”Så stor är JESU KÄRLEK…”

Rut skriver ett vittnesbörd i Stridsropet från en resa med ungdomskören "Det nya livet" 1975. Bilden är från ett skivomslag med sånger från "Det nya livet".

______________________________

-      Det måste finnas eld för att det ska kunna spridas gnistor, säger kårledaren. Och hon påpekar att det inte är något nytt budskap vi kommer med. Jag vet att hon har rätt. Elden har funnits. Den helige Andes kraft har funnits. Men för mig är det nytt att få ta ut detta i tro.

Rut Baronowsky ger sitt vittnesbörd och berättar om hur hon som medlem i Stockholmskårernas förenade ungdomskör upplevde en veckohelgsresa till Småland.

Plötsligt bryter det bara loss. Jag är en del av det. Det sjunger runtomkring mig. Det sjunger inom mig. Jag sjunger. Och jag behärskas av en enda tanke: ”alla människor måste få reda på hur underbar Jesu kärlek är”.

”Han kom från glädjen hos sin Fader, tog plats i dystra mänskorader. För att visa sin kärleks makt han offrade sitt liv! Ja, det är sant, han älskar mig.”

Det är en lördagseftermiddag i mars och jag står på Frälsningsarméns plattform i Skillingaryd tillsammans med ett sextiotal arméungdomar från Stockholms olika kårer. Jag är lite förbluffad när jag känner med vilken kraft, budskapet strömmar igenom mig. Det är trots allt ganska nytt för mig det här med att gå ut i den helige andes kraft och att inte lita ett dugg till sig själv. Ändå har jag under hela den 5½ timmar långa bussresan hakat mig fast vid Sakarja 4:6

– Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger Herren Sebaot.

Vilken förmån att på detta sätt få presentera Kristus!

Det nya budet

Det nya budet kommer till mig under mötet. Det ringer i mina öron när vi efter mötet får kaffe och smörgås som kamraterna i kåren gjort i ordning åt oss. ”Såsom jag har älskat Eder så skolen I ock älska varandra” Orden stannar kvar under bussresan mot Jönköping. Jag känner en stor förväntan inför det tillfälle som ligger framför. Men jag känner också starkt beroendet av Herrens ledning.

Vi samlas till bönemöte i Jönköping. Vi har ganska gott om tid. Någon tar upp en bönekör. En annan beder. Vi läser ett ord tillsammans. En del av oss är ganska trötta. Klockan närmar sig 22.00, och vi har varit igång sedan tidigt i morse. Men vi får lägga fram också vår trötthet för Herren.

Så med ens är han där, mitt ibland oss. Vi får uppleva föreningen i kärleken från Gud: det nya budet vinner laga kraft. Vi förnimmer hur Herren utrustar oss. Och när vi går ut till mötet gör vi det i förvissning om att vi går i Guds kraft.

Sånger och vittnesbörd avlöser varandra. Någon föreslår att vi ska sjunga en kör. Alla vet vilken han syfta på:

Stå upp och ropa om du älskar Jesus.

Och jag ställer mig upp och ropar. Inte bara därför att alla andra ställer sej upp och ropar. Utan för att jag älskar Jesus. Jag älskar därför att han först har älskat mig. Och jag upplever: ”Guds barns underbara frihet att få göra bort sej.”

Jag tänker på den förvandling som ägt rum i mitt liv; och på den ångest jag upplevde varje gång jag blev påmind om vad som står i Bibeln om att Jesus skall komma tillbaka. – ”Men i din kärlek räddade du min själ från förintelsens grop i det du kastade alla mina synder bakom din rygg” (Jes 38:17).

Jag tackar Gud för att jag nu med frimodighet kan sjunga med i dessa sånger. Vi sjunger: ”I den sista tiden har Gud en särskild plan – v ä c k e l s e – för alla, för alla jordens barn. Och i Guds församling är glädjesången stor. Herren själv gör under bland alla dem som tror.”

Levande testamenten

Kehs-David talar. Han påpekar att det i dag finns flera olika bibelöversättningar att välja mellan och man kan köpa ”levande testamenten” lite varstans för en billig penning. Men trots detta kommer många människor aldrig i kontakt med Guds ord på annat sätt än genom det liv som vi kristna lever. Jag ber tyst: Herre gör mitt liv till en ”bibelöversättning” som är i överensstämmelse med grundtexten. Ty en annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, nämligen JESUS Kristus.

Mötet är slut. Bönens ande sänker sig över armélokalen. Några beder vid botbänken. Andra sitter i bänkraderna och beder. Trots att vi är trötta – det är efter midnatt – vill vi inte lämna lokalen. Så småningom går vi var och en till våra olika nattlogin, tacksamma till Gud för vad vi fått uppleva under dagen.

Söndagsmorgon

Det är underbart att vakna en söndagsmorgon i ett salvationisthem. Jag tror atmosfären är densamma överallt. Jag känner igen den från mitt eget hem. Lite stressat, men inte alls som på vardagarna. Högtidligt på något vis. Barn som ska iväg till söndagsskolan. Veckans höjdpunkt!

Vi samlas kring morgonkaffet. Utsikten över Vättern är enorm. Vi vittnar för varandra och så ber vi tillsammans. Vi tackar Herren för hans kärlek och vi ber för helgelsemötet. Vi håller på så länge att vi nästan kommer för sent till kåren.

Helgelsemöte! ”Jag behöver Dig Jesus, Din förlåtande nåd. Jag ber om Din kraft Din rening och frälsning, Möt mig Jesus, just nu”.

- Och han möter oss, överbevisar om vårt behov av rening och ger av sin kraft. Bibelordet tränger igenom och åtskiljer själ och ande; dömer över hjärtats uppsåt och tankar. ”Varen så till sinnes som Kristus Jesus var…”

- Vad är det som hindrar att väckelsen får bryta igenom?

- Vad är det som finns kvar hos mig, hos dej, som behöver renas?

Frågorna kastas ut och sedan kommer sången ”Jag giver mitt allt åt Jesus ty han gav sitt liv för mig…” Därefter predikan. – Han har nämligen utplånat den handskrift som genom sina stadgar anklagade oss och låg oss i vägen – och så sång igen ”Vi måste gripas av Hans kärlek”.  Många söker sig fram till botbänken. Vi måste gripas av Hans kärlek! Efteråt förenas våra händer och vi sjunger: ”Vi har härlig sege, seger i Jesu namn”.

Men också kroppen behöver sitt, och med våra nybadade själar tar vi tacksamt emot de köttbullar som förberetts för vår räkning. Så upptäcker någon att det finns mjukglass i affären tvärs över gatan och halva kören ställer sig i kö. Många sitter redan i bussen och väntar på avfärd. Tiden börjar bli knapp. Vi har minst femton mil framför oss. Flera av följebilarna har redan åkt mot Norrköping. – så rullar bussen iväg, ut på ”Sveriges vackraste motorväg” utmed Vättern.

En av följebilarna får motorhaveri och vi blir några fler i den stora bussen. Åtskilligt försenade och lite uppsluppna anländer vi till det sista mötet. Kårens ”egna” har börjat mötet och vi får marschera upp på plattformen till taktfast sång. Budskapet är det samma. Vittnena står i kö. Det är många som inte vittnat tidigare under resan och nu är sista chansen. Men alla som vill får.

Eld som sprider gnistor

- Det måste finnas en eld för att det ska kunna spridas gnistor, säger kårledaren. Och hon påpekar att det inte är något nytt budskap vi kommer med. Jag vet att hon har rätt och medan offret tas upp sjunger vi unisont ”O Gud du klara rena låga, sänd din eld…” Elden har funnits. Den helige Andes kraft har funnits. Men för mig är det nytt att få ta ut detta i tro. För min del är det något nytt jag kommer med: ”Det gamla är förgånget, se, något nytt har kommit.”

Mötet i Norrköpings gamla armétempel lider mot sitt slut. Tankarna vill återvända till vardagen. Sista sången tas upp. Det sista gemensamma vittnesbördet. Jag är full av förtröstan. ”… mitt härliga hopp det kan aldrig slå fel. Ett arv utan like jag har.”

Bussen närmar sig Stockholm. Någon tar upp den gamla väckelsesången igen. Tonerna blandas med lovprisning och tacksägelse till Gud som av nåd låtit oss få vara hans ambassadörer.

SÅ STOR ÄR JESU KÄRLEK…Halleluja!