William Booths testamente

 av Ingemar Helmner, Hemmets Vän nr 33/2014

Metodistkyrkan är bärare av en stark väckelsehistoria. Dess födelse hör samman med en andeutgjutelse som kom att beröra folk och nationer runt vår värld. En spännande förlängning av denna väckelse är Frälsningsarmén. Guds hängivna soldater med känsla för de svaga och utsatta i samhället. Kärlekens armé med klingande strängar, trumpeter och basuner. Dess härförare var William Booth. I Andens kraft gick man ut på gator och torg för att predika ett evangelium som bröt syndens bojor och gav människorna hopp. General Booth berättar själv i en bok om den andliga rörelsen i London. Han beskriver bönenätter som samlade överfulla hus och där Guds Ande föll över människorna. Blod och eld! Ja, budskapet var radikalt och avskalat. Varje gudstjänst ett frontalangrepp mot mörkrets makter. Och i den djupa helgelseförkunnelsen, och vid botbänken, förs det metodistiska arvet vidare.

Då generalen är gammal och står på tröskeln till 1900-talet, ger han ett profetiskt budskap till kristenheten. Han anar kampfyllda tider och talar med skärpa om kristenhetens stora faror under nästa sekel:

-     religion utan den helige Ande
-     kristendom utan Kristus
-     förlåtelse utan omvändelse
-     frälsning utan pånyttfödelse
-     politik utan Gud
-     himmel utan helvete.

Det är värt att under bön begrunda den gamle gudsmannens ord. Själv undrar jag vad han hade sagt om han fått möjlighet att se in i 2000-talet.

Min känsla är att alltsammans hör ihop. Det ena ger det andra på ett smärtsamt och tragiskt sätt. Avsaknad av den helige Andes tydliga närvaro – då är det död religion, inte sann kristendom. Tröttande verksamhet som inte drar sökande människor in i Guds närhet. Utan Anden blir bilden av Kristus alltmer otydlig. Andens uppgift är u att förhärliga honom! Kristendom utan den helige Ande blir en kristendom utan Kristus. Jesusnamnet tonas ned. Hans gudom, försonargärning, seger ifrågasätts. Korset är inte längre centrum för sång, tillbedjan och förkunnelse. Och i avsaknad av en korsmärkt förkunnelse blir det ingen syndasorg och omvändelse på djupet. Kraft att föda finns inte längre. Vackra ord om förlåtelse och frälsning kan låta bra, men utan nyfödelsens under står man fortfarande kvar på fel sida om omvändelsens port.

Församlingen är kallad att vara vägvisaren i tiden. Enligt Jesus finns det två vägar. En bred och en smal. Då Andens duva inte längre svävar över församlingen tystnar de varnande orden om möjligheten att gå förlorad. Predikan devalveras till lite humanistiskt småprat. Skärpan är borta. Nöden likaså. Passionen att få fler med till himlen är inte längre brinnande.

-Utan korset ingen frälsning.
-Utan synd inget behov av försoning.
-Utan sorg över synden ingen sann omvändelse.
-Utan Andens vittnesbörd i våra hjärtan ingen längtan till himlen.

Att lättvindigt erbjuda människor syndernas förlåtelse utan att ställa dem inför omvändelsens port kan leda vilse. Att med ett glatt leende förklara för en andligt sökande själ att ”nu är du frälst”, innan födslovärkarna ens hunnit inledas, kan skapa förbränd mark. Vi behöver den helige Ande! Anden som uppenbarar om synd, rättfärdighet och dom. Vi behöver andefyllda förkunnare som tar sina lyssnare med in i korsets närhet.