Vem bryr sig?

Who Cares?

by General William Booth

Paraphrased by Keith Green

Vem bryr sig? 

På en av mina senaste resor satt jag och tittade ut genom kupéfönstret. Det kom en ström av tankar då det gällde massan av människor omkring mig. De levde bekymmerslöst i öppet och skamlöst uppror mot Gud., utan en tanke på sitt eviga väl. Jag såg ut genom fönstret och det verkade som om jag såg dem alla – miljoner av människor runt mig – de hade givit efter för sitt drickande och sina nöjen, sitt dansande och sin musik, sina affärer och sina omsorger, sin politik och sina bekymmer. Okunniga – många gånger avsiktligt okunniga – och i andra fall väl medvetna om sanningen utan att bry sig om den. Men alla, den stora massan, sveptes fram i sitt gudsförakt och djävulskap framför Guds tron. Medan mina tankar var engagerade med dess människor fick jag se en vision.

Jag såg en mörk och stormig ocean. Över oceanen hängde tunga svarta moln, genom dem kom titt som ofta skarpa blixtar och åskan mullrade, medan vinden röt och vågorna reste sig i skum, slog över bara för att resa sig igen och slå över igen.

I denna ocean tycktes jag se myriader av stackars mänskliga varelser som kämpade, ropade och skrek, förbannade och höll på att drunkna, kom upp igen och skrek, och sen sjönk några igen för att aldrig komma upp igen.

Och jag såg att mitt i denna mörka, rasande ocean, reste sig en mäktig klippa som räckte upp över de mörka molnen som hängde över den stormande oceanen. Och runt foten av klippan såg jag en stor plattform. Vid plattformen såg jag att ett antal av dessa stackars kämpande nästan drunknande människospillror kämpa för att komma upp på plattformen. Och jag såg att några av dem som redan hade kommit upp på plattformen hjälpte de stackars varelserna som fortfarande var i de stormande havet och försökte komma till en säker plats.

Då jag såg efter närmare, såg jag att några av dem som redan hade blivit räddade, arbetade frenetiskt med stegar, rep, båtar och andra saker för att rädda de stackars kämpande ut ur havet. Jag såg också att det fanns de som faktiskt hoppade i vattnet utan hänsyn till konsekvenserna i sin iver att rädda de lidande. Jag är inte säker på vad som gladde mig mest – synen av de stackars drunknande som klamrade sig fast vid klipporna och nådde fram till säkerhet, eller överlåtelsen och självförsakelsen hos dem som var helt uppslukade av tanken på att rädda dem.

Då jag fortsatte att titta såg jag att de som var på plattformen var en blandad skara. Man kunde dela in dem i olika slags grupper som var upptagna med olika nöjen och verksamheter. Men bara några få av dem var angelägna att få upp folk ur vattnet.

Men vad som förvånade mig mest var att trots att de alla hade blivit räddade ur havet vid någon tidspunkt, såg de ut som om nästan alla hade glömt bort det. Det verkade som om de var helt obekymrade om havets mörker och fara. Och vad jag tycket var så konstigt var att dessa människor inte verkade bry sig om de stackars människorna som kämpade och drunknade framför deras ögon… många av dem var deras egna män och hustrur, bröder och systrar och till och med deras egna barn.

Denna förvånande likgiltighet kunde inte bero på brist på kunskap eftersom de levde med de drunknande framför ögonen och de till och med talade om det ibland. Många av dem gick regelbundet på föreläsningar och predikningar där det fruktansvärda tillståndet för dessa stackars drunknande varelser beskrevs.

Jag har redan sagt att de som var på plattformen var upptagna med olika aktiviteter. Några av dem var uppslukade dag och natt med att köpa och sälja för att skapa sig en förtjänst som de samlade i kartonger, kassaskåp och liknande.

Många använde tiden med att roa sig med att odla blommor på bergsidan, andra målade på tyg eller spelade musik och andra klädde upp sig för att bli beundrade av andra människor. Andra sysselsatte sig med mat och dryck medan ytterligare andra var upptagna med att diskutera de drunknande varelserna som hade blivit räddade.

Det det som var mest förvånande var att de på plattformen som Han kallade, som hörde Hans röst och kände att de borde lyda Honom – i varje fall sa de det – dessa som bekände att de älskade Honom och som sympatiserade med Hans uppdrag – som lovsjöng Honom – var så upptagna med sin handel och sina yrken, sina pengar och nöjen, sina familjer och bekanta, sin religion och sina olika uppfattningar om religionen, och av sina förberedelser att åka till fastlandet, att de inte lyssnade på ropet som kom till dem från den Underbare som själv hade gått ned i vattnet. Och om de hörde ropet, reagerade de inte. Och så fortsatte massorna att kämpa rakt framför dem, kämpande, ropande och drunknade i mörkret.

Och sedan såg jag något som var ändå mer underligt än allt det som jag sett tidigare i denna underliga vision. Jag såg att några av dem som var på plattformen, som den Underbare hade ropat till för att få dem att hjälpa till med i Hans svåra uppdrag att rädda dessa stackars varelser, de bad och ropade att Han skulle komma till dem!

Några ville att Han skulle komma och stanna hos dem, och använda sin tid till att göra dem lyckligare. Andra ville att Han skulle komma och ta bort olika tvivel de hade då det gällde sanningshalten i några av de brev Han hade skrivit till dem. Några ville att Han skulle komma och hjälpa dem att känna sig tryggare på klippan – så trygga att de skulle vara säkra att de aldrig mer skulle ramla av klippan ned i havet igen. Många andra ville att Han skulle ge dem visshet att de en dag skulle komma bort från klippan och få komma till fastlandet, för det hade blivit känt att några hade gått så oförsiktigt så de tappat fotfästet och fallit tillbaka i det stormiga vattnet igen.

Så dessa människor brukade gå högt upp på klippan och se ut mot fastlandet (där de trodde att den Högste fanns) och de ropade; “Kom till oss! Kom och hjälp oss”! Allt medan Han var nere (genom sin Ande) bland de stackars kämpande varelserna i det upprördag vattnet, med sina armar om dem för att dra upp dem medan Han tittade längtande upp mot dem på klippan, ropande till dem med sin röst, hes av allt ropande "Kom till Mig! Kom och hjälp Mig!"

Då förstod jag allt! Det blev tydligt. Vattnet var livets hav – det verkliga havet för människors existens. Blixten var ljuset från den genomträngande sanningen som kom från Guds tron. Åskan var det avlägsna ekot av Guds vrede. Dessa mängder av människor som ropade och kämpade i det upprörda havet var de druckna och dem som gjorde dem druckna, tjuvar, lögnare, hädare och ogudaktiga människor av varje slag, tungomål och nation.

Oh, vilket mörkt hav det var! Vilka massor av rika och fattiga, obildade och utbildade fanns där. De var alla så olika utvändigt och i sina levnadsförhållanden, ändå var de lika på ett sätt – de var alla syndare inför Gud – alla hölls fast av, och höll fast vid någon orenhet, fascinerade av någon avgud, slavar under någon djävulsk lust, och styrda av den falske vännen från avgrunderna!

”Alla lika på ett sätt?” Nej, alla lika på två sätt. Inte bara lika i sin synd, men om de inte blir räddade, lika i syndande, sjunkande…ner,ner,ner..till samma fruktansvärda öde. Den stora räddningsklippan representerar Golgata, platsen där Jesus dog för dem. Och människorna på klippan var dem som hade blivit räddade. Det sätt på vilket de använde sin energi, sina gåvor och sin tid representerar sysselsättningar och nöjen hos dem som bekänner sig vara frälsta från synd och helvetet – Jesu Kristi efterföljare. De få modiga beslutsamma, som riskerade sitt eget liv för att rädda de lidande, var Jesu Kristi sanna soldater. Den Mäktiga Varelse som ropade på dem utifrån det upprörda havet var Guds Son, densamme igår, idag och för evigt, som fortfarande kämpar för att rädda de döende massorna från den fruktansvärda förödelsen, och vars röst kan höras över musiken och livets oljud, som kallar på de räddade att komma och hjälpa Honom att rädda världen.

Min vän i Kristus, du har blivit räddad från havet. Du är på klippan. Han är i det mörka havet och kallar dig att komma och hjälpa Honom. Kommer du?  Se själv. Livets böljande hav fyllt av lidande människor slår in på den plats där du finns. Nu lämnar jag visionen och kommer till fakta – fakta som är lika verkliga som Bibeln, lika verkliga som Kristus som hängde på ett kors, lika verkliga som domen som kommer en dag, lika verklig som himmel och helvete som följer efter domen.

Se! bli inte bedragen av det yttre – människor och saker är inte vad de ser ut att vara. Alla som inte är på klippan är i havet! Se på dem utifrån den stora vita tronen. Vilken syn! Jesus Kristus, Guds Son, är genom sin Ande mitt ibland de döende massorna, kämpande för att rädda dem. Han kallar dig att hoppa i havet – att komma rätt till Hans sida för att hjälpa Honom i det heliga uppdraget. Kommer du att hoppa i? Det vill säga, kommer du till Honom och ställer dig helt till Hans förfogande?

En ung kristen kom till mig en gång och berättade att hon under en tid gett Herren sina böner och pengar, men nu ville hon ge Honom sitt liv. Hon ville kasta sig rakt ut i striden. Med andra ord: hon ville ställa sig till Hans förfogande i havet. Såsom då en människa på stranden ser en annan människa som kämpar i vattnet, tar av sig saker som är till hinder och skyndar till undsättning- Vill du fortsätta att stå på stranden sjungande och bedjande för de stackars lidande själarna. Lägg ifrån dig din skam, sin stolthet, dina bekymmer om vad människor ska tänka, din lathet och all själviskhet som har hållit dig tillbaka så länge och kasta dig ut för att rädda dessa massor av döende män och kvinnor.


Ser havet ut att vara mörkt och skrämmande? Utan tvekan är det så. Det är ingen tvekan om att loppet för dig, som för alla andra som löper det innebär svårigheter och lidande. För din del kan det till och med innebära mer än det. Det kan innebära döden. Han som ropar på dig från vattnet vet vad det kommer att innebära för dig. Och fastän Han vet det ropar Han fortfarande på dig och ber dig komma.

Du måste göra det! Du kan inte dra dig undan! Du har roat dig länge nog i kristendomen. Du har haft goda känslor, fina sånger, fina möten, intressanta projekt. Det har varit mycket av mänsklig glädje, handklappningar och lovsångsljud – väldigt mycket himmel på jord.

Nu ska du gå till Gud och berätta för Honom att du är beredd och att du är villig att använda dina resterande dagar kämpande mitt bland de lidande massorna, vad det än kommer att kosta dig.

Du måste göra det. Med det ljus som har brutit in i ditt sinne, och ropet som du nu kan höra i dina öron, och de utsträckta bönfallande händer du nu kan se framför dig har du inget alternativ. Att gå till de lidande människorna är din plikt. Din glädje från och med idag kommer att bestå av att dela deras elände, din lättnad att dela deras lidande, din krona i att hjälpa dem att bära deras kors och din himmel kommer att bestå av att gå in i helvetets käftar för att rädda dem,

Nå, hur ska du göra?