De två kapitlen i Nya Testamentet som huvudsakligen talar om hur vi kan använda de andliga nådegåvorna finner vi i första Korintierbrevet kapitel 12 och kapitel 14. Mellan dem finns kapitlet om kärleken. Kärleken är en del av Andens frukt. Guds kraft, som uttrycks i de andliga nådegåvorna, måste balanseras av Jesu sinnelag, som uttrycks i Andens frukt.
Men Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. (Gal 5:22-23)
Frukt och gåvor är inte samma sak. Gåvor är normalt något som ges och tas emot vid ett bestämt tillfälle. Frukt däremot är något som växer fram under en längre tidsperiod. Andens gåvor skulle vi kunna säga är Jesu övernaturliga gärningar och Andens frukt är Jesu sinnelag.
Bibeln uppmanar oss både att göra samma gärningar (Joh 14:12) som Jesus och att ha samma sinnelag (Fil 2:5) som Jesus.
Guds kraft, som uttrycks i de andliga nådegåvorna, måste balanseras av Guds sinnelag, som uttrycks i Andens frukt.
Tänk om Jesus hade haft den makt att göra under som det berättas om i Nya Testamentet, utan att vara besjälad av kärlek och omtanke om människorna. En ondskefull person som hade haft samma makt och styrka skulle ha varit en mycket farlig person. Eller om Jesus hade varit full av kärlek, glädje och frid, men saknat kraft att hela och befria människor. Då hade vi kanske bara kunnat läsa i evangelierna att man förde fram alla som var sjuka och besatta av orena andar till Jesus och att han sa till dem: ”Jag älskar er”, utan att åstadkomma någon förändring.
Jesus vill inte att vi skall välja kraft eller sinnelag, Han vill att vi skall leva i Guds kraft, styrda av Guds sinnelag.
Ibland kan vi möta en underbar kristen människa, som verkligen lever ett fromt liv och manifesterar Andens frukt i sitt liv, men som helt saknar Guds kraft att bryta igenom och förmedla befrielse och helande till andra. Det är det ena diket.
I det andra diket finner vi evangelisten som reser land och rike runt och producerar mirakler på löpande band. Men efter en tid visar det sig att evangelisten under en längre period levt i omoral och tillsammans med en annan kvinna än den han är gift med. Omgivningen får ofta svårt att få detta att gå ihop. Man frågar sig ”Hur kan Gud använda människor som lever i pågående synd på ett så kraftfullt sätt?”
Jag tycker svaret är enkelt. Om inte Gud kunde använda orena kanaler, vem i all världen skulle han då kunna använda? Nådegåvor utdelas inte efter förtjänst. I sådana fall skulle de heta förtjänstgåvor och vara något som vi kunde berömma oss av.
Mognaden och karaktären följer inte med gåvan. Om jag får en cykel medföljer inte förmågan att cykla. Det måste jag lära mig. Om jag får nya badbyxor medföljer inte förmågan att simma med. Gåvan kan vara fullkomlig, men mognaden att använda den följer inte med automatiskt. Därför heter det nådegåvor.
Kom ihåg att om någon talar i tungor, betyder det inte att den är andligare än den som inte talar i tungor. Det kan till och med vara så att det är den minst andlige ibland oss som talar i tungor mest. Det betyder bara att den som talar i tungor har tro och frimodighet nog att använda det som Gud ger.
Vilket är då viktigast, gåvorna eller frukten? För min del vill jag hellre vara tillsammans med en människa som präglas av Guds sinnelag och saknar Guds kraft, än att vara tillsammans med en kärlekslös människa som är full av Guds kraft. Men å andra sidan kan jag tänka mig att den som blev frälst eller helad under den orene evangelistens kampanj, tackar Gud för sin frälsning eller sitt helande även om evangelisten har avslöjats och fått avbryta sin tjänst.
Om Gud vill använda någon för att hela en människa letar han inte efter ett redskap som är rent nog. Då skulle han nog få leta resten av livet. För vem av oss syndar inte? Han söker en människa som har tro och frimodighet nog att låta kraften från Guds Ande verka i honom eller henne. Efesierbrevet säger ju att samma Ande som väckte upp Jesus från dödsriket bor i varje liten kristen (Ef. 1:19-20).
/PB
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar