"Frälsningsarmén gör så mycket gott"

Då jag gick upp till körövningen på Frälsningsarmén i Moss i onsdags såg det ut så här på konferensborden i stora salen:

Min första tanke var att associera till det som så ofta sägs om Frälsningsarmén: "De gör så mycket gott".

Men då jag kom lite närmare märkte jag att de flesta godisomslagen med FA:s logga saknade innehåll! Då man klämde på dem märkte man att det inte fanns något därinne. På avstånd kunde man inte se skillnaden, men då man klämde lite grand...

Det kan väl ändå inte vara likadant med oss? Eller kan det det? Kan det vara så att vi går omkring och ser ut som en frälsningsarmé, även om vi har fölorat innehållet?

Ett ord till den vise är nog. Låt oss inte bara se ut som en frälsningsarmé i våra uniformer, utan låt oss vara Frälsningsarmén, en armé som på uppdrag av Jesus förmedlar frälsning, befrielse, förlåtelse och nytt liv.

Vad är det då som ska finnas inuti förpackningen. Ja, Bibeln säger att samma kraft som väckte Jesus från de döda bor i varenda frälsningssoldat (gäller även alla frälsningssoldater som inte tillhör Frälsningsarmén) Efesierbrevet 1:18-21.

/PB

Till flydda tider...

Johan Ludvig Runebers finländska nationalepos, Fänrik Ståls sägner,  börjar med orden: "Till flydda tider återgår min tanke än så gärna".

Och vi kommer ibland i situationer där vi plötsligt får en "flashback" och kommer ihåg något som hände för länge sedan.

Rut och jag var på väg till bibelhelgen i Odda i fredags och vi passerade Notodden och Hjartal på Europaväg 134. Bortsett från att det var väldigt vackert, vi passerade bland annat ett antal stavkyrkor, så kom vi plötsligt ihåg något som hände 1961.

Heddals stavkirke, Notodden

Vi var på den tiden med i ungdomsgruppen på Frälsningsarméns 6:e kår i Stockholm. 1961 åkte vi ut på en sportlovsresa. Ledare för gruppen var kårledaren Fred Byhlin och ungdomsledaren Lennart Modig. Vi åkte tåg till Notodden och sedan i en gammal skranglig buss upp till Hjartdals fjellstue.

Det var en sådan buss som hade motorhuven framför bussen (om det är någon som kommer ihåg hur dom såg ut). På den tiden låg utvecklingen i Sverige långt före Norge.

Vi åkte skidor i skogarna och i några nedförsbackar på träskidor med stålkanter och låga fästpunkter (väldigt praktiska om man vill bryta benen).

Hjartals fjellstue som det ser ut idag (har nog inte förändrats mycket sedan sist)

Vi kom dessutom ihåg att vi varit med om söndagsmötet på kåren i Notodden. Fred Byhlin predikade och 6:ans ungdomar sjöng.

Tjugo år senare, 1981, var Rut och jag lärare på Jelöy folkehögskole i Norge. Jag undervisade de flesta åren på de årliga officerskurserna på Jelöy kurscenter som låg granne med skolan. Efter en av föresläsningarna kom det fram en officer (som jag trodde jag aldrig sett förut) och sa att mitt namn fanns i hennes gästbok. Hon och hennes man hade varit kårledre i Notodden 1961 och fått besök av en grupp svenskar på ett söndagsmöte och alla besökande hade skrivit sitt namn i deras gästbok.

Trettiofyra år senare, 2015, behövdes det bara en liten gul vägskylt med namnet "Hjartdal" för att kalla fram en lång rad minnen.....

Som sagt "Till flydda tider återgår min tanke än så gärna...". Dom säger att det är väldigt vanligt hos äldre människor att tänka tillbaka på flydda tider, men jag förstår inte att det kunde hända mig. Jag trodde bara att gällde äldre människor.

/PB

Plötsligt står hon där framför mig....

Det var ungefär 35 år sedan. Ett av mina första år som bibellärare på Jelöy Folkhögskola i Norge. En av eleverna på bibellinjen var en liten rebellisk flicka. Hon opponerade mot det mesta på skolan och talade emot det mesta i undervisningen på bibellinjen. De övriga eleverna på bibellinjen var kristna och ville lära sig så mycket som möjligt om Jesus, Bibeln, lärjungaskap och allt annat som var naturliga inslag i en bibellinje.

Men den rebelliska flickan gjorde allt hon kunde för att markera att hon inte trodde på Gud, undervisningen eller något annat som hade med kristendomen att göra. Jag undrade många gånger varför hon hade valt att gå bibellinjen. Men så en dag förstod jag.

En dag, efter en lektion, la hon en noga ihopvikt papperslapp på katedern på väg ut av lektionen. Då klassrummet var tomt öppnade jag sakta den ihopvikta lappen. Där stod det: "Peter, jag vill bli frälst. Kan du hjälpa mig?"

Då började bilden klarna. Livet hade kanske lärt den unga flickan att man inte kunde lita på någon. Och så valde hon bibellinjen för att utröna om det verkligen var sant det där med Jesus. Hon gjorde vad hon kunde för att ifrågasätta. Hon ville bli säker. Det var mina tankar den gången.

Den kvällen bad jag med henne tillsammans med två andra elever som också hade bett mig be för dem om frälsning.

Sedan har åren gått. Tio år, tjugo år, trettio år, trettiofem år. Jag har många gånger undrat hur det gick för flickan. Jag har till och med berättat om henne i förkunnelsen någon gång under alla dessa år. Jag kom ihåg henne så väl.

Så, en dag förra veckan. Rut och jag talade på en bibeldag på en kår ett par timmars resa från där vi bor. Och där, innan mötet, står hon helt plötsligt framför mig. Hon ler mot mig och säger "kommer du ihåg mig?" Jag känner genast igen henne. Håret har fått några gråa strimlor. Hon har blivit trettiofem år äldre. Men visst känner jag igen henne. Jag säger hennes namn och hon ler ännu bredare.

Lite senare, precis innan mötet ska börja ser jag att hon sitter i den fullsatta lokalen och håller en man i handen. Jag går fram och hälsar på mannen och får reda på att det är hennes man. De är båda medlemmar i den Fria Evangeliska församlingen i staden (en form av pingstförsamling) och att de också ofta går på Frälsningsarmén.

Jag passar på att fråga om hon kommer ihåg att hon för trettiofem år sedan la en noga ihopvikt papperslapp på min kateder. Jo, det kom hon ihåg. Jag frågade också om hon kom ihåg vad hon skrivit på lappen för trettiofem år sedan. Hon svarade att det var någonting om frälsning. Och så sa hon "Tenk at det kunne bli en ordentlig jente av meg også".

Ja, det gäller att lägga märke till alla under som sker mitt ibland oss.

/PB

På resa i uniform... del 2

Jag berättade för några dagar sedan om vår resa till Färöarna och alla situationer det för oss in i, då vi reser i uniform. Du kan läsa det inlägget HÄR...

I tisdags reste vi hem från Färöarna och det tog nästan lika lång tid som att resa dit, runt elva timmar. På vägen hem mellanlandade vi i Köpenhamn och fick ta våra väskor genom tullen och checka in dem igen. Då vi närmade oss "Bag Drop", där man lämnade in väskorna, väntade en ung man på att få registrera vår väska. Han mötte oss med ett stort leende och sa "Vad fina ni är". Det var nog första gången som man kommenterade mitt utseende vid en incheckningsdisk, normalt sägs det så lite som möjligt där. Men jag antar att det inte var vårt utseende som väckte hans beundran utan våra uniformer. Jag svarade: "Du ser ganska fin ut du också", och så lämnade vi den leende SAS-tjänstemannen som önskade oss en trevlig resa.

Då vi närmade oss säkerhetskontrollen var det en vänlig man som öppnade en stängd avdelning för Rut och mig. Vi protesterade inte utan gick igenom säkerhetskontrollen utan någon kö. Antagligen var det en speciell säkerhetskontroll för piloter och flygvärdinnor, eller också tyckte han om Frälsningsarmén, eller också tyckte han helt enkelt vi var fina. Jag började långsamt vänja mig vid tanken.

Väl ankomna till Oslo, Gardermoens flygplats, gick jag för att vänta på våran väska på bagagebandet. Under tiden gick Rut för att uppsöka damrummet. Då hon kom tillbaka hade två olika grupper av människor tagit kontakt med henne. De första frågade om man måste ta ut bagaget och checka in det igen om man ska resa vidare inom Norge. Det visste Rut att man måste, så hon svarade att det måste man säkert. Nästa fråga kom från ett annat håll och gällde om det fanns någon speciell plats på flygplatsen där det fanns internetuppkoppling. På det svarade Rut att det finns internetuppkoppling gratis överallt inom flygplatsen. Förutom de sakupplysningar Rut fick bidra med, passade hon också på att säga att hon egentligen inte alls hade med flygplatsen att göra, utan att hon bara var en helt vanlig frälsningssoldat.

Ja, dom brukar ju säga att Frälsningsarmén gör så mycket gott.....

Förresten hände det för en tid sedan då vi var ute på en annan resa att jag hamnade bredvid en ung dam som gärna pratade med sin medpassagerare. Hon frågade om än det ena och än det andra om flygplanet. Jag svarade så gott jag kunde på hennes frågor. Så frågade hon om jag var ute och reste i tjänsten eller om det var privat. Då jag svarade att det nog var mest en tjänsteresa jag var ute på, frågade hon varför jag inte satt där framme i business-class om jag var ute på tjänsteresa. Då började jag ana att hon trodde att jag var pilot där jag satt i min fina uniform. Samtidigt vände sig en man man i raden framför oss och sa leende att han skulle nog blivit förvånad om Frälsningsarmén åkte business-class som kostar dubbelt så mycket. Den unga damen rodnade nog lite förläget då hon förstod att hon hade haft hela detta samtal med en helt vanlig frälsningssoldat och inte med en pilot.

/PB

På resa i uniform...

Inför pingsthelgen reste Rut och jag till Färöarna. Det tog elva timmar hemifrån oss, fram till vårt nattlogi i Torshavn. Då vi reser i tjänsten reser vi normalt i uniform. Då syns vi!

Det började på långtidsparkeringen på Gardermoens flygplats. Vi hade parkerat och var på väg till busshållplatsen för att få transport till terminalen. Då vi gick med våra väskor och hade ett par hundra meter kvar till busshållplatsen, vände vi oss om och såg bussen komma. Vi övervägde om vi skulle springa för att hinna fram till hållplatsen, men vi förstod att vi inte skulle hinna så vi fortsatte i lugn takt vår promenad. Vi skulle ändå få stå och vänta på nästa buss.

Så hände det som normalt inte kan hända. Bussen stannar mitt på vägen där vi går och öppnar dörrarna för att vi skulle få gå ombord. Vi tackar så mycket för vänligheten och busschauffören säger något om att nöjet var på hans sida, och fortsätter sedan att köra fram till den överfulla busshållplatsen.

Vid mellanlandningen i Köpenhamn sitter vi och äter. En man kommer fram till oss och frågar om vi talar engelska. Han har suttit och sett på våra uniformer en stund och förklarar att han förstår att vi är frälsningssoldater, men han undrar vad F:en på våra uniformer står för. Vi förklarar och det visar sig att mannen varit frälsningssoldat tidigare, men att han nu är en metodistpastor i England. Vi får många frågor om hur det går för Frälsningsarmén idag och vi har ett intressant samtal om Wesleyansk teologi och frälsningsarmémusik tills hans vän som är baptistpastor kommer in i samtalet. Så vi får en intressant ekumenisk sammankomst på flygplatsen i Köpenhamn.

Vid incheckningsdisken vänder sig familjen som står före oss i kön och frågar om vi känner frälsningsofficeren Njaal Djurhuus. De hade träffat honom på en Willow Creek-konferens. Javisst känner vi honom svarar vi och frågar vidare vilket sammanhang de kommer från eftersom de går på kristna konferenser. Det visar sig att de arbetar för en missionsorganisation som heter "Operation Mobilisering", och så får vi ett intressant samtal om det. Det är ju också det vi arbetar med. Vi mobiliserar Guds folk i frälsningsarmén till att bli det vi heter.

Då vi ska gå ombord på flyget till Färöarna ser jag att några ser på oss och ler och jag frågar om vi har träffats förut. Nej, svarade de på engelska, vi trodde att ni var piloterna och att era "F" betydde något som "Färöarnas Flygbolag", men nu förstår vi att ni är frälsningssoldater. Vi talade om för dem att de kunde vara helt lugna. Vi hade inte för avsikt att flyga planet till Färöarna.

I minibussen på väg från flygplatsen till Torshavn verkar det som som om chauffören blir extra glad då han får två frälsningssoldater som passagerare och pratar med oss de fem milen till Torshavn. Det har tydligen varit i TV-program i Färöisk TV om frälsningsofficeren Njaal Djurhus. Chauffören frågar om vi känner honom. Och visst gör vi det. Han har tjänstgjort i Norge nästan hela sitt liv. Chauffören berättar om vilket bra arbete Frälsningsarmén gör på Färöarna och tar en "genväg" över fjällen bara för att vi ska se den fina naturen (jag undrar vad de andra passagerarna tyckte om det).

Då de andra passagerarna gått av och det är vår tur att betala fungerar inte hans kredikortsapparat och vi hade inte tillräckligt med danska kronor att betala för resan. Men det gjorde inget. Vi kunde betala det vi hade och han var lika glad för det.

Då vi till sist checkade in på hotellet frågade den unga receptionisten vad det var för fina uniformer vi hade. Vi fick förklara vad Frälsningsarmén var för något och vad vi kom för att göra.

Sent omsider fick jag gå och lägga mig och orden från den engelska metodistpastorn på flygplatsen i Köpenhamn ringde kvar i mina öron "Man ser aldrig en frälsningsarméuniform på flygplatserna nuförtiden."

Vi borde nog synas mer och påminna om att vi fortfarande finns och att vi fortfarande vill proklamera att Gud älskade världen så mycket att han gav sin ende son för att var och en som tror på honom inte skall gå förtappad, utan få evigt liv.

EU-valet

Så har vi fullgjort vår medborgerliga plikt, eller snarare förmån. Vi är utlandssvenskar även om vi bara bor en halvtimme innanför den norska gränsen. Som utlandssvenskar måste vi hitta några trovärdiga personer som intygar att det är just vi som lägger ned röstsedeln i kuvertet.

I början av veckan undervisade Rut och jag på en nordisk officerskurs på Smålandsgården i Örserum (Jag återkommer till den kursen i min söndagsrevy nu på söndag). Där fanns det många trovärdiga personer och vi valde ut två av dem att bevittna att det var vi som la ned röstsedeln och ingen annan.

Sedan stod det tydligt på kuvertet att brevet inte fick postas i Sverige, så vi tog med de två breven tillbaka till Norge och köpte frimärken hemma i vår Kiwi-affär. Om nu posten i Norge och posten i Sverige sköter sitt, så kommer våra röster att räknas i det svenska valet.

Då vi fick våra röstsedlar fick vi samtidigt en länk där vi kunde ladda ned de olika partiernas valsedlar. Det var verkligen många olika alternativ att välja mellan. Det fanns till och med små "partier" med bara en enda kandidat. Förmodligen den enda medlemmen i partiet.

Jag kan tänka mig att många upplever valet förvirrande med så många olika alternativ. Då är det mycket lättare att välja i livet. Det finns bara två alternativ att välja mellan. En väg som leder till fördärvet och en annan väg som leder till livet (Matt 7). Det gäller att vi alla som är Livets valarbetare är ivriga att berätta för alla människor att det finns ett bättre alternativ än fördärvet. Vi kan välja livet!

/PB

Tror vi på det vi gör?

Det börjar dra ihop sig till ishockey-VM. Med andledning av det skriver Anders Lindblad i Svenska Dagbladet en krönika om olika ledastilar inom idrotten. Bland annat skriver han om Pär Mårts:
"Mårts har vunnit respekt med sin professorliknande framtoning, men det jag imponeras av mest är hur han oavsett spelarmaterial lyckas få laget att snabbt ta till sig de taktiska ritningarna och att våga tro på det de gör."

Jag tror att det är det slags ledare vi behöver inom kyrkan idag. Ledare som hjälper oss återerövra tron på det vi gör. Den första församlingen trodde att Jesus menade vad han sa då han lovade dem den Helige Andes kraft och att de skulle vara hans vittnen intill "Världens ände". De trodde det var möjligt!

Den första tidens frälsningssoldater trodde att uppdraget var "Världen för Kristus". Och de trodde det var möjligt!

Vi måste återerövra tron på vårt budskap:  "Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta." (Apg 4:12)

Vi måste återerövra tron att det är på riktigt. Att det handlar om liv eller död. Att det handlar om att gå förlorad eller få evigt liv: "Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv" (Joh 3;16)

Vi måste återerövra tron på att den Helige Ande kan utrusta oss med kraft så att vi kan bli förvandlade och förvandla världen.

Vi måste återerövra tron på vad vi gör!

Jag tror jag börjar se det hända mer och mer i den verklighet jag ser just nu....

/PB

Inspirerad och entusiastisk

Igår (söndag) hade kåren i Asker (Norge) inbjudit till Inspirasjonsdag. Jag började med att fråga om det var någon som hade kommit för att blir inspirerad. Och det var det!

Men vet du vad det betyder att bli inspirerad? Det är ett ord som är sammansatt av två små ord: in och spirit. Då vi tar emot den Helige Ande (spirit) blir vi inspirerade. Det kan man tydligt se i berättelsen från pingstdagen i Apostlagärningarna 2. Lärjungarna var modlösa, desillusionerade och fulla av fruktan. De visste inte vad de skulle ta sig till. Då kom den Helige Ande, in+spirit, och de blev inspirerade. De blev så inspirerade att de glömde bort att de var rädda. De gick ut på gatan och förkunnade och tretusen ble frälsta och medlemmar i församlingen.

Då vi låter den Helige Ande slippa till i våra liv blir vi inspirerade och entusiastiska.

Vet du vad det betyder att bli entusiastisk? Det är ett annat ord som är sammansatt av två små grekiska ord, en och theos. Theos betyder Gud och det känner vi igen från till exempel teologi=läran om Gud. En betyder in eller inne. Så entusiastisk betyder att ha Gud inne i sig eller att vara fylld av Gud.

Då jag slår upp entusiastisk i en synonymordbok är det första alternativet brinnande. Och det stämmer ju ganska bra med upplevelsen hos Emmanusvandrarna som hade gått tillsammans med Jesus utan att veta att det var han. De sa: "Brann inte våra hjärtan när han talade med oss på vägen och öppnade Skrifterna för oss?" (Luk 24:31)

Det är så det ska vara. Mötet med Jesus gör oss inspirerade och entusiastiska och ger oss brinnande hjärtan.

Släpp loss! Ta emot inspirationen! Det är vår! Också i Guds rike.

/PB

Välj rätt!

John Wayne och Richard Widmark i filmen "Alamo"

Den gångna helgen har jag haft förmånen att tala på två olika konfirmationsgudstjänster. På vår hemkår i Moss talade jag om att välja rätt. Jesus säger ju att det finns två vägar att välja mellan. En som leder till livet och en som leder till fördärvet.

Jag presenterades lite skämtsamt som att jag var ”frälsningsofficer, en pensionerad sådan”. Det markerade omedelbart det enorma avståndet i ålder mellan konfirmanderna och mig själv. Men jag började med att tala om för konfirmanderna något som de kanske inte kunde tänka sig . Jag talade om att jag faktiskt också hade varit ung. Ja, jag hade till och med varit yngre än de själva var där de satt i sina fina konfirmationskläder.

Så berättade jag om hur jag som treåring flyttade med mina föräldrar, som var frälsningsofficerare, till Paris, där de skulle arbeta på ett hem för hemlösa. Det var en enorm byggnad elva våningar hög och med, som mest, 600 hemlösa boende där. Alla boende hade av olika anledningar hamnat vid sidan av det etablerade samhället. De hade hamnat på gatan utan pengar och utan nästan allt annat också. De flesta var alkoholister. De var alltid smutsiga och trasiga och det har  berättats för mig att första gången jag upptäckte att jag hade smutsiga fötter, utbrast jag ”Jag har fått farbror-fötter”. Det var det jag såg runt omkring mig att farbröderna hade.

Hur hade de hamnat där på Frälsningsarméns hem för hemlösa? Jo i de allra flesta fall hade de hamnat där på grund av felaktiga val i livet. Felaktiga val då det gällde relationer, felaktiga val då det gällde pengar, felaktiga val då det gällde kriminalitet. Många hade hamnat där på grund av en mängd små obetydliga val som till slut fångade dem själva. De kanske började dricka alkohol, och det var väl inte så farligt, men då de gjort det lilla valet att dricka tillräckligt många gånger kunde det hända att de blev fast i det. De förlorade pengar, familj, arbete, allt.

Livet består av val. Man kan kanske till och med säga att vi blir det vi är genom de val vi tar i livet. En del val förändrar helt våra liv, andra val som ”ska jag sova 10 minuter till?” kanske inte är så farliga, men många sådana små val kan också bli en del av våra liv.

Jag berättade också för konfirmanderna om en film jag engång hade sett då jag var bara lite yngre än de var där de satt uppsträckta på konfirmationshögtiden. Filmen hette Alamo och hjälten hette Davy Crockett. De var en liten grupp människor som försvarade fortet Alamo. Den mäktiga mexikanska armén stod utanför fortet och var på väg att anfalla fortet. Davy Crocket, som spelades av John Wayne, samlade fortets inbyggare och soldater på innergården. Han drog sitt svärd och ritade en linje tvärs över innergården. Han berättade att det fanns en möjlighet att fly den kommande natten, men de som vågade stanna kvar för att kämpa skulle komma över på den sida av strecket där han själv stod. Det var alldeles tyst i ändlösa sekunder. Ingen musik. Bara ansiktsuttrycken på dem som inte hade bestämt sig. Så, till sist, klev en man över strecket, sedan en till och sedan en till och till slut stod det en grupp på den flyende sidan och en grupp på den kämpande.

Så är det också i livet. Vi måste välja. Jesus sa att det finns två vägar. En som leder till livet och en som leder till fördärvet. Var och en måste själv välja.

Och så avslutade jag talet med ett gott råd till konfirmanderna och till alla de andra trehundra som var samlade till konfirmationshögtiden: VÄLJ LIVET – VÄLJ JESUS!

/PB

Dagen efter...

En tidig måndagsmorgon vaknar jag upp på hotellet på Keflavik för att ta första morgonflyget tillbaka till Norge.

Den 7 timmar långa resan med bil mellan Reykjavik och Akureyri var en fantastisk naturupplevelse. Bilderna ger inte rättvisa åt verkligheten, men här kommer i alla fall ett försök. Se och njut:

Nu laddar vi för Island!

Ny vecka med nya möjligheter!
Igår (söndag) hade vi en heldag på kåren i Sandvika med gudstjänst och bibelstudium. Lokalen var fullsatt under förmiddagsgudstjänsten och musikkåren från Sandvika/Asker spelade.

Den här veckan är det Island som gäller. Vi ska ha en kursdag för medarbetarna i Frälsningsarmén på Island och Färöarna. Man räknar mellan 30 och 40 personer i den gruppen. Nästa söndag ska vi ha möte i Akureyri på nordsidan av Island.

Vi fick inbjudan till kursen för någon vecka sedan och imponerande nog kunde jag nästan förstå innehållet i inbjudan. Här kan du testa dina kunskaper i isländska:

 

Jag är inte helt säker, men jag tror det står:

Kära medarbetare i Frälsningsarmén på Island och Färöarna

MEDARBETARDAG

Fredag den 4. april mellan 11 och 16 har vi en medarbetardag (och så platsen)

Dagens tema är: Vad är Frälsningsarmén och vad är min plats där?

(Sedan står det något om Rut och mig. Kan "foringahjonin" betyda löjtnanterna?)

Var hjärtligt välkomna till ????

Välkommen med synpunkter och rättelser av min isländska.

/PB

En helt vanlig morgon, Pakistan och 15.000 juniorsoldater

Pakistan

Då jag kom upp till kontoret en morgon under veckan, fick jag frågan om jag kunde ha ett "Ord för dagen" för kadetterna på morgosamlingen. Den som skulle ha andakten var sjuk.

Det kunde jag naturligtvis. Efter morgonsamlingen var det en av kadetterna som hade till uppgift att ge ut dagens böneämnen. Ett av böneämnena handlade om Frälsningsarmén i Pakistan. Kadetten hade sammanställt lite statistik från landet. Då jag senare slog upp statistiken i den internationella årsboken kunde jag läsa att de just hade ordinerat 38 nya löjtnanter! Frälsningsarmén har i Pakistan över 60.000 medlemmat och mer än 15.000 juniorsoldater! Detta i ett land där mellan 95 och 97 procent av befolkningen är muslimer!!
Hör, häpna och tacka Gud!

/PB

Jag fick ett mejl....

Ja, som vanligt fick jag ett mejl med inbjudan att delta i Rigas Maratonlopp som går av stapeln i maj. Tydligen får alla som deltagit tidigare en sådan inbjudan. Rut och jag sprang för några år sedan den kortare versionen av loppet, tillsammans med några andra från Frälsningsarmén i Riga.

På väg hem...

På en av bilderna från loppet kan man se Rut och mig springande över en av broarna i Riga. En av sönerna påpekade då han såg bilden "Det ser ut som om den gamla damen med barnvagnen springer om er." Det var naturligtvis inte så men det kunde gott se ut så på en stillbild.

Det är bara några år sedan, men det känns som en evighet sedan. Här ser du två trötta löpare på väg hem efter väl förrättat värv. Jag säger som Johan Ludvig Runeberg i inledningsfrasen av Fänrik Ståls Sägner: "Till flydda tider återgår min tanke än så gärna..."

Fler bilder kan du se HÄR...

Dagen efter...

Rut predikar i Narvik

Tidig måndagsmorgon på Jelöy

Så var vi hemma igen efter besöken i Harstad och Narvik. Sista dagen var lokalen i Narvik fullsatt. Ryktet hade väl spritt sig att det var någonting som hände på Frälsningsarmén.

Det kom mötesbesökare från Pingstkyrkan, Missionskyrkan och till och med från statskyrkan, trots att de hade biskopsbesök samtidigt med vår gudstjänst. Lite trötta och mycket tacksamma till Gud reste vi hem på söndagskvällen.

Nu laddar vi för denna veckas resa till allra nordligaste Norge: Vadsö, Vardö och Kirkenes. Mer om denna resa kommer säkerligen i nästa Tidig söndagsmorgon i Kirkenes. Men innan dess ska vi ha vår andra samling för soldatkursen på Moss kår.

/PB

Dagen efter

Måndagsmorgon och snart på väg till en inspirationsdag för officerarna i Östre division där Rut och jag ska svara för undervisningen.

Igår hade vi möte på kåren i Tistedal. Så här såg publiken ut då jag skulle tala om Jesu ord "Jag är uppståndelsen och livet". Kåren hade "Fastlagsfest" och deltagarna var utklädda i allsköns kostymer. Efter mötet serverades fastlagsbullar och sedan skulle barnen slå sönder en trälåda med en katt (bara docka) och massa godis i.

Kårledaren kommer från Danmark och de gör tydligen så där. Gör vi sånt i Sverige? Har aldrig hört talas om det. Men vi hade ett fint möte, och faktum kvarstår: Jesus är uppståndelsen och livet!

Med fyllda segel

Väckelsen kommer!
Vinden (Anden) blåser vart den vill (Joh 3?)

Är vi beredda att fånga vinden? Har vi våra segel hissade så vi kan ta
emot vinden och låta den föra oss framåt?

Kommendör Dick Krommenhoek skriver på sin blogg: "Om vi verkligen menar allvar med väckelse i Frälsningsarmén, måste vi be för det, undervisa om det, predika om det, tala om det och sjunga om det!"

Är vi beredda att ta emot väckelse? Väckelse innebär förändring. Det
kommer inte att bli som förr. Allt kommer att bli nytt.

Då vi bad häromkvällen såg jag i mitt inre en bild. Det störtregnade.
Regnet bara forsade ned. Men marken hade inte tagit emot vatten på
länge. Den hade blivit hård. Den kunde inte ta emot regnet. Regnet
bara rann undan och marken förblev lika hård och torr som före regnet.

Jesus säger att den som törstar får komma och dricka (Joh 7:37?).

Vad kan det innebära att leva med hissade segel?

1-Vår törst och vår längtan är säkert viktiga ingredienser för att
leva med hissade segel.

2-Vår tro och förväntan på att Gud ska infria sitt löfte och ge liv
till den törstande är säkert också viktiga ingredienser.

3-Renhet. Att vi tagit emot rening genom Kristi blod.

4-Frimodighet. Så att vi inte revar seglen vid minsta vindpust, utan
att vi frimodigt låter våra hissade segel fyllas av Andens vind.

Jesus kom för att ge oss liv. Men inte bara liv. Överflödande liv!

Hissa dina segel. Vinden kommer. Då ska du inte längre behöva ro och
lita på din egen kraft. Vinden ska fylla dina segel och föra dig
framåt.

/PB

Tidigare inlägg i miniserien om väckelse:
- Året som kommer
- Är det ni?
- Är det väckelse på gång?
- 20 kadetter till Officersskolan i Norge???
-  Gud får inte alltid som han vill

Gud får inte alltid som han vill

Gud vill väckelse. Gud vill att alla människor ska bli frälsta (1 Tim 2:4). Men alla blir inte frälsta. Gud får uppenbarligen inte som han vill alla gånger. Han tvingar ingen.

Jesus ber oss att be att Guds vilja ska ske på jorden i bönen FaderVår. Men om Gud vill och ber oss be om det och det ändå inte sker.....

Finns det något mer vi kan göra för att väckelsen ska bryta igenom?

En sak är i alla fall helt klar: Vi kan inte skapa väckelse hur mycket vi än tar i. I väckelsetider kan vi uppleva att våra ord träffar och folk frågar som i Apostlagärningarna "Vad ska jag göra för att bli frälst?"

I andra tider kan vi säga samma ord på samma sätt och vi kan uppleva att våra ord bara faller ned på marken.

"Anden blåser vart den vill..." (Joh 3:8)

Det måste vara ett samspel. Gud sänder Andens vind och det måste finnas någon/något som fångar upp vinden.

Vi kan reagera olika på vinden då den blåser. Någon söker skydd och väntar på att det blåst färdigt. Men den som väntar på Andens vind, håller sina segel hissade för att vara beredd då vinden kommer, och förs med av Andens vind. Kanske till och med utan att veta vart den leder. Den ene får sitt liv helt förvandlat, medan den andre förvånat undrar vad det egentligen var som hände.

Vad innebär det att ha sina segel hissade?
Jag funderar vidare och återkommer.

/PB

Tidigare inlägg i miniserien om väckelse
- Året som kommer
- Är det ni?
- Är det väckelse på gång?
- 20 kadetter till Officersskolan i Norge???

20 kadetter till Officersskolan i Norge???

Jesus säger att det finns en stor skörd och att det finns för få arbetare för att bärga in skörden. Jesus säger också i samma sammanhang vad vi ska göra för att råda bot på den situationen: Vi ska be skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd (Matt 9:37-38). Och ber, det gör vi just nu!

Vi hade löjtnantskurs förra veckan på Jelöy. Under kursen berättade jag att jag bad för att vi skulle få tjugo nya kadetter till Officersskolan i Norge i september i år.

Beskedet mottogs i tystnad. Jag är inte helt säker på hur jag ska tolka tystnaden, men jag tror att den bottnade i förvåning. Man tänkte kanske att så många kadetter har vi inte haft i Norge i överskådlig tid tillbaka. Någon kanske tänkte att det är OK att be om 20 kadetter, men är det inte lite väl vågat att tala om att man ber om det.

Det finns ingenting idag som tyder på att det skulle bli någon anstormning till Officersskolan. Jag är inte helt säker men jag tror att det idag är 4-6 kandidater antagna.

Rut och jag började tala om tjugo kadetter för ett par månader sedan. Nu ser det ut som om det är fler som börjat be för det. Jag har sett siffran tjugo dyka upp på fler ställen och har hört fler som börjat tala om det.

Det finns säkert de som tycker att det är att ta i då vi säger att vi ber om tjugo nya kadetter. Men då vi har en så stor Gud tycker jag det är genant att be om för lite.

Men om det inte blir tjugo kadetter?
Det kan i så fall bero på flera saker.
-Jag har bett för dåligt
-De som Gud kallade hörde inte vad Gud sa
-De som hörde vad Gud sa var inte villiga att gå

Men nu är inte läge att finna ursäkter varför det inte blev 20 nya kadetter. Nu är det läge att be och tro för 20 nya kadetter.

/PB
Detta var det andra inlägget i miniserien om väckelse. Fler är på gång.
Det första inlägget finner du här:
Är det väckelse på gång?   

Är det väckelse på gång?

Ända sedan Rut och jag talade på Sörlandsfestivalen förra sommaren har vi talat om att det är väckelse på gång. Vi vet inte riktigt varför, men det har bara känts rätt att göra det.

Förra veckan var Rut och jag ansvariga för en löjtnantskurs på Jelöy. En av dagarna hade vi besök av kommendör Dick Krommenhoek. Han hade skrivit en sång som han sjöng tillsammans med oss. En sång om den kommande väckelsen: "Börja din väckelse i mig".

Du kan höra och se mer om sången HÄR.

Där på sin hemsida skriver Dick Krommenhoek: "Det är min absoluta övertygelse att Frälsningsarmén är i desperat behov av väckelse.
Om vi verkligen menar allvar med väckelse i Frälsningsarmén, måste vi be för det, undervisa om det, predika om det, tala om det och sjunga om det!"

För min egen del räknar jag med att fortsätta be för det, undervisa om det, predika om det, tala om det och kanske till och med sjunga om det om det skulle vara nödvändigt.

På samma sida citeras också en definition av väckelse som Jostein Nielsen formulerat:
"Väckelse uppstår när Guds folk vaknar upp för det uppdrag de har fått. De överlåter sig till uppdraget, tända av en inre eld. Detta förenas till en passion för Guds rike som resulterar i liv, nya initiativ, fler människor frälsta som också växer till Jesu Kristi lärjungar"

Dick Krommenhoek skrev att vi har ett desperat behov av väckelse.
Då vi blir desperata nog efter Jesus, då kommer väckelsen.

/Peter Baronowsky
PS: Läs också mitt inlägg från förra veckan: Är det ni?

Är det ni?

Vi har just avslutat vår löjtnantskurs. En samling för alla löjtnanter i territoriet Norge, Island, Färöarna. Vi var cirka 25 löjtnanter samlade till bibelstudier, bön och utrustning för tjänst.

Josua leder sitt folk in i det utlovade landet

Vid den avslutande samlingen talade jag om att leda efter visionen. Moses hade fått ett tilltal från Gud. Han gick till folket och gav det profetiska budskapet från Gud: "Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner till deras lidande. Därför har jag stigit ner för att rädda dem undan egyptierna och föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung." (2 Mos 3:7-8)

Hur gick det med den profetian? Inte så bra. Den blev inte verklighet. De som tog emot profetian fick inte komma in i det som Gud hade lovat. Hela den generationen fick leva och dö i öknen utan att se profetian uppfylld.

Kan man säga att det var en falsk profetia eftersom den inte förverkligades? Nej verkligen inte. Gud hade talat, men orsaken att de inte kom in var inte Guds fel. Det var folket som inte vågade ta Gud på orden och lät sig styras av sina egna överväganden. Med sorg fick Gud se sitt folk gå miste om den stora välsignelse som han ville ge dem.

Gud fick vänta tills det kom en generation som var modiga nog att ta Gud på orden och inta det land som han hade givit dem. Josua blev den nya ledaren som förde den nya generationen in i landet.

Hur är det med oss idag? Gud vill väckelse. Gud vill att människor ska bli frälsta. Han vill det så mycket att han var villig att ge sitt liv för att det skulle bli möjligt. Gud vill att hans folk ska bli döpta med den Helige Ande och eld. Är det så att Gud måste vänta på en generation som har mod nog att gå på Guds löften? En generation som tror mer på vad Gud säger än på omständigheterna.

Frågan är: Är det vi? Är vi den generation Gud väntar på för att föra folket in i de välsignelser som han förberett för oss?