Det började på långtidsparkeringen på Gardermoens flygplats. Vi hade parkerat och var på väg till busshållplatsen för att få transport till terminalen. Då vi gick med våra väskor och hade ett par hundra meter kvar till busshållplatsen, vände vi oss om och såg bussen komma. Vi övervägde om vi skulle springa för att hinna fram till hållplatsen, men vi förstod att vi inte skulle hinna så vi fortsatte i lugn takt vår promenad. Vi skulle ändå få stå och vänta på nästa buss.
Så hände det som normalt inte kan hända. Bussen stannar mitt på vägen där vi går och öppnar dörrarna för att vi skulle få gå ombord. Vi tackar så mycket för vänligheten och busschauffören säger något om att nöjet var på hans sida, och fortsätter sedan att köra fram till den överfulla busshållplatsen.
Vid mellanlandningen i Köpenhamn sitter vi och äter. En man kommer fram till oss och frågar om vi talar engelska. Han har suttit och sett på våra uniformer en stund och förklarar att han förstår att vi är frälsningssoldater, men han undrar vad F:en på våra uniformer står för. Vi förklarar och det visar sig att mannen varit frälsningssoldat tidigare, men att han nu är en metodistpastor i England. Vi får många frågor om hur det går för Frälsningsarmén idag och vi har ett intressant samtal om Wesleyansk teologi och frälsningsarmémusik tills hans vän som är baptistpastor kommer in i samtalet. Så vi får en intressant ekumenisk sammankomst på flygplatsen i Köpenhamn.
Vid incheckningsdisken vänder sig familjen som står före oss i kön och frågar om vi känner frälsningsofficeren Njaal Djurhuus. De hade träffat honom på en Willow Creek-konferens. Javisst känner vi honom svarar vi och frågar vidare vilket sammanhang de kommer från eftersom de går på kristna konferenser. Det visar sig att de arbetar för en missionsorganisation som heter "Operation Mobilisering", och så får vi ett intressant samtal om det. Det är ju också det vi arbetar med. Vi mobiliserar Guds folk i frälsningsarmén till att bli det vi heter.
Då vi ska gå ombord på flyget till Färöarna ser jag att några ser på oss och ler och jag frågar om vi har träffats förut. Nej, svarade de på engelska, vi trodde att ni var piloterna och att era "F" betydde något som "Färöarnas Flygbolag", men nu förstår vi att ni är frälsningssoldater. Vi talade om för dem att de kunde vara helt lugna. Vi hade inte för avsikt att flyga planet till Färöarna.
I minibussen på väg från flygplatsen till Torshavn verkar det som som om chauffören blir extra glad då han får två frälsningssoldater som passagerare och pratar med oss de fem milen till Torshavn. Det har tydligen varit i TV-program i Färöisk TV om frälsningsofficeren Njaal Djurhus. Chauffören frågar om vi känner honom. Och visst gör vi det. Han har tjänstgjort i Norge nästan hela sitt liv. Chauffören berättar om vilket bra arbete Frälsningsarmén gör på Färöarna och tar en "genväg" över fjällen bara för att vi ska se den fina naturen (jag undrar vad de andra passagerarna tyckte om det).
Då de andra passagerarna gått av och det är vår tur att betala fungerar inte hans kredikortsapparat och vi hade inte tillräckligt med danska kronor att betala för resan. Men det gjorde inget. Vi kunde betala det vi hade och han var lika glad för det.
Då vi till sist checkade in på hotellet frågade den unga receptionisten vad det var för fina uniformer vi hade. Vi fick förklara vad Frälsningsarmén var för något och vad vi kom för att göra.
Sent omsider fick jag gå och lägga mig och orden från den engelska metodistpastorn på flygplatsen i Köpenhamn ringde kvar i mina öron "Man ser aldrig en frälsningsarméuniform på flygplatserna nuförtiden."
Vi borde nog synas mer och påminna om att vi fortfarande finns och att vi fortfarande vill proklamera att Gud älskade världen så mycket att han gav sin ende son för att var och en som tror på honom inte skall gå förtappad, utan få evigt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar