Vi har böcker här uppe också

Hon hade blivit djupt kränkt. Under många år hade hon blivit orättvist behandlad av sin familj och nu var hon mer eller mindre utfryst. Familjens förutfattade meningar om henne hade låst fast henne i osynliga bojor som ingen annan kunde se, men som hon själv satt orubbligt fast i.

Den här kvinnan var djupt troende och kände väl till förlåtelsens principer om att förlåta andra så som hon själv hade blivit förlåten. Hon visste att det var vägen ut, vägen att bli fri. Ändå fick hon kämpa varje dag för att inte dras ner i oförlåtelsens träsk.

Så berättade hon, att hon en dag under bönen liksom hade hört en röst inom sig. Det var som om Gud sa till henne: ”Vi har böcker här uppe också.” Orden lugnade hennes oroliga hjärta. Hon förstod att det fanns någon som såg, någon som brydde sig om henne, någon som visste om orättvisan, det som andra inte kände till.

När hon berättade det här för mig var det som om jag såg framför mig hur hela himlens sekretariat var fullt av stenografer och sekreterare som ihärdigt noterade allt som hände här på jorden. Och det var inte bara varje ond handling som registrerades, utan varje ond tanke och varje ont ord. Varje människa hade sin egen mapp däruppe och allt registrerades i högar av gott och ont, rätt och fel. Och alla dessa mappar inarbetades i det system som en dag ska ligga till grund för den slutliga domen.

I söndags var det Domsöndagen, den sista söndagen under det kristna kyrkoåret. Många förkunnare funderade på hur de skulle kunna lägga fram budskapet om nåd och sanning, om synd, rättfärdighet och dom, så att människor skulle kunna ta det till sig. Några förkunnare skulle betona nåden, några skulle betona vikten av sanningen, men några skulle också försöka hitta balansen mellan dessa båda. De skulle försöka förklara det obarmhärtiga i sanningen om inte nåden fanns, och de skulle försöka förklara det orättvisa i en nåd som inte tog hänsyn till sanningen.

Vi känner oss alla orättvist behandlade ibland. En del av oss är lättkränkta och låter petitesser ta ifrån oss vår sinnesro. För andra handlar det om livsavgörande orättfärdiga situationer där man kanske till och med tvingas att skiljas från dem som står oss närmast.

Vilken tröst att den fullständiga rättvisan en dag ska segra. Vår Herre har bokfört varje handling, varje ord, varje tanke, både det som jag själv har sagt, gjort och tänkt och det som andra har sagt, gjort och tänkt mot mig. Och Herren ska en dag döma alla rättvist.

I Psalm 75 säger Herren ”På den tid jag har bestämt skall jag fälla en rättvis dom” Och några verser senare läser vi: Ty inte från öster eller väster och inte från öknen kommer upphöjelsen. Nej, Gud är den som dömer, den ene böjer han ner, den andre reser han upp.  (Ps 75:3, 7–8)

Vad som kommer att hända med ”de andra” behöver jag inte bry mig om. När Petrus är överdrivet intresserad av vad som ska hända med en av de andra lärjungarna, Johannes, säger Jesus till honom: ”… vad rör det dig? Följ du mig!” (Joh.21:22)

Vad som ska hända med mig själv däremot, vad som ska stå i boken där mitt liv registrerats, måste jag själv ta ansvar för. Om jag försöker dölja sanningen om mig själv finns det inte mycket hopp för mig. Då får jag på domens dag när min livshistoria ska läsas upp, själv stå till svars för det jag gjort.

Men för den som följer Jesus, för den som vågar se sanningen om sig själv och kastar sig på nåden har Jesus betalat full lösensumma. Att följa Jesus innebär att jag ständigt får bekänna mina felsteg, bekänna min skuld och ta emot förlåtelse och rening (1 Joh. 1:9). När jag en dag står inför Guds domstol kommer visserligen allt det dåliga jag gjort att komma upp i dagen. Men Jesus kommer att stå vid min sida och han kommer att försäkra Domaren att han redan har benådat mig. Jag blir benådad för varje tanke, ord och handling som jag bekänt för honom.

Vilken förmån för oss kristna att det finns böcker där uppe som har registrerat allt! Och vilken tröst att det en dag ska fällas en rättvis dom.