.

Den här berättelsen har varit en viktig påminnelse för mig om vikten av att låta förlåtelsen flyta fritt i Kristi kropp. Risken för amputation eller död är annars överhängande. 

 

Det dubbla flödet

Blodet i min kropp flyter två vägar. Det flyter till hjärtat och det flyter från hjärtat. På samma sätt måste det vara i Kristi kropp. Där måste finnas ett dubbelt flöde, ett tillflöde och ett frånflöde av förlåtelse. Jesus lärde oss att be: ”förlåt oss våra synder så som vi ock förlåter dem oss skyldiga äro” (Luk 11:2)

Vi ber att Gud ska förlåta våra synder på samma sätt som vi förlåter dem som har gjort oss något ont. Det finns en begränsning för hur mycket förlåtelse vi kan ta emot. Det står i proportion till vår villighet att förlåta andra.

Att ta emot förlåtelse för de synder, som jag har begått, eller att förlåta när andra gör mig illa, är inget vi kan göra en gång för alla. Det handlar i stället om ett ständigt flöde, ett sätt att leva.

Så länge vi lever i en fallen värld, kommer vi att synda mot andra och vara i behov av förlåtelse både från Gud och från andra människor. ”Om vi säger att vi inte har synd bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss” (1 Joh 1:8)

Å andra sidan är det också sant att så länge vi lever i en fallen värld, kommer andra människor att synda emot oss och vara i behov av vår förlåtelse.

Att ta emot förlåtelse och att ge ut förlåtelse handlar ytterst om din och min rätt att leva ett befriat liv - ett rent liv och ett liv i frihet. I Hebreerbrevet uppmanar Paulus oss att ”lägga av allt som tynger, och särskilt synden som så hårt omsnärjer oss” (Hebr 12: 1) och sättet, som vi lägger av synden på, det är att ta emot förlåtelsen. Det är detta som nästa kapitel handlar om.

 

Dagens andakt den 18 oktober

 

”Ljus bryter fram för de rättfärdiga och glädje för de redbara” (Ps 97:11)

En god vän till mig berättade för länge sedan i en andakt, att hon hade varit på vandring längs en lång och svart asfaltsväg. När hon gick där och såg den mörka asfalten framför sig, tyckte hon att den symboliserade hennes trista liv just då. Vägen framför tycktes oändlig och dominerad av mörker. Plötsligt upptäckte hon att asfalten som såg så svart och trist ut, egentligen bestod av små, små stenar, som om man betraktade dem noga, skiftade i de mest varierande och underbara färger. Så kom hon ihåg det som är dagens bibelord. Där står det egentligen ordagrant att ljus är utsått för de rättfärdiga, och hon kunde plötsligt se med andra ögon på den livsväg hon hade framför sig.

BÖN

Herre hjälp mig idag att upptäcka och ta vara på ljuset och glädjen som du har sått ut för mig. Tack för de små välsignelserna, och tack för de stora.

Dagens andakt den 17 oktober

 

”Det är saligare att ge än att få”. (Apg 20:35)

Bibeln är ofta kontroversiell. Mycket av dess budskap går tvärt emot det som vi uppfattar som normalt. I vårt prylsamhälle, där det hela tiden basuneras ut, att om du bara kan få den eller den prylen, kommer du att bli lycklig, talar dagens bibelord om lycka som något rakt motsatt. Det är saligare – du blir mer lycklig  om du ger än om du får.

Det finns ett begrepp som används på många språk. Man talar om människor eller fenomen som närande eller tärande. I norska språket talar man om ytere och nytere. De närande, de som ger, är människor som upptäckt lyckan i att dela med sig till andra. Säkert har många upptäckt att man blir inte fattigare, om man ger till andra efter Guds vilja. De tärande däremot, njutarna – är de som hela tiden kräver att få och som avundsjukt sneglar på grannens egendom. Med den tärande attityden kan man aldrig vara lycklig.

Den närande attitydens människor har upptäckt att ”Gudsfruktan i förening med förnöjsamhet är en stor vinning”, som det stod i den gamla bibelöversättningen (1 Tim 6:6).

BÖN

Herre, hjälp mig i dag att vara nöjd med allt det goda som du har gett mig, och hjälp mig att vara generös mot människor i min omgivning.

VARNING FÖR ISRAELHAT – Hes 35

 

Bibelläsning: Hesekiel 35
Läs bibeltexten här:
https://folkbibeln.it/?book=hes&chapter=35&verse=1


"Eftersom du alltid har hatat Israels barn..."  (Hes 35:5 FB)

I kapitel 35 uttalas domsord över Edom. Men till skillnad från alla de tidigare domsorden som uttalats i Hesekiel så handlar domsorden denna gång om inställningen till Israel.

Orsaken till de hårda orden mot Edom är att Edom:
-alltid hatat Israels barn (vers 5)
-talar föraktfulla ord mot Israel (vers 12)
-gläder sig då det går illa för Israel (vers 14)

Gud förväntar oss att vi ska välsigna och inte förbanna Israel. Han väntar sig att vi ska be för Jerusalem. 
_____________________________

Mannakorn att tugga på under dagen:
I 1 Mos 12:3 säger Herren om
Abrahams avkomma: "Jag skall
välsigna dem som välsignar dig" 
_____________________________

Innehåll kapitel 35:
Dom över Edom för att Edom föraktat Israel.

Kommentar:
Edom låg söder om Döda Havet sydost om Juda. Edomiterna var Esaus ättlingar och hade i alla tider varit fientligt inställda till Guds folk, Israel och Juda. Då Juda gjorde uppror mot Babylon 588 f.Kr. ställde sig edomiterna på Babylons sida och tog del i anfallet och belägringen av Jerusalem.

Nu var det dags för domen över Edom. Edomiterna hade skrutit över att de skulle erövra "de båda folken och de båda länderna" (vers 10; Israel och Juda). Edomiterna hade talat föraktfulla ord mot Israel, Juda och mot Gud själv. Gud hade hört de orden (vers 12-13).

Domen mot Edom blev verklighet då ökenstammar fördrev edomiterna ca 500 f.Kr.

Till eftertanke:
I Bibeln möter vi många uppmaningar att välsigna Israel. De första uppmaningarna att välsigna Israel möter vi redan i Första Moseboken där Abraham får löftet om landet Israel. Där finns till och med ett löfte att den som välsignar Israel själv blir välsignad: "Herren sade till Abram: ”Gå ut från ditt land och din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig  Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse. Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig." (1 Mos 12:1-3).
"På dina murar, Jerusalem, har jag ställt väktare. Varken dag eller natt får de någonsin tystna. Ni som ropar till Herren, unna er ingen ro, och ge Honom ingen ro förrän Han upprättar Jerusalem och gör det till en lovsång på jorden.”(Jes 62:6).
- I en tid då många hatar och förbannar Israel uppmanas vi att välsigna Israel.

Torsdagsbibelstudiet. Apostlagärningarna del 8

 

8 - Över alla människor (Apg 2:17)

I förra lektionen såg vi på skillnaden mellan att bli född av Anden och att bli döpt av Anden.

Frälsningsarméns grundläggare William Booth såg det som viktigt att soldaterna blev döpta med den Helige Ande. Han skrev till sina officerare: "Ni måste leda era soldater in i det fulla förverkligandet av dopet med Den Helige Ande..... För att göra riktiga soldater måste ni sträva efter att inte bara få dem skilda från synden, utan också att få dem fyllda med den Helige Ande. Utan detta är de maktlösa i det stora arbete de fått sig pålagt."

Alla får vara med
Catherine Booth talar också om "detta Andens fulla dop över din själ", och säger: "Denna pingstupplevelse erbjuds alla kristna".

Detta framgår också klart i Apostlagärningarna. Både i läran och i praktiken. I talet på pingstdagen citerar Petrus profeten Joel och säger: "Det skall ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter min ande över alla människor." (Apg 2:17)

Alla får vara med:
-de unga: söner, döttrar och unga män
-de gamla: gamla män
-till och med de allra lägsta: tjänare och tjänarinnor

I Gamla Testamentet ser vi hur Gud utväljer individer och låter dem bli fyllda med den Helige Ande. Människor med en speciell uppgift: ledare, profeter och kungar. Från och med pingstdagen gäller löftet alla: "Jag utgjuter min Ande över alla människor".

När Jesus i Johannes 7 talar om pingstupplevelsen och om strömmar av levande vatten från vårt inre, säger han att de som lyssnade inte kunde uppleva detta där och då. "Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad."(Joh 7 37-39). Men då pingstdagen kom, hade Jesus fått del av härligheten och Petrus förklarar detta i fortsättningen av sin pingstpredikan: "Gud har upphöjt honom med sin högra hand, och sedan han enligt löftet tagit emot den heliga anden av Fadern har han nu utgjutit den, så som ni här ser och hör." (Apg 2:33).

Jesus hade fått del av härligheten hos Fadern, och på grund av vad Jesus gjort, kunde lärjungarna bli fyllda med den Helige Ande.

Det är inte beroende på vår egen värdighet om vi får ta emot dopet med den Helige Ande. Det är bara beroende av Jesu värdighet. Och han är värdig. Allt är beroende på vad Jesus har gjort för oss. Genom sin död på korset har han gjort det möjligt för oss att bli frälsta och få evigt liv. Genom sin upphöjelse till Fadern har Jesus gjort det möjligt för oss att få del av den Helige Andes kraft på samma sätt som de första lärjungarna fick det. Grunden för allt är vad Jesus har gjort för oss och inte hur goda vi är i oss själva.

Resultatet
Jesus hade sagt att Lärjungarna skulle få kraft när den Helige Ande kom över dem. I fortsättningen av Apostlagärningarna ser vi hur denna kraft fungerar. På pingstdagen blev 3000 människor frälsta. Människor blir helade: "Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig: I Jesu Kristi, nasaréns, namn: stig upp och gå!" (Apg 3:6).

När lärjungarna senare blir utspridda i landet på grund av förföljelse, fortsätter väckelsen, men nu på många fler platser. En liten grupp oansenliga människor i ett litet, ockuperat land, lyckas på några få år sprida kristendomen över hela Mindre Asien, Grekland och till världshuvudstaden Rom, trots förföljelse från de judiska ledarna.

Världsmakten Rom, med sin enorma krigsmakt, börjar "krig" mot kristendomen. Massor av kristna blir avrättade, men ändå fler blir vunna för Kristus. Till slut (på 300-talet) "kapitulerar" världsmakten och gör kristendomen till statsreligion. Därefter fortsätter det bara. 10.000-tals människor blir frälsta varje dag. Även om vi i Västeuropa kan se en tillbakagång har det aldrig funnits så många kristna som i dag.

Det som började på pingstdagen och fortsättningen på det, är något som aldrig kunnat åstadkommas av mänsklig arbetsinsats, visdom, kunskap eller organisationsförmåga. Men det som var omöjligt i mänsklig kraft - det gjorde Gud. Genom människor.

Man vet inte vad den ursprungliga titeln var på Apostlagärningarna. Många menar att den borde hetat "Den Helige Andes gärningar", för den talar inte så mycket om vad apostlarna kunde göra, utan om vad den Helige Ande kunde göra genom människor som ställer sig helt till hans förfogande.

"Inte genom styrka, inte genom kraft, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot." (Sak 4:6 FB).

Löftet om att den Helige Ande skulle utgjutas blev verklighet för lärjungarna. Löftet fortsätter sedan att gälla och uppfyllas på alla generationers lärjungar till den dag då Jesus ska komma tillbaka.

Om förlåtelse kapitel 3

 

Från Förlåtelseboken av Rut Baronowsky

Kapitel 3

”Det är fullbordat” – om Jesu försoningsverk på korset

Johannes döparen står vid Jordanfloden och döper människorna som kommer till honom i skaror. En dag säger han profetiskt: ”Mitt ibland er står en som ni inte känner” (Joh 1:26). Han har sett Jesus i folkmängden. Nästa dag när han åter står och döper människorna får han ännu en gång se Jesus komma och då säger han: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd” (Joh 1:29) och ”… han är den som döper med helig ande.” (Joh 1:33).

Förlåten rämnade – vägen till Gud låg öppen

Jesus var den som skulle komma och försona mänskligheten med Gud. Genom hans död på korset skulle den brutna relationen mellan Gud och människa helas för alla som vill. Det berättas så dramatiskt, att i samma ögonblick som Jesus dog på korset, brast förhänget i templet itu. Det rämnade uppifrån och ända ner. (Matt 27:50-51).

Paulus beskriver detta senare i Hebreerbrevet som att ”Jesus öppnade vägen för oss” innanför förhänget (Hebr. 6:1). Och vad var det som fanns innanför förhänget? Jo, där fanns det allra heligaste, där Gud bodde. Vägen till en upprättad relation mellan människa och Gud hade öppnats igen.

Men detta gäller bara för dem som väljer att gå denna väg, och Paulus uppmuntrar i Hebreerbrevet alla dem som gör detta val, när han skriver:

Så kan vi då, mina bröder, tack vare Jesu blod frimodigt gå in i helgedomen på den nya och levande väg genom förhänget – hans kropp – som han har invigt åt oss…låt oss därför träda fram inför Gud med uppriktigt hjärta….låt oss orubbligt fortsätta att bekänna vårt hopp…låt oss ge akt på varandra…och låt oss inte försumma våra sammankomster…utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig. (Hebr 10:19-25)

I det ögonblick då Jesus dog, blev det möjligt för människan att åter nå fram till Gud. Den oskuldsfulla och omedelbara gemenskapen mellan Gud och människa, som fanns i den ursprungliga skapelsen, kunde återupprättas.

Jesus hade betalat priset för min och hela världens skuld.

Jag ger det av fri vilja

I Johannesevangeliet använder Jesus liknelsen av sig själv som den gode herden som ger sitt liv för sina får. Och fåren, det är alla vi som vill tillhöra honom. Han säger att han känner sina får och fåren känner honom, på samma sätt som Fadern känner Jesus och Jesus känner Fadern.

Jesus fortsätter sin undervisning och säger:

... jag ger mitt liv för fåren… jag ger mitt liv för att sedan få det tillbaka. Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja. Jag har rätt att ge det, och jag har rätt att få det tillbaka. Detta har min Fader bestämt för mig. (Joh 10:15-18)

”Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja”. Det här avsnittet talar om relationer på hög nivå och om kärlek som övergår vårt förstånd. Herden som av kärlek till sina får gör allt, till och med ger sitt liv för att rädda fåren. Det är en bild och en profetia som Jesus uttalar om det, som inom kort skulle hända med honom själv.

Det var inte de som ville undanröja Jesus som bestämde över vad som hände med honom den där påskhögtiden. Det var inte Pilatus. Det som hände ingick i Guds stora frälsningsplan för världen. Jesus gav sitt liv av fri vilja för att skapa förutsättningen för en återupprättad gemenskap mellan Gud och människa, för dig och för mig.

”Må hans blod komma över oss och våra barn…släpp Barabbas fri”

Det som hände var att Jesus tog min plats. Det var jag som skulle ha dömts till döden, men Jesus tog min plats. Pilatus var den som fällde domen. Han hade försökt på alla sätt att slippa att döma Jesus till döden, för han förstod att Jesus var oskyldig. Men folkets krav på att Jesus skulle dö blev honom övermäktigt och till slut står det ”Då frigav han Barrabas, men Jesus lät han … korsfästa” (Matt 27:26), och folket ropade ”må hans blod komma över oss och våra barn” (Matt 27:25) – Och tack Jesus det gjorde det! – förlåtelsens blod blev tillgängligt för oss och våra barn.

Barabbas blev fri, jag blev fri och många tusentals kristna har sedan denna dag sett sina livförvandlade och fått sin relation till Gud återupprättad.

Den där dagen när Jesus dog på korset hände det egentligen två saker. För det första var det som om förlåtelsens kranar öppnades. Källan till all förlåtelse, Jesus själv, bröts sönder och hans blod frigjordes. Jesu blod, symbolen för liv och förlåtelse, blev förlöst. Hans liv kunde flyta ut till en sargad mänsklighet. Det som hände innehöll egentligen tre stora sanningar:

1. Blodet frigjordes till frälsning och försoning – Jag får bli ett Guds barn, bli född in i och bli en del i Kristi nya kropp på jorden. Frälsningen handlar om att jag räddas från evig död på grund av synden. Försoningen handlar om återföreningen med Fadern.

2. Blodet frigjordes till förlåtelse – Jag kan bli fri från all skuld. Min synd, all den orätt som jag gjort medvetet eller omedvetet, kan bli förlåten. Den är sonad.

3. Blodet frigjordes till befrielse och upprättelse – Jag kan bli en verkligt fri människa utan felaktiga bindningar till andra människor.

Eftersom den här boken i första hand vänder sig till dig som redan är kristen kommer vi här att fokusera på de två sista av dessa sanningar. 

 

Dagens andakt den 17 oktober

 

”Det är saligare att ge än att få”. (Apg 20:35)

Bibeln är ofta kontroversiell. Mycket av dess budskap går tvärt emot det som vi uppfattar som normalt. I vårt prylsamhälle, där det hela tiden basuneras ut, att om du bara kan få den eller den prylen, kommer du att bli lycklig, talar dagens bibelord om lycka som något rakt motsatt. Det är saligare – du blir mer lycklig  om du ger än om du får.

Det finns ett begrepp som används på många språk. Man talar om människor eller fenomen som närande eller tärande. I norska språket talar man om ytere och nytere. De närande, de som ger, är människor som upptäckt lyckan i att dela med sig till andra. Säkert har många upptäckt att man blir inte fattigare, om man ger till andra efter Guds vilja. De tärande däremot, njutarna – är de som hela tiden kräver att få och som avundsjukt sneglar på grannens egendom. Med den tärande attityden kan man aldrig vara lycklig.

Den närande attitydens människor har upptäckt att ”Gudsfruktan i förening med förnöjsamhet är en stor vinning”, som det stod i den gamla bibelöversättningen (1 Tim 6:6).

BÖN

Herre, hjälp mig i dag att vara nöjd med allt det goda som du har gett mig, och hjälp mig att vara generös mot människor i min omgivning.

DE DÅLIGA HERDARNA – Hes 34

 

Bibelläsning: Hesekiel 34
Läs bibeltexten här:
https://folkbibeln.it/?book=hes&chapter=34&verse=1

"De svaga stärkte ni inte, de sjuka botade ni inte, de sårade förband ni inte, de som drivit vilse förde ni inte tillbaka, de förlorade sökte ni inte upp, utan med hårdhet och grymhet härskade ni över dem. De skingrades, eftersom de inte hade någon herde. De blev till mat åt alla markens djur när de skingrades."
  (Hes 34:4-5 FB)

Herren går till rätta med Israels herdar. Istället för att vårda sig om de svaga tänkte de bara på sig själva. Fåren har blivit sargade och skingrade: "Mina får irrar nu omkring på alla berg och alla höga kullar. Över hela landet är mina får kringspridda utan att någon frågar efter dem eller söker upp dem." (vers 6)

På samma sätt är det i den kristna församlingen idag. Det finns många som en gång var med. Av olika anledningar försvann de ut ur gemenskapen utan att någon frågade efter dem (vers 6). Idag är de vilsna i sina liv och irrar omkring och söker efter någon som bryr sig om dem och som visar omsorg.

Må Gud uppväcka de herdar han kallat i församlingen idag. Herdar som verkligen vårdar sig om fåren. Herdar efter Guds hjärta som är villiga att investera sin tid, krafter, resurser, ja sitt eget liv, för att sträcka sig ut mot dem som lider.

_____________________________

Mannakorn att tugga på under dagen:
Var finns Herrens omsorgsmänniskor
idag?
_____________________________

Innehåll Hesekiel 34:
Israels herdar(vers 1-10)
Den rätte herden (vers 11-31)

Kommentar:
Budskapet är riktat till Israel och här avses både Nordriket (Israel) som fördes boret av assyrierna och Sydriket (Juda) som fördes bort av babylonierna. Ledarna tänkte bara på sig själva (vers 3-5) och försummade sitt ansvar för folket. Men herdarna, ledarna, kommer att ställas till svars för att de tänkte på sig själva och inte tog ansvar för hjorden (vers 10).

Men det kommer bättre tider. Gud själv ska vara en herde för fåren (vers 11). Här pekar budskapet fram mot den kommande Messias, Jesus. I Nya Testamentet presenterar sig Jesus som den gode herden som ger sitt liv för fåren (Joh 10:1-15). Men redan i Gamla Testamentet kunde några uppleva en försmak av den kommande Messias (Läs Psalm 23).

Till eftertanke:
Herdarna tog inte ansvar för hjorden. De försåg sig själva och sörjde inte för hjorden.
- Hur är det med min tjänst för Herren? Handlar jag för att jag själv ska må bra eller gör jag det av omsorg för dem som lider? Är jag mer fokuserad på att få uppskattning av andra än att ge uppskattning till andra?

Om förlåtelse - kapitel 2

 

Från Förlåtelseboken av Rut Baronowsky

Kapitel 2

Vad ska vi med förlåtelse till?

I Efesierbrevet 1:7 står det ”I honom har vi förlossningen genom hans blod, förlåtelsen för våra synder”. För de flesta människor idag är detta ett obegripligt citat. Ändå inrymmer detta ord ett budskap, som i sig har en enorm kraft att befria människor till att leva utan tyngande band av skuld och skam.

Genom Jesus och blodet från hans död, kan varje människa bli befriad till att leva skuldfri och utan skam. Blodet står i den kristna tron som en symbol för frälsning, försoning och förlåtelse. Egentligen skulle min synd innebära evig död, för Gud hatar all synd och kan inte ha något som helst samröre med synden. Han vill ha gemenskap med dig och mig men vår synd står emellan oss och Gud. Men nu har någon annan betalat priset för min skuld. Jesus dog i stället för mig.

Förlåtelsen har sina rötter i denna sanning och handlar dels om vår relation till Gud och dels om relationerna till våra medmänniskor. Vår relation till Gud är beroende av hur vi hanterar och kan bemästra relationerna till våra medmänniskor, men dessa relationer har i sin tur ett starkt samband med vilken relation vi har till Gud.

Försoning med Gud

Efesierbrevet talar om våra synder. Vilka synder? Det är inte särskilt populärt att tala om synd idag. Man ska inte skuldbelägga. Den som börjar tala om synd har genast påstått att det finns något som är rätt eller fel. Och det tål inte nutidsmänniskan. Det får inte finnas något som är rätt och fel, för då kan någon känna sig kränkt eller bli ledsen. Man säger: ”Mitt sätt att tänka är väl lika rätt som ditt. Allt beror på. Allting är relativt. Jag känner inte att det är fel för mig. Det känns rätt. Jag känner inte för att göra si eller så.”

Vi ska i ett senare kapitel tala lite mer om de specifika svårigheter som människor har att relatera till Gud i den postmoderna tiden. Här kan det räcka med att konstatera att när vi talar om synd, så har det i första hand att göra med den vertikala relationen till Gud. Synd har att göra med att man inte tror på Jesus (Joh 16:9) och att relationen till honom inte är sådan som Gud vill att den ska vara.

Hela relationer till våra medmänniskor

När jag och min man var unga och entusiastiska nykristna kände vi att Gud ville att vi skulle öppna vårt hem för bönesamlingar varje fredag kväll. Vi hade då varit gifta i några år och vi hade en son som var fem år. Vi ville så gärna lyda Guds maning, men vi var lite rädda att ingen skulle vilja komma till de här bönesamlingarna. Men så bestämde vi oss till slut för att vi skulle ha bön i vårt hem varje fredagskväll, antingen det kom någon eller inte. Vi var ju i alla fall två, och Gud hade lovat att där två eller tre var församlade i hans namn skulle han vara närvarande.

Det var ett beslut som Gud såg med välbehag på och Gud välsignade bönekvällarna på ett fantastiskt sätt, och under fem år var vi aldrig ensamma hemma en fredagskväll. Inte alltid var det så väldigt många som kom, men ibland hängde folk som klasar i trappan upp till övervåningen, alla sittplatser i vardagsrummet var upptagna och många satt till och med på golvet och var man kunde få plats. Många människor blev frälsta och andedöpta i vårt hem under de här åren och vi blev själva rustade för den andliga kampen.

Men det var något underligt som hände varje vecka. Vi var båda heltidsarbetande och när vi kom hem från våra arbeten på fredagseftermiddagen hade vi bara några timmar på oss att förbereda kvällens bönesamling. Vi visste aldrig om det skulle komma många eller få, men vi måste ha beredskap för allt. Och det var då det så ofta hände. Någon av oss sa ett ord eller gjorde något som irriterade den andre och inom kort var grälet i full gång. Och vi som skulle vara så andliga och snart ha bönekväll. Här stod vi och grälade på varandra för fullt och var hur oandliga som helst.

Så här kunde det hålla på och ingen av oss ville egentligen ge sig och be om förlåtelse för de hårda orden. Ibland kunde det gå ända tills den förste gästen ringde på dörren. Då var det som om vi bara måste bli sams. För vi visste att vi inte kunde leda bönemötet om vi hade ett stort svart mörker mellan oss.

Till slut började vi se mönstret i det hela. Varför startade våra familjegräl alltid den korta stunden innan bönen skulle börja? Varför inte när vi hade mer tid att reda ut problemen? Mönstret var tydligt. Det handlade inte i första hand om att vi var så oeniga, men det handlade om att någon försökte förstöra för bönekvällen. Fienden tyckte inte om att vi hade fattat beslutet att be och samlas inför vår himmelske Far tillsammans med andra på ett regelbundet och uthålligt sätt, och han gjorde allt för att stoppa samlingarna.

Flera gånger var det nära att vi hade ställt in, för vi kände att vi inte orkade när vi inte var eniga. Men Gud fick i stället visa oss att vi behövde vara särskilt på vår vakt på fredagseftermiddagarna och vi fick lära oss att rikta vår aggression, inte mot varandra, men mot fienden som ville skjuta in kilar i vår relation.

För en kristen är hela relationer något av det viktigaste som finns. En kristen har blivit försonad med Gud genom frälsningen, men varje störd relation till andra människor skapar också störningar i hennes relation till Gud. Det finns ett mycket starkt samband här och Bibeln talar tydligt om att om din broder har något emot dig ska du först gå och göra upp med honom, sedan kan du komma och ge din offergåva till Gud (Matt 5:24). Det är som om Gud inte accepterar vår tillbedjan om vi inte är villiga att reda upp i våra relationer till andra människor. I Jesaja 58 får profeten Guds uppdrag att tala om för folket varför deras böner inte blev hörda. Han säger:

Dag efter dag söker de mig och vill lära sig följa mina vägar. Likt ett folk som handlar rättfärdigt och inte har övergett sin Guds lag ber de mig om regler för vad som är rätt och älskar att nalkas Gud….(men) …ni driver på era drängar, ni fastar under bråk och gräl och skändliga slagsmål…som ni fastar idag blir inte er bön hörd i höjden (Jes. 58:2-4).

Relationerna mellan kristna människor, mellan delarna i Kristi kropp är viktig, för när Jesus kommer tillbaka ska han hämta en fläckfri brud och enheten mellan kristna är som vi tidigare påpekade en förutsättning för att världen ska tro att Jesus var Guds son. När Jesus efter sin uppståndelse ber för sina lärjungar säger han ”Jag ber att de alla skall bli ett…då ska världen tro att du har sänt mig” (Joh 17:21).

Så för en kristen handlar det inte bara om att vi ska må bra, utan det är en del av vårt ansvar att presentera Kristus för världen. Och fienden, Satan, har fortfarande som sitt främsta mål att förstöra den enhet som finns i Kristi kropp. 

 

Dagens andakt den 16 oktober

 

”Den som inte felar i sitt tal, han är fullkomlig, och han kan tygla hela sin kropp” (Jak 3:2)

Herodes vaktade inte på sin tunga. Han hade fest – och säkert utan att tänka sig för, - kanske för att imponera på sina gäster, lovade han Herodias dotter, som dansat på festen, att hon skulle få allt vad hon bad honom om, om det så vore halva hans rike. Vad han inte hade räknat med var, att hon skulle be honom om, att få ta livet av Johannes döparen. Det står att Kungen blev bedrövad, men för edens och gästernas skull ville han inte säga nej till henne.

 Konsekvensen av Herodes ord blev att han blev tvungen att döda Johannes, en man som det uttryckligen står att han hade respekt för, och som han visste var en rättfärdig och helig man, en man som han tidigare hade skyddat, en man vars budskap hade berört honom så starkt att han ville höra mer av honom (Mar 6:20)

Ord kommer så lätt över våra läppar, men de kan få långtgående konsekvenser för våra liv.  Jakob säger, med tanke på tungan, att det är som när en liten eld kan antända en stor skog. Ett litet obetänksamt ord kan föra oss själva eller andra in i stora svårigheter. Låt oss därför be Gud sätta en vakt för vår mun, så att vi bara säger det som är gott.

BÖN

Herre sätt en vakt för min mun idag, så att mina ord blir till nytta och inte skadar varken mig själv eller någon annan.

GUD VILL INGEN SYNDARES DÖD - Hes 33

 

Bibelläsning: Hesekiel 33
Läs bibeltexten här:
https://folkbibeln.it/?book=hes&chapter=33&verse=1

"Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Vänd om, vänd om från era onda vägar!"  (Hes 33:11 FB)

Gud vill att alla människor vänder sig bort från synden och vänder sig till Herren. Om en syndare vänder om till Herren, kommer han inte att komma på fall genom sin tidigare synd (vers 12). Om en rättfärdig vänder sig bort från Herren och syndar, kommer hans tidigare rättfärdiga gärningar inte att kunna rädda honom (vers 13).

Kapitlet betonar också mitt ansvar för mina medmänniskor. Om Gud manar mig att varna någon för hans ogudaktiga levnadssätt och jag då inte varnar honom, kommer Herren att utkräva hans blod av mig. (vers 8).

Vi kanske tänker att det är kärlekslöst att påpeka för någon att han lever fel och lever i synd. Men den verkliga kärlekslösheten är om vi inte varnar den som lever i synd, så att han får en chans att vända om. 

______________________________

Mannakorn att tugga på under dagen:
Gud vill att alla människor ska bli
frälsta (1 Tim 2:4)
______________________________

Innehåll kapitel 33:
Hesekiel som väktare i Israel (vers 1-9)
Gud vill ingen syndares död (vers 10-20)
Jerusalem har fallit på grund av folkets trolöshet (vers 21-33)

Kommentar:
Från och med detta kapitel förändras Hesekiels budskap. Tidigare profeterade Hesekiel dom och att Jerusalem skulle falla för fienden. Nu hade det hänt: Jerusalem hade fallit. Hesekiels profetior hade gått i uppfyllelse (vers 21).

Jerusalems invånare hade litat på löftet till Abraham om att de skulle få bo i landet hur de än levde sina liv. Men folket levde i synd (vers 26) och släktskapet kan inte rädda någon människa. De ville gärna komma och höra ord från Gud (vers 30), men de ville inte leva efter dem (vers 31). De ville gärna höra vacker sång och musik i gudstjänsten, men de ville inte följa budskapet i den vackra lovsången (vers 32).

Men från och med detta kapitel är det inte bara domsord. Det finns hopp för den värste syndare om han vänder om från sin synd (vers 11-12; 14-16). Gud vill att alla människor ska vända om och bli frälsta (vers 11).

Till eftertanke:
I kapitlet möter vi ett folk som gärna går till gudstjänsten och hör ord från Gud och lyssnar till god sång och musik (vers 30 + 32). De vill att det ska se bra ut till det yttre. De hör vad Gud säger men vill inte göra det, de talar väl med munnen men deras hjärtan finns någon annanstans (vers 31).
De beskrivs på samma sätt som människorna i den sista tiden: de har "ett sken av gudsfruktan" (2 Tim 3:5).
- Hur är det med Guds folk idag? Är det viktigt även för oss att det ska se bra ut i det yttre även om det inte överensstämmer med vårt inre?

Om förlåtelse - Kapitel 1

 

Från Förlåtelseboken av Rut Baronowsky

Kapitel 1

Vem är Gud?

Innan vi ens gör ett försök att beskriva vad det var som hände med Jesus på korset och den betydelse detta har för oss och våra förutsättningar att få och ge förlåtelse, måste vi klargöra att den här boken har som sin utgångspunkt dels att Gud finns och dels att han är större och högre och mer allomfattande än någon människa kan föreställa sig. Jag menar verkligen att ingen människa - ingen, kan fatta hurdan Gud egentligen är. Han är så oändligt mycket större än vad en mänsklig tanke kan fatta och förstå.

När vi försöker att tänka på Guds storhet kan vi förstås gå till Bibeln och få olika beskrivningar av vem han är. Det ligger då nära till hands att vi utifrån dessa fragmentariska bilder försöker att tänka oss hurdan Gud är. Det har människor gjort i alla tider. Ibland har man tänkt sig honom som en snäll gammal farbror, som sitter i himlen och övervakar allt som sker på jorden med ett välvilligt leende på läpparna. Ibland har andra Gudsbilder varit dominerande: Gud som polisen, domaren, eller övervakaren, eller positiva bilder av Gud som en herde, som en god och kärleksfull far eller som en god förvaltare.

Alla dessa bilder visar en liten del av vem Gud är, men fångar aldrig helheten. Och bra är väl det, för om vi med vår hjärna skulle kunna tänka ut den fullständiga bilden av Gud, så vore han ju inte större än oss, och alltså inte Gud.

En del tänkare anser idag att religionen har ett visst värde och fyller en funktion för människan. Det finns forskning som visar på ett ”religiöst centrum” i hjärnan, där alla andliga upplevelser registreras. Någon menar att människan i alla tider haft behov av en meningsskapande berättelse och därför med sin hjärna uppfunnit berättelsen om Gud. Den stora frågan blir då: ”Är det Gud som har skapat hjärnan, eller har människans hjärna skapat Gud?”

Denna bok utgår ifrån att Gud är den som skapat hjärnan och att han därför finns utanför den tankesfär som en mänsklig hjärna kan omfatta. Detta perspektiv har betydelse för att vi ska förstå förlåtelsens unika ställning. Förlåtelse handlar inte bara om att skipa jämvikt mellan två parter utan det handlar i första hand, om en ytterst ojämlik relation, den mellan Gud och människa. Om den relation fungerar, kommer också förutsättningarna för att relationerna mellan människor, som i det här sammanhanget kan betraktas som jämlikar, att finnas.

Om Gud inte är den som jag här har försökt beskriva, om Gud bara är en konstruktion i vår hjärna behöver vi inte läsa mer. Då är förlåtelsen bara ett mellanmänskligt fenomen. Sammanhållning och goda relationer är då bara ett uttryck för en slags flockmentalitet där man skyddar varandra och håller sams inom gruppen endast för att överleva.

Om å andra sidan Gud faktiskt är den som Bibeln beskriver finns det ett större sammanhang och en vidare mening med vårt varande, där talet om förlåtelse finns med som en del. Berättelsen är fantastisk:

1. Gud skapade – för att ha gemenskap. Relationen mellan Gud och människa och relationerna mellan människorna var fullkomliga

2. Ormen = Satan förstörde relationerna. Ondskan tål inte hela relationer. Relationen mellan Gud och människa blev skadad och genast kom också relationerna mellan människorna i olag. Man började skylla på varandra. Adam skyllde på Eva och Eva skyllde på ormen, bilden för satan. Och det gjorde hon rätt i för det är där som ursprunget till all synd finns. Och målet för synden är dels att bryta människans relation till Gud och som en konsekvens av detta också skada alla mellanmänskliga relationer.

3. Gud sänder sin Son, Jesus till jorden för att erbjuda återupprättelse av relationerna. Gud längtar efter hela relationer så mycket att han gav sin Son för att återupprätta relationen till människan. Men nu ville Gud ha relationen baserad på människans fria vilja. Bara de som aktivt tar emot Guds erbjudande om försoning får vara med. Och när människan blir försonad med Gud betyder det också att förutsättningen finns för människorna att bli försonade med varandra.

Två skeenden är viktiga att uppmärksamma här: dels betydelsen av Jesu död och dels betydelsen av Jesu uppståndelse i sin nya kropp.

När Jesus dog var han som ett vetekorn som läggs ner i jorden. Det är bara om vetekornet dör som det kan ge liv åt nya veteax. Det vetekorn som läggs ner i jorden är inte detsamma som de nya axen. Ett korn läggs ner men många veteax växer upp ur detta korn. På samma sätt dog Jesus inte bara för att försvinna, utan för att uppstå i sin nya kropp som består av många.

Kristi kropp är ett begrepp som Bibeln använder för att beskriva den kristna församlingen utöver jorden. Alla kristna utgör tillsammans Kristi kropp idag. I 1 Korintierbrevet som är riktat till de kristna står det: ”Ni utgör Kristi kropp, och är var för sig delar av den.” (1 Kor. 12:27)

4. En dag ska Jesus återförenas med sin församling och relationerna ska då bli slutligt återställda så som det var tänkt från början. Bibeln talar om lammets bröllop. Församlingen, Kristi kropp, beskrivs som en brud, Kristi brud. I Efesierbrevet står det att Jesus har älskat bruden (kyrkan). Han har utlämnat sig själv för den för att helga den … ”Ty han ville själv låta kyrkan träda fram till sig i härlighet utan minsta fläck eller skrynkla. Helig och felfri skulle den vara.”(Ef. 5:25-27)

I denna ”stora” berättelse finns varje liten människa med som en aktör. När vi låter oss försonas med Gud finns förutsättningarna för att vi också ska kunna bygga hela relationer till andra. Och det blir viktigt för oss att ha hela relationer av två skäl. Dels därför att detta blir ett uttryck för att vi tillhör, att vi är en del av, Kristi kropp. Bibeln säger dessutom att det är när människorna ser de kristnas enhet som de ska förstå att Jesus var Guds son (Joh. 17:21). Våra relationer blir ett vittnesbörd för andra. 

Dagens andakt den 15 oktober

 

”Låt min muns tal och mitt hjärtas tankar behaga dig Herre, min klippa och min förlossare.”
(Ps 19:14)

Dagen hade varit eländig. En massa motgångar hade mött mig. Gud verkade långt borta och jag var trött. Jag behövde växelmynt, och gick in i den närbelägna affären för att fråga om jag kunde få växla en tjuga. Jag var beredd på en sur min, eftersom affären låg där den låg, och personalen antagligen var väldigt trött på folk som kom in, inte för att handla, utan för att växla pengar. När jag frågade den främmande damen i kassan om jag fick växla, såg hon på mig och sa: - ”Nja – bara för att det är du då”.  Helt plötsligt kände jag mig värdefull och dagens motgångar kändes inte så jobbiga längre. Ord har makt att skapa.

Guds ord skapar. I Bibelns första bok står det gång på gång om skaparakten att Gud sade… och så blev det så. Det Gudsordet skapar är gott. Gud såg på det han hade skapat och han såg att det var gott.

Våra ord skapar också. Antingen skapar de något positivt eller något negativt. Vi kan snärjas av ord – både av ord som andra uttalar över oss, och av ord som vi själva släpper över våra läppar. Bibeln säger att den som inte kan styra sin tunga, den som inte har kontroll över vad han eller hon säger, lurar sig själv och hans fromhet är ingenting värd (Jak 1:26).

Låt oss vaka över våra ord och komma ihåg att det vi säger kan förändra en annan människas sinnesstämning, antingen till det bättre eller till det sämre.

BÖN

Herre, hjälp mig att leva så nära dig idag, att mitt hjärtas tankar kan behaga dig och så att det som kommer ut ur min mun blir till välsignelse och inte till något ont.

VÅLD FÖDER VÅLD – Hes 32

 

Bibelläsning: Hesekiel 32
Läs bibeltexten här:
https://folkbibeln.it/?book=hes&chapter=32&verse=1

"Där ligger Assur med hela sin skara. Alla är de slagna och har fallit för svärd. Han är omgiven av deras gravar. Sina gravar har de fått längst ner i gropen. Runt omkring hans grav ligger hans skara. Alla är de slagna, fallna för svärd, de som spred skräck i de levandes land."  (Hes 32:22-23 FB)

I den senare delen av kapitlet räknas de fallna upp, en efter en: Assur, Elam, Mesek-Tubal, Edom, Nordlandets furstar.

Det ena landet efter det andra tar upp svärdet och faller. Massor av människor dör på grund av människors maktbegär.

Våldet föder våld. Hat föder hat. Hämnd föder hämnd. Hårda ord föder hårda ord. Det finns en våldets spiral som bara drar människorna djupare och djupare.

Men det finns också en motsatt gudagiven rörelse. Vänlighet föder vänlighet. Goda ord föder goda ord. Omsorg föder omsorg och kärlek föder kärlek.

Men så ofta väljer människorna den negativa nedåtgående rörelsen i stället för den positiva uppåtgående rörelsen.

Romarbrevet säger: "Överträffa varandra i ömsesidig hedersbevisning" (Rom 12:10) 

_____________________________

Mannakorn att tugga på under dagen:
Överträffa varandra i ömsesidig
hedersbevisning.
_____________________________

Innehåll kapitel 32:
Klagosång över Farao

Kommentar:
Hesekiel förmedlade denna profetia 585 f.Kr. Nyheten om att att Jerusalem hade fallit hade just nått fram till judarna i Babylon. Nu var det Egyptens tur att drabbas. Landet kommer att läggas i mörker (vers 8) och det är den babyloniske kungens svärd som kommer över Egypten (vers 11). Farao och hela hans här blir slagna med svärd (vers 31).

Därefter följer en sorgesång över en rad nationer som en gång var mäktiga och som sedan blivit slagna (vers 22-30).

Till eftertanke:
Gemensamt för de slagna rikena var att de en gång var mäktiga och litade på sin egen kraft och förmåga.
- Det ser ut som om Gud har lättare att använda det som är svagt än det som är stort i egna ögon: "Nej, det som för världen var dåraktigt utvalde Gud för att förödmjuka de visa, och det som för världen var svagt utvalde Gud för att förödmjuka det starka, och det som för världen var obetydligt och föraktat och inte fanns till, det utvalde Gud för att tillintetgöra det som fanns till, för att ingen människa ska berömma sig inför Gud". (1 Kor 1:27-29)