Sökare eller finnare

Under den här vinjetten lägger vi med jämna eller ojämna mellanrum in äldre inlägg i repris. Inlägg som har publicerats tidigare på rupeba.se och som är väl värda att sägas ännu en gång. Detta inlägg publicerades i maj 2009.
(Bild från Petra Medes hemsida)

Dagen skriver om att Petra Mede skriver bok om sitt sökande efter meningen med livet. Det är ju bra och Jesus säger ju att den som söker skall finna.

Men det finns en tendens idag att inte söka för att finna, utan bara söka för att söka. Den postmoderna människan har svårt att slå sig till ro med en sanning. Det måste finnas andra sanningar än den jag funnit, och sökandet blir en livsstil.

Ibland låter det som om det finaste man kan vara är att vara sökare. Om man är framgångsrik i sitt sökande och finner något och tror sig veta något, så betraktas man ofta som arrogant och överlägsen. -”Varför skulle du veta något, som inte vi vet om?” eller -”Varför menar du att din sanning skulle vara sannare än min?”

Förre ärkebiskopen K.G. Hammar betecknade sig själv som sökare, snarare än troende. Han tyckte att det var en ödmjuk inställning till livet. Men det var väl meningen att ärkebiskopen skulle vara ledare och inte sökare. För om en blind leder en blind…

Jag tror att Bibeln har ett helt annat ideal än att vara sökare. ”Den som söker, han finner”. Det är inte meningen att vi ska vara vilsna hela livet. Vi ska söka för att finna, inte för att förbli sökare. Bibelns ideal är inte att vara sökare. Bibelns ideal är snarare att vi ska tro. Tro riktigt mycket, på gränsen till veta. Bibeln säger bl.a. i 1 Joh 5:13 ”Detta har jag skrivit till er…..för att ni skal VETA att ni har evigt liv”

Jesus dog inte på korset för att vi skulle vara sökare. Han dog inte för att vi skulle vara vilsna. Han dog för att vi skulle kunna finna vägen till Jesus.

/PB