Har vi inte lärt oss att vara toleranta, att försöka förstå människans felsteg utifrån barndomens traumatiska händelser? Är detta samme Jesus som säger att han har "ett milt och ödmjukt hjärta" (Matt 11:29). Är detta Guds kärlek?
Ja, det är Guds kärlek som talar här. Vi förväxlar ofta kärlek med snällhet, menlöshet. Men detta är oftast inte kärlek utan feghet. Kärleken har inte bara en vänlig och öm sida utan också en stark och fast sida. "Kärleken är stark som döden, dess längtan obetvinglig som dödsriket, dess glöd är som eldens glöd, en Herrens låga är den", säger bruden i Höga Visan (8:6).
Jesus har en längtan, "obetvinglig som dödsriket", att rädda alla, också de skriftlärda och fariseerna. När han ser att de håller på att förstöra sig själva och folket, måste han ingripa. Vore det kärlek att låta dem gå i fördärvet?
Jesus håller inte detta tal för att fösvara sig själv, han tänker inte alls på sig själv. Det är kärleken som tvingar honom att tala. Hans tal är ett sista, ett yttersta, ett nästa desperat försök att skakaom fariseerna och rädda dem. "Hur skall ni kunna undgå att dömas till helvetet?" Om han håller detta strafftal är det just för att de skall undgå helvetet.
Jesu gisslande ord står inte i motsats till hans kärlek, de är i stället ett dramatikskt uttryck för hans kärlek. De är ett sätt, i den givna situationen det enda sättet, att ge sitt liv för sina vänner. Någonstans vet han att detta tal kommer att kosta honom livet. Men han ryggar inte tillbaka för denna yttersta kärlek."
Citat från "Som en skatt..." av Wilfred Stinissen. Boken kan beställas HÄR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar