Det var ju synd...

Min pappa berättade för längesedan en "rolig historia":
Mannen gick på högmässan på söndag förmiddag.
Hustrun stannade hemma för att förbereda middagen.
Då mannen kom hem ville hustrun inleda ett samtal och frågade:
-Hur var det på gudstjänsten?
Den fåordige mannen svarade:
-Bra.
Hustrun som inte gett upp hoppet om ett ett gott samtal frågade igen:
-Vad talade prästen om?
Mannen svarade lika fåordigt:
Synden.
Efter en stunds tystnad där hustrun väntade på en fortsättning frågade hon:
-Men, vad sa prästen om synden, da?
Mannen lyckades prestera flera ord i samma svar:
-Han tyckte inte om den.

Att det är en gammal historia kan vi lätt förstå. Sannolikheten att predikanten talar om synden idag är mycket liten. Och om han trots allt skulle tala om synden, så är det inte alls säkert att han är så negativt inställd till den.

Ulf Ekman skriver i ett blogginlägg:
"Vår antropologi, vår människosyn, är mycket viktig. Häromdagen talade jag med en förkunnare som fått påhopp därför att han nämnt ordet “synd” i sin förkunnelse. Vi talar inte om sådant, menade den som inte tyckte om ordet. Det var förresten två olika personer som oberoende av varandra reagerat.Att inte tala om synd i en predikan är märkligt. Att bara tala om det är naturligtvis lika märkligt, men att inte tala om det är obibliskt. Motviljan emot att tillstå synd, tala om den eller konkretisera den är idag anmärkningsvärt hög. Vi talar hellre om att finna, bejaka eller utveckla oss själva än att göra upp och bekänna synd. Talas det om synd är risken att det görs på ett mycket allmänt sätt genom att säga att visst är vi alla syndare. Det blir en slag religiös variant på att “ingen är väl perfekt heller”. Alltså en slags fatalism eller uppgivenhet om att kunna vara annorlunda."

Synden är inte ett populärt samtals- eller predikoämne i dag. Många säger att man ska inte tala om synd för det får människor att få dåligt samvete. I många kyrkor predikas i dag ett må-bra-budskap. Det verkar som om det inte var så viktigt att få människor frälsta från synden och få tillbringa evigheten på rätt ställe. Det viktigaste verkar vara är att få människor att må bra medan de är på väg till fel ställe.

Och i de tillfällen man fortfarande talar om synden har ofta man "desarmerat" laddningen i ordet och förklarar synd i psykologiska termer, medan man tröstar den som plågas av sin egen synd med orden "det är inte så farligt."

Men vad som är bra med synden är att det finns ett botemedel:
"Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare, och hans ord är inte i oss." (1 Joh 1:9-10 FB)

Det finns inga botemedel för bortförklaringar eller förnekelse av synd. Men om vi bekänner våra synder för Gud, finns det ett botemedel.

peppebaron