Men vem vill vara syndare? En lösning på problemet är att ta bort ordet synd. Om inte ordet synd finns, kan man ju inte synda och då är man ju kvitt synden.
Men att ta bort ord löser inte problemet. Människor upplever fortfarande syndanöd, utan att veta vad det är. Så länge vi hade ordet synd kunde man diagnostisera problemet och komma fram till lösningen, men utan diagnosen synd upplever man bara en diffus ångest utan att kunna nå fram till lösningen, förlåtelsen genom Jesus.
En annan lösning på problemet med synd såg jag härom dagen då jag läste i Romarbrevet: "Men synd räknas inte där det inte finns någon lag." (Rom 5:13). Det betyder alltså att om det inte finns någon lag kan man ju inte bryta den. Och här känner jag igen ett genomgående drag i vår tid. Man gör allt man kan för att ta bort rätt och fel. Allting är ju relativt. Det finns ingen absolut saning. I stället för sanning finns det bara olika åsikter. Det som känns rätt för mig är rätt.
Det ser nästan ut som man funnit en lösning på syndanöden. Om det inte finns rätt eller fel kan man ju inte göra fel. Och om man inte gjort fel finns det inget behov av förlåtelse. Tar man bort lagen, det vill säga rätt och fel, kan man ju inte synda. Och kan man inte kan synda finns helt enkelt ingen synd. Och finns det ingen synd behöver jag inte förlåtelse. Problemet med syndanöden är borta. Men är det det?
Jag tror att det är många människor som inte orkar leva i ett sådant självbedrägeri. Synden finns. Och det finns en lösning som kan ta bort både synden och skulden: "Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att hanförlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet" (1 Joh 1:9)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar