- Leif Öberg och Larisa Lacatus skrev på Nyheter24.se. Läs HÄR.
- Olof Edsinger skrev i Världen idag. Läs HÄR.
Hur ska jag som enskild individ göra då jag möter någon som sitter utanför ICA med en kopp och tigger pengar?
Å ena sidan är det solklart. Jag ska som kristen naturligtvis hjälpa den människa som behöver hjälp.
Men är det just den människan som råkar sitta där jag går just den dagen som behöver mest hjälp?
Jag kan ju inte veta vart pengarna ska gå. Kommer de att skickas till någon i hemlandet som behöver hjälp, eller är det den som sitter där som behöver hjälp?
Norsk TV hade för en tid sedan ett uppmärksammat reportage från Norges näst största stad, Bergen. Man gjorde där en kartläggning av alla som tiggde i Bergen och det visade sig att så gott som alla var anknutna till ett kriminellt nätverk som pengarna gick till. De som satt och tiggde var helt enkelt offer för en variant av människohandel. Om jag lägger pengar i en sådan bössa bidrar jag alltså till att stödja kriminell verksamhet som utnyttjar utsatta människor.
Men även om det är den hjälpbehövande som själv sitter där jag går förbi, hur kan jag veta om det är just den personen som behöver mest hjälp? Hur mycket ska jag ge? Ska jag ge en liten slant till alla jag passerar eller ska jag ge lite mer rejält i några få bössor?
För länge sedan berättade en redan då gammal frälsningsofficer för mig att han aldrig gav några pengar till dem som redan på den tiden gick omkring och tiggde på tunnelbanan. Istället hade han små kort med hänvisning till Frälsningsarméns Sociala Center. Han menade att då blev det någon ordning på fördelandet av pengar efter behov.
Jag tänker nog på ungefär samma sätt som den gamle frälsningsofficeren. Jag ger pengar till Frälsningsarmén som sedan har erfarenhet och kunskap att fördela pengarna på bästa sätt.
Men det löser naturligtvis inte alla problem. Den som sitter och tigger pengar till sin sjuka mamma i hemlandet kan knappast gå till någon hjälporganisation i Stockholm och be dem skicka pengar till mamma.
Att tigga i Sverige innebär säkert stora umbäranden och uppoffringar.
För det första är man kanske avskild från den man arbetar för att försörja. En sjuk mamma, små barn eller vad det kan vara.
För det andra kostar det pengar att resa till Sverige och sedan tillbaka. Jag är medveten att dessa människor inte reser SAS business Class till Arlanda, men det är någon som tar betalt för deras transport till Sverige.
För det tredje kostar det pengar att bo i Stockholm. Jag är medveten att de inte bor på Grand Hotel,
men någonstans måste de bo och det är någon som tar betalt för att de ska bo där.
Man kan ju fundera på hur många dagar man måste tigga för att få ihop till resan och boendet. Och det är ju först därefter som tiggandet genererar ett överskott att skicka hem. Dessutom kostar det en del att skicka pengar från ett land till ett annat.
Det skulle naturligtvis vara mycket bättre om de svenska hjälporganisationerna öppnade kontor i berörda länder och att de behövande kunde ta emot pengar på hemmaplan. Då skulle de slippa skiljas från barn och föräldrar och slippa förnedringen att sitta utanför ICA och tigga pengar.
Men det tar nog tid innan något sådant kan bli verklighet. Så under tiden gör jag som den gamle frälsningsofficeren. Jag ger mina pengar till Frälsningsarmén och hänvisar folk dit.
/PB
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar