Vi talade om de många som kanske gått på våra samlingar på möten, hemförbund, musikgrupper, hjälptrupp eller andra grupper och som invaggats i en känsla av att de "är med" utan att personligen har tagit emot Jesus i sina liv och blivit frälsta.
Berättelsen kom fram om den gamla damen som blev frälst och frälsningssoldat då hon var 85 år gammal. Någon frågade henne efter soldatinvigningen: "Hur kommer det sig att du tar det här steget nu. Nu har ju varit med i Hemförbundet nästan hela ditt liv?" Den nyblivna soldatens svar blev: "Det är ingen som frågat tidigare?"
Har vi blivit för dåliga på att fråga? Har vi slutat bry oss om människornas frälsning? Jag tror att frågan "Är du frälst?" är en mycket bra och viktig fråga.
Frågan kan få olika svar och olika konsekvenser:
- Svaret kan bli ja. För någon kan det till och med vara så att det är första gången som den människan bekänner sig frälst. Det kan till och med vara så att människan blir frälst i det ögonblicket hon eller han svarar ja. För genom munnens bekännelse... (Rom 10:10).
- Svaret kan bli nej. Då hjälper vi i alla fall den vi talar med att klargöra sin position. Hon eller han har kanske inte tänkt igenom sin situationen tidigare. Resultatet blir antingen att människan vill bli frälst eller förbli ofrälst. Genom att fråga en så obekväm fråga visar vi också vår omsorg och kärlek att vi överhuvudtaget bryr oss om den andres eviga väl.
- Svaret kan bli "jag vet inte" eller "vad innebär det att vara frälst". Det svaret öppnar för ett fortsatt samtal där vi kan berätta om frälsningen och frälsningens nödvändighet så att den vi talar med senare kan bestämma om svaret ska bli ett ja eller ett nej.
Så, om vi verkligen älskar och bryr oss om andra människor borde vi kanske vara lite ivrigare att fråga "Är du frälst?"
-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar