Det var över trettio grader varmt ute och på vårt kontor var det betydligt varmare. Det hade varit en lång och intensiv dag med intervjuer hela dagen med dem som sökt om att komma in på vår Officersskola i Lettland.
Vid sextiden beslöt vi att åka ut på stranden tillsammans med några vänner för att koppla av, ta en glass och få lite svalka.
Vi satt där på stranden och bara njöt. Glassarna var uppätna och vi småpratade. Precis framför oss såg vi några människor som formade ett hjärta med händerna och försökte fånga den nedåtgående solen inne i hjärtat. Det såg fint ut, så jag gick fram och frågade om jag kunde få ta ett kort också genom deras händer.
Då jag tagit kortet frågade jag varifrån de kom för jag hörde att de talade engelska. De svarade att de kom från Sankt Petersburg och jag fortsatte att fråga vad de jobbade med där. En av dem svarade, nästan förläget, att de var missionärer. Det är vi också svarade jag. De lyste upp och konversationen var igång.
Det visade sig att de var två familjer från USA som båda hade varit i Ryssland i mer än tio år som missionärer för Navigatörerna. Då de hörde att vi var från Frälsningsarmén frågade de om vi kände Vadim. Och visst känner vi Vadim....
1999, för tolv år sedan var Rut och jag inbjudna att tala på en konferens i Rostov i södra Ryssland. Kårledarna där hette Geoff och Sandra Ryan och de hade inbjudit oss för att hålla en kurs för socialarbetare från hela Ryssland och Ukraina.
Sandra och Geoff hade några år tidigare fått order till Rostov för att starta Frälsningsarméns arbete där. Två unga officerare i en helt okänd stad, där Frälsningsarmén var helt okänd. De kom dit med sig själva och var sin resväska. De hyrde en lokal för att inbjuda till gudstjänst, men ingen av dem kunde sjunga eller spela, så de hyrde ett lokalt hårdrockband för att spela till lovsångerna. Medlemmarna i hårdrockbandet blev efter en stund frälsta, den ene efter den andre. Vadim var en av dem och han var nybliven soldat vid vårt besök i Rostov.
Flera år senare var Rut och jag inbjudna att föreläsa på den ryska Officersskolan som då hade sina lokaler i Helsingfors, eftersom man inte fick lov att ha officersutbildning i Ryssland. En av kadetterna var Vadim som tillsammans med sin fru utbildade sig till officer. Och, nu, flera år senare, på en badstrand utanför Riga får vi en hälsning från Vadim och får höra om hans arbete för Frälsningsarmén i Sankt Petersburg.
Eftersom de två familjerna arbetade för Navigatörerna frågade jag om de kände Aivis. Aivis är lett, arbetar deltid för Navigatörerna, undervisar i lärjungaskap på vår Officersskola och är gift med kårledaren på Riga första kår. Jo visst visste de vem Aivis var. De hade träffat honom i Estland på en konferens flera år tidigare. de fick hand telefonnummer och skulle ta kontakt med honom. Vi inbjöd dem till vårt friluftsmöte i centrala Riga på fredagskvällen, vår Regionala dag i Riga på lördagen då vi har två möten och till söndagsgudstjänsten.
Det blev en långt samtal. De hade mycket att berätta och vi berättade om Frälsningsarméns arbete i Lettland.
Fyra timmar efter att vår glasspaus på Jurmalastranden hade börjat önskade vi varandra Guds välsignelse och körde hem till Bruninieku-gatan där vi bor. Uppmuntrade och uppbyggda efter vårt samtal med missionärerna från Sankt Petersburg.
Jag glömde visst att tala om varför de två familjerna var i Lettland. Med jämna mellanrum måste de resa ut ur Ryssland för att förnya sina visum som de måste ha för att vara i Ryssland. Den här gången reste de till grannlandet Lettland och den här kvällen tillbringade på Jurmalastranden utanför Riga, samtidigt som fyra frälsningssofficerare efter en varm dag på högkvarteret sökte lite kvällsvalka och tog en liten glasspaus i livet.
/peba
Nils-Petter Enstad skriver på sin blogg:
"Veckans Jostein" fra Jostein Nielsens blogg:
