Besviken på Gud?

Varje onsdag länkar jag till en artikel av David Wilkerson. Nu på onsdag handlar artikeln om att vara besviken på Gud. I det avsnittet berättar David Wilkerson om en bok som han just läst med titeln "Aggie". Här kommer ett utdrag ur boken av David Wilkerson. Detta måste du absolut läsa.

/PB

År 1921 svarade två unga par i Stockholm, Sverige ja på Guds kallelse att åka ut till Afrika. De tillhörde Filadelfiakyrkan, pingstkyrkan i Stockholm som sände ut missionärer till platser över hela jorden. Under en missionsgudstjänst fick de en kallelse att åka till Belgiska Kongo, numera Zaire.

De hette David och Svea Flood och Joel och Bertha Erickson. Svea Flood var bara 142 cm lång och var en mycket välkänd sångerska i Sverige.

De anlände till Belgiska Kongo och inställde sig på den lokala missionsstationen. Sedan tog de machete-knivar och bokstavligt hackade sig fram genom Kongos insektskrälande inre. David och Svea hade en tvåårig son, David Jr. och honom var de tvungna att bra med sig på ryggen. Utefter vägen fick båda paren malaria. Men de fortsatte framåt med stor nit, redo att bli martyrer för Herren.

Till slut nådde de en by i inlandet. Folket i byn ville till deras stora förvåning inte släppa in dem i byn. De berättade följande för missionärerna: "Vi kan inte tillåta vita människor här. Det skulle förarga våra gudar." Så familjerna fortsatte till nästa by bara för att få samma svar där.

Nu fanns det inte fler byar i närheten. De uttröttade familjerna hade inget val utan var tvungna att slå sig ner någonstans. De röjde en glänta mitt i bergsdjungeln och byggde lerhyddor som fick bli deras hem.

Under de månader som gick led de alla av ensamhet, sjukdom och undernäring. Lille David Jr blev sjuk. De hade nästan ingen kontakt med någon från byarna.

Efter ungefär 6 månader beslöt sig till slut Joel och Bertha Erickson att återvända till missionsstationen. De bad Floods att följa med, men Svea kunde inte resa eftersom hon just blivit gravid. Nu hade även hennes malaria förvärrats. Förutom det så sa David; "Jag vill att mitt barn föds i Afrika. Jag har kommit för att ge mitt liv här." Så familjen Flood vinkade helt enkelt adjö till sina vänner när de påbörjade sin 20-milavandring tillbaka.

Under flera månader hade Svea blossande feber. Ändå var hon trofast i att tala med en liten pojke som kom för att besöka henne från en av byarna i närheten. Pojken var den ende som Floods fick leda till Kristus. Han hade med sig frukt till familjen och Svea undervisade honom och han bara log mot henne.

Till slut blev Sveas malaria så svår att hon blev sängliggande. När det blev dags för henne att föda, födde hon en frisk liten flicka. En vecka senare låg hon för döden. I sin sista stund viskade hon till David: "Kalla flickan Aina." Sedan dog hon.

David Flood skakades djupt av sin hustrus död. Med sina sista krafter tog han och gjorde en trälåda till kista åt Svea. I en primitiv grav på bergssluttningen begravde han så sin älskade fru.

När han stod bredvid hennes grav såg han ner på sin unge son som stod vid hans sida. Så hörde han sin dotters skrik från lerhyddan. Plötsligt fyllde bitterhet hans hjärta. Vrede reste sig inom honom utan att han kunde kontrollera den. Han fick ett utbrott och skrek; " Varför lät du det här ske, Gud? Vi kom hit för att ge våra liv! Min fru var så vacker, så talangfull. Nu ligger hon bara där, död vid 27 års ålder.

Nu har jag en tvååring som jag knappast kan ta hand om, än mindre den lilla flickan. Efter mer än ett år i djungeln har vi inget resultat att visa. Bara en liten bypojke som antagligen inte förstår vad vi sagt. Du har svikit mig Gud! Ett sådant förslösat liv!"

Nu hyrde han några män från en stam för att föra honom och barnen tillbaka till missionsstationen. När han såg Erickssons kastade han argt ur sig; "Jag skall åka härifrån. Jag klarar inte av de här barnen själv. Jag tar min son med mig tillbaka till Sverige, men jag lämnar min dotter här hos er." Med det lämnade han Aina till Erickssons för att de skulle uppfostra henne.

Hela båtresan tillbaka till Stockholm stod David Flood på däck och grälade på Gud. Han hade sagt till alla att han skulle åka till Afrika och bli martyr. Vinna människor för Kristus, vad det än skulle kosta honom. Nu återvände han som en slagen man. Han trodde att han varit trofast men att Gud bara belönat honom med försumlighet.

När han kom fram till Stockholm beslöt han sig för att ge sig in i importaffärer för att göra sin lycka. Han varnade alla i närheten för att ens nämna Gud i hans närvaro. När någon gjorde det fick han sådana vredesutbrott att han tog fysisk skada . Det slutade med att han började dricka ordentligt.

En kort tid efter att han lämnat Afrika dog plötsligt hans vänner Erickssons (de kan ha blivit förgiftade av en stamhövding). Lilla Aina lämnades över till ett amerikanskt par, underbara vänner till mig som heter Arthur och Anna Berg. Familjen Berg tog med sig Aina till en by som hette Massisi i norra Kongo. De började kalla henne Aggie. Snart lärde sig lilla Aggie swahili och lekte med barnen från Kongo.

Eftersom hon var ensam långa stunder lärde sig Aggie att leka fantasilekar. Hon låtsades att hon hade fyra bröder och en syster och hon hittade på namn åt dem allihop. Hon dukade bordet för sina bröder och satt och pratade med dem. Hon låtsades att systern fortfarande letade efter henne.

När familjen Berg åkte till Amerika för en ledighet tog de med sig Aggie till Minneapolisområdet. Det blev så att de blev kvar där. Aggie växte upp och gifte sig med en man som hette Dewey Hurst, som senare blev rektor på Northwest Bible College, pingstpastorsskolan i Minneapolis.

Som vuxen försökte Aggie under många år kontakta sin far men till ingen nytta.

Aggie visste inte att hennes far gift om sig, med Sveas yngre syster som hade ett Guds hjärta. De hade nu fem barn, förutom Aggie, fyra söner och en dotter (precis som Aggie hade lekt). Vid det här laget var David Flood en nedgången alkoholist som höll på att förlora sin syn.

Under 40 år försökte Aggie få tag på sin far men fick aldrig några svar på sina brev. Till slut gav bibelskolan henne och hennes man biljetter till Sverige. Detta gav henne en chans att personligen söka upp sin far.

Efter att de korsat Atlanten spenderade paret en dag i London. De beslöt sig för att ta en promenad och gick då förbi Royal Albert Hall. Till deras glädje höll man där en missionskonferens för pingströrelsen. De gick in och fick höra en svart predikant som vittnade om de stora saker som Gud gjorde i Zaire, Belgiska Kongo.

Ainas hjärta tog ett skutt. Efter mötet gick hon fram till predikanten och frågade; "Träffade du någon gång missionärerna David och Svea Flood?" Han svarade; "Ja, Svea Flood ledde mig till Herren när jag bara var en liten pojke. De fick en liten flicka men jag vet inte vad som hände med henne." Aggie utbrast "Jag är den flickan. Jag är Aggie, Aina!"

När predikanten fick höra detta fattade han Aggies hand, kramade henne och grät av glädje. Aggie kunde knappast tro att detta var mannen som hennes mamma hade vittnat för. Han hade växt upp och blivit missionärsevangelist i sitt land där det nu fanns 110 000 kristna, 32 missionsstationer, flera bibelskolor och ett sjukhus med 120 sängplatser.

Nästa dag avreste Aggie och Dewey till Stockholm och ryktet hade redan spridit sig om att de var på väg. Vi det här laget visste Aggie att hon hade fyra bröder och en syster. Till hennes förvåning kom tre av hennes bröder och hälsade på henne på hotellet. Hon frågade "Var är David, min äldre bror?" De pekade över lobbyn på en enslig figur som satt på en stol. Hennes bror David Jr var en skrumpen gråhårig man. Liksom sin far var han bitter och hade nästan förstört sitt liv med alkohol.

När Aggie frågade om sin far blev bröderna uppretade. De hatade honom allihop. Ingen av dem hade talat med honom på flera år.

Så frågade Aggie "Men min syster då?" De gav henne ett telefonnummer och Aggie ringde genast. Hennes syster svarade, men när Aggie talade om vem hon var bröts samtalet och när Aggie försökte ringa på nytt fick hon inget svar.

Efter ett liten stund kom systern till hotellet och kastade sig runt halsen på Aggie. Hon berättade: "Jag har drömt om dig hela mitt liv. Jag brukade titta på kartan över världen, använda en leksaksbil och låtsas att jag körde för att leta upp dig!"

Aggies syster föraktade också deras far, David Flood, men hon lovade att hjälpa Aggie att finna honom. De åkte till ett område i Stockholm och gick in i ett nedslitet hus. När de knackade på dörren släppte en kvinna in dem.

Där inne var det fullt med flaskor överallt. Liggande på en säng i hörnet låg hennes far. David Flood, han som en gång varit missionär. Han var nu 73 år gammal och led av diabetes. Han hade haft en hjärnblödning och hade grå starr på båda ögonen.

Aggie föll gråtande på knä vid hans sida; "Pappa, jag är din lilla flicka, den som du lämnade i Afrika." Den gamle mannen vände sig och tittade på henne. Tårar fyllde hans ögon. Han svarade; "Jag menade inte att lämna bort dig för alltid. Jag kunde bara inte ta hand om er båda två." Aggie svarade; "Det är OK, pappa. Gud tog hand om mig."

Plötsligt mörknade faderns ansikte. "Gud tog inte hand om dig, fräste han! Han förstörde hela vår familj! Han ledde oss till Afrika och sedan förrådde han oss. Det blev inget resultat av vår tid där. Det var att slösa bort våra liv!"

Aggie berättade om den svarte predikant hon just mött i London och hur landet blivit evangeliserat genom honom; "Det är helt sant pappa, sa hon. Alla vet om den lille pojkens omvändelse, det har stått i alla tidningar."

Med ens föll den Helige Ande över David Flood och han blev förkrossad. Tårar av sorg och omvändelse strömmade över hans ansikte och Gud återupprättade honom.