Vart är vi på väg? - Del 2

Förra veckan publicerade jag ett par inlägg som väckte en del uppmärksamhet. Jag kommer denna vecka att kommentera några av de kommentarer som jag fått med anledning av mina artiklar.

Det två artiklarna jag kommer att referera till är:
- Nästan hälften av världens frälsningssoldater bor i Afrika 
- Vart är Frälsningsarmén på väg?
Detta är kommentar 2. Kommentar 1 hittar du HÄR.

Form och liv 
I artikeln "Vart är Frälsningsarmén på väg?" beskrev jag två olika former av kårer som båda två kan vara framgångsrika. I den ena formen tonar man ner det armé-specifika och liknar mer en vanlig svensk frikyrkoförsamling och hämtar intryck från den världen. I den andra formen uppgraderar man det armé-specifika och hämtar näring från idén att vara en armé, en Frälsnings-armé.

Man kan kanske läsa min artikel som om jag förespråkar att man ska göra allt för att bevara den yttre formen av att vara en armé, med uniformer, grader med mycket mera. Men det handlar inte bara om det.

I en kommentar till min artikel kan man läsa: "Är benägen att förenkla, Peppe, jag vet det, men jag blev så evigt trött på det flum som pågått länge på en kår jag stått nära. Ingen kan ha någon synpunkt på uniformeringen, eller traditionen, eller musikens kvalitet. Men varför kom inte människor till tro och var fanns undervisningen om helgelse, och varför såg inte jag mig som lärjunge, utan bara musikant? Pekar inte på andra, utan på ett helt system. Svaret finns delvis i mig själv, förstås, men också i den konformism, som underblåstes av tradition, och hindrade andlig förnyelse."

Jag har stor förståelse för den reaktionen. Om man kommer från ett sammanhang där formen är det väsentliga och livet får liten plats är det naturligt att reagera mot formen. Jag kan känna igen den reaktionen i mitt eget liv. Jag växte upp i ett sammanhang där allt handlade om formen (Jag skriver om min egen upplevelse, jag påstår inte att ingen annan fann näring i livet som också säkert fanns där). Då jag hade mitt andliga genombrott blev jag närmast förvånad att ingen hade berättat för mig om det överflödande livet som fanns i Herren (Det kanske var någon som hade försökt, men jag hade inte fattat det).

Med den bakgrunden är det naturligt att vända sig mot formen och se den som ett hinder för livet. Men jag ser också idag en motsatt rörelse som går från livet till formen. Liv kan normalt inte överleva en längre tid utan någon form av form. Jag ser människor idag som kommer från glödheta väckelsemiljöer, som levt i överlåtelse och lärjungaskap och sedan möter Frälsningsarmén och blir alldeles överrumplat  välsignade att de äntligen hittar en form och en plattform där de kan fullgöra sin kallelse. De köper ofta hela paketet med uniformer, hornmusik, friluftsmöten, gatuevangelisation. Men de gör det med utgångspunkt i liv och inte i form.

Jag ser att andra samfund idag upptäcker den kraft som finns i Frälsningsarmé-visionen. Det är inte en tillfällighet att den senaste boken om William Booth på svenska "Blod och Eld" är skriven i miljön kring "Livets Ord".

Jag tror att det är dags att vi själva återupptäcker möjligheterna och kraften av att vara en Frälsnings-armé. Det kommer att hjälpa oss att fokusera på det viktigaste: Att människor ska bli frälsta, och hjälpa oss att inte slösa bort tid och energi på saker som är mindre viktiga.

/PB