De två förbjudna frågorna

Det är två frågor som varit tabu att diskutera i Sverige under många. I dessa frågor har det bara tillåtits en uppfattning. De både förbjudna frågorna handlar om aborter och homosexualitet.

Någon abortdiskussion har inte funnits i Sverige under lång tid, varken i den politiska debatten eller i media. Man har sett det som en självklarhet att kvinnan ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp. Den kristna rösten, som normalt har varit mindre positiv till aborter, har inte hörts. Det har också skett en åsiktsglidning bland många kristna mot en mer positiv inställning till aborter.

De fåtaliga gånger som abortfrågan kommenterats i kristna media har det ofta handlat om att kritisera och ta avstånd ifrån kristna som man anser demonstrerat mot aborter på ett mindre lämpligt sätt. Se tidigare inlägg på rupeba.se:
-Vems utveckling är det egentligen som skadas?>>
-Vem bryr sig om dem det egentligen handlar om?>>
-Abortdemonstration mot pingstkyrka väckte reaktioner>>
I kritiken mot de som protesterar mot aborter har däremot själva abortfrågan sällan diskuterats.

Men egentligen är väl alla emot aborter. Det finns väl ingen som menar att kvinnan har rätt att bestämma över sin egen kropp då hon är havande i åttonde månaden. Det är väl också så att ingen förespråkar aborter under den åttonde månaden.

Så ytterst sett är alla emot aborter. Vad man egentligen har olika uppfattning om är att fastställa mer eller mindre godtyckliga tidpunkter där man övergår från att vara abortförespråkare till att bli abortmotståndare.

Abortfrågan är naturligtvis på många sätt en svår fråga. Det är många olika överväganden som görs. Men vad som förvånar att det är så få som talar för den svagare parten. Annars handlar mycket av lagstiftning och etik om att skydda den svagare parten. Vem talar för det ofödda barnet?

Den andra frågan där samhället och även många kristna totalt har ändrat uppfattning är frågan om homosexualitet. På mindre än en generation har opinionen i Sverige ändrat uppfattning. Och man måste ju fråga sig om det är självklart att vi som lever just nu har en överlägsen etisk bedömningförmåga jämfört med alla tidigare generationer.

I dag kan ingen ostraffat göra negativa uttalanden om homosexualitet. De kallas för homofober eller ännu värre saker. Det verkar vara helt naturligt att använda Alv Svenssons ansikte som en pilkastningstavla under Pride-festivalen. Görs uttalandena dessutom offentligt riskerar man till och med fängelsestraff.

Det argument som ofta förs fram är kärleksbudet. Man menar att det är kärlekslöst att ha invändningar mot någon annans sexuella aktiviteter.

-Men, om det nu skulle vara så att någon anser att homosexualitet är synd (det är i vart fall ingen orimlig tolkning av Bibeln).
-Och om man dessutom menar att synd är något negativt och skadligt (inte heller det en orimlig tolkning av bibelordet), så måste man fråga sig vad som är det största uttrycket för kärlek. Är det att vara tyst, acceptera och stödja den homosexuelle att leva kvar i sin synd, eller är det störst kärlek att varna för att fortsätta att leva i synd?

Mamman som ser sitt barn springa ut i trafiken, springer instinktivt efter och rycker bort barnet från faran. Vore det större kärlek att inte hindra barnet att i sin frihet springa vart hon vill? Den mamma som inte vill hindra sitt barn att springa ut i trafiken kan väl närmast liknas vid ormen i paradiset som säger att det är väl inte så farligt. Skulle Gud verkligen ha sagt det? Och om han verkligen har sagt det var det säkert inte det han menade.

_______________________________

Detta var det tredje inlägget i serien om aktuella kristna åsiktströmningar.
De två tidigare har varit:
-Jesus säger att porten är trång, medan kyrkan försöker göra den så bred som möjligt>>
-Är Jesus den enda vägen, eller är han bara en av många vägar till Gud?>>

peppebaron

www.rupeba.se