Plötsligt står hon där framför mig....

Det var ungefär 35 år sedan. Ett av mina första år som bibellärare på Jelöy Folkhögskola i Norge. En av eleverna på bibellinjen var en liten rebellisk flicka. Hon opponerade mot det mesta på skolan och talade emot det mesta i undervisningen på bibellinjen. De övriga eleverna på bibellinjen var kristna och ville lära sig så mycket som möjligt om Jesus, Bibeln, lärjungaskap och allt annat som var naturliga inslag i en bibellinje.

Men den rebelliska flickan gjorde allt hon kunde för att markera att hon inte trodde på Gud, undervisningen eller något annat som hade med kristendomen att göra. Jag undrade många gånger varför hon hade valt att gå bibellinjen. Men så en dag förstod jag.

En dag, efter en lektion, la hon en noga ihopvikt papperslapp på katedern på väg ut av lektionen. Då klassrummet var tomt öppnade jag sakta den ihopvikta lappen. Där stod det: "Peter, jag vill bli frälst. Kan du hjälpa mig?"

Då började bilden klarna. Livet hade kanske lärt den unga flickan att man inte kunde lita på någon. Och så valde hon bibellinjen för att utröna om det verkligen var sant det där med Jesus. Hon gjorde vad hon kunde för att ifrågasätta. Hon ville bli säker. Det var mina tankar den gången.

Den kvällen bad jag med henne tillsammans med två andra elever som också hade bett mig be för dem om frälsning.

Sedan har åren gått. Tio år, tjugo år, trettio år, trettiofem år. Jag har många gånger undrat hur det gick för flickan. Jag har till och med berättat om henne i förkunnelsen någon gång under alla dessa år. Jag kom ihåg henne så väl.

Så, en dag förra veckan. Rut och jag talade på en bibeldag på en kår ett par timmars resa från där vi bor. Och där, innan mötet, står hon helt plötsligt framför mig. Hon ler mot mig och säger "kommer du ihåg mig?" Jag känner genast igen henne. Håret har fått några gråa strimlor. Hon har blivit trettiofem år äldre. Men visst känner jag igen henne. Jag säger hennes namn och hon ler ännu bredare.

Lite senare, precis innan mötet ska börja ser jag att hon sitter i den fullsatta lokalen och håller en man i handen. Jag går fram och hälsar på mannen och får reda på att det är hennes man. De är båda medlemmar i den Fria Evangeliska församlingen i staden (en form av pingstförsamling) och att de också ofta går på Frälsningsarmén.

Jag passar på att fråga om hon kommer ihåg att hon för trettiofem år sedan la en noga ihopvikt papperslapp på min kateder. Jo, det kom hon ihåg. Jag frågade också om hon kom ihåg vad hon skrivit på lappen för trettiofem år sedan. Hon svarade att det var någonting om frälsning. Och så sa hon "Tenk at det kunne bli en ordentlig jente av meg også".

Ja, det gäller att lägga märke till alla under som sker mitt ibland oss.

/PB