Tidig söndagsmorgon den 16 augusti

Veckorevy från min personliga utkikspunkt på livet

Så var det söndag igen. Denna gång i slutet av vår första semestervecka.

Nu är det söndagsmorgon och en dryg vecka sedan den stora Senior-festivalen på Storefjell. På måndag kommer en personlig tillbakablick på konferensen i form av ett Gästblogginlägg från Karin Eriksson, Uppsala. Missa inte det.

Semestertider innebär också att man får tid att göra sådant man vill göra, men som man normalt inte hinner med under pågående arbetsperioder. För min del innebär det i år en djupdykning i Första Tessalonikerbrevet. Jag har tidigare skrivit studiehäften om Apostlagärningarna, Efesierbrevet och Hebreerbrevet. Men det var länge sedan.

Nu har jag börjat med en serie om Första Tessalonikerbrevet. Det blir inte som en vanlig bibelkommentar som huvudsakligen uppehåller sig med frågorna: Vem skriver till vem och när och varför och i vilken situation? Det är inte så att jag tycker att dessa rågor är oviktiga, men här utgår jag från den information vi får i själva bibeltexten och hur vi kan tillämpa den på vår situation idag. Jag räknar med att bli färdig med serien under sommaren.

Här kommer ett, icke färdigt, utkast av det första kapitlet. Det ger en aning av hur det kan komma att se ut. Har du synpunkter är jag fortfarande påverkbar:

FÖRSTA THESSALONIKERBREVET – Kapitel 1

Tacksägelse (vers 2)

Paulus börjar brevet till Thessalonikerna med att försäkra dem om att han ständigt ber för dem. Bönen börjar med tacksägelse. Tacksägelse är säkert det allra bästa sättet att inleda sina böner.

Många gånger börjar vi våra böner med förbön för allt som bekymrar oss. Ibland kan det till och med vara så att vår bönestund gör oss sämre till mods än då vi började be, om vår bön fastnar i en detaljerad beskrivning av våra bekymmer. Vi kanske då umgås mer med våra bekymmer än med Gud.

Då vi ber för våra böneämnen fokuserar vi på det som vi inte har, men om vi börjar med tacksägelse fokuserar vi med tacksamhet för det vi har.

I Psalm 100 liknas tacksägelse med att gå in i porten till Gudsgemenskap: ”Gå in genom hans portar med tacksägelse” (Ps 100:4)

TILL EFTERTANKE

Vi ska göra våra önskningar kända för Gud. Men då vi gör våra önskningar kända är det vi själva och våra önskningar som är i centrum. I tacksägelse och lovprisning är det Gud som står i centrum.

Då Jesus undervisar sina lärjungar i hur man ska be, uppmanar han dem att ha en riktig balans i sin bön. ”Herrens bön” börjar och slutar med lovprisning där vi lyfter vår blick och bekänner Guds storhet och makt. Mellan början och slutet kommer våra önskningar och bönebegär om dagligt bröd, förlåtelse, vägledning och beskydd. Det är bra att låta bönen börja och sluta med Gud och inte med våra problem.

- Hur är det i ditt böneliv? Finns det plats för tillbedjan, tacksägelse och lovprisning? Ger du dig tid att bli stilla inför Gud och lyssna på honom?

Förkunnelse med ord och den Helige Andes kraft (vers 5)

Paulus hade grundat församlingen i Thessalonike och påminner thessalonikerna om hur han kom till dem med evangeliet. Evangeliet förmedlades inte bara med ord utan ”också med kraft och Helig Ande i fullt mått” (vers 5). Det är tydligt av texten att Ordet följdes av synbara resultat som var väl kända för thessalonikerna ”ni vet ju vad vi förmådde göra bland er” (vers 5).Paulus förlitade sig inte på att han skulle kunna formulera sina ord så att människor blev frälsta. Han visste att ord inte räcker till, utan att det behövs något mer än bara ord. Han såg inte på sig själv som någon god talare. Han beskriver sig själv som en ”klen talare” (2 Kor 11:6), men lät sig inte hindra av det för han visste att goda tal för med sig stora problem:

-För det första kan det bli så att vi litar på vår förmåga att uttrycka oss på ett bra sätt, i stället för att vara beroende av den Helige Ande.

-För det andra kan goda tal leda till att människor bygger sin tro på mänskliga argument och inte på den helige Andes kraft. Paulus skriver i ett annat av sina brev: ”Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på mänsklig visdom utan på Guds kraft” (1 Kor 2:3-5 FB)

TILL EFTERTANKE

I den grekiska kulturen var vältalighet en av de mest upphöjda konsterna. Det handlade om att på bästa sätt övertyga sina åhörare om sanningshalten i det som sades.

Aristoteles hade formulerat tre nyckelord för att kunna övertyga de som lyssnade:

-          Etos som har med etik att göra. Man måste ge ett trovärdigt intryck och vara en trovärdig person. Om två personer säger samma sak kanske du tror på den ena men förkastar det den andra säger med utgångspunkt från den tillit du känner för de olika personerna

-          Patos. Det du säger måste sägas med patos, med inlevelse. Åhörarna måste uppleva att du är ett med budskapet och att budskapet är viktigt för dig. En förkunnare som säger väldigt bra saker, men på ett oengagerat sätt blir ofta inte hörd.

-          Logos har att göra med logik. Innehållet i det du säger måste vara logiskt uppbyggt och förståeligt för att det ska kunna tas emot.

Alla dessa saker är viktiga att tänka på för alla som vittnar och förkunnar. Men kanske är det detta som Paulus vänder sig mot i sina brev. Han går med en fruktan att det är hans egen förmåga som får människor att tro. En sådan tro kommer inte att hålla länge. Därför betonar han att det inte räcker vers 6-9)med att lita på mänsklig förmåga. Den Helige Andes övertygande kraft är en absolut nödvändighet för att våra vittnesbörd och vår förkunnelse ska kunna gå fram till andra människors längtande hjärtan.

-På vilket sätt kan vi vara med och bidra till att ordet inte bara blir ord, utan presenteras ”med kraft och helig Ande i fullt mått.”

Från att ha förebild till att bli förebild (vers 6-9)

Thessalonikerna hade tagit emot Ordet (vers 6). Paulus var den som förmedlat Ordet till dem och Paulus blev helt naturligt den som blev deras förebild på vad det innebär att vara kristen. Det står att de följde Paulus exempel. Nya kristna behöver bra förebilder. Efterhand som de lärde känna Jesus mer och mer blev det Jesus som blev den stora förebilden (vers 6).

Nästa steg i utvecklingen, då de hade blivit stadfästa i sin tro, var att de själva blev förebilder för andra som var i behov av goda förebilder för att i sin tur kunna växa sig starkare i sin tro (vers 7-9)..

Det är det naturliga i livet. Småsyskon lär sig av sina storasyskon och nya lärjungar lär sig av dem som vandrat med Herren en bit på väg.

TILL EFTERTANKE

-Hur skulle det se ut i församlingen om alla andra hade mig som förebild?
-På vilket sätt skulle jag behöva utvecklas i mitt lärjungaskap för att bli en förebild värd att följa?

Jesus ska komma tillbaka (vers 10)

Varje kapitel i Första Thessalonikerbrevet berör på något sätt Jesu andra tillkommelse. Det är huvudtemat i brevet. Ja, det är till och med ett huvudtema i hela Nya Testamentet. Budskapet i Gamla Testamentet var att Messias skulle komma. Och Messias kom. Huvudbudskapet i Nya Testamentet är att han ska komma tillbaka.

I det första kapitlets sista vers står det helt enkelt att Jesus ska komma från himlen och rädda oss från den kommande vreden. Vad är det för vrede som Jesus ska rädda oss från?

En trolig tolkning är att vreden är den sista stora nöden som kommer i förbindelse med Jesu andra tillkommelse. Den nöden går också under namnet ”Den stora vedermödan” och Jesus säger om den tiden: ”Ty det skall bli ett lidande vars like inte har funnits från världen början till denna dag” (Matt 24:21). Den vreden talas det också i en helt annan litterär form i Uppenbarelseboken där vredesskålarna töms över jorden (Upp 16).

Detta tema kommer jag att kommentera vidare i varje kommande kapitel av Första Thessalonikerbrevet. Kanhända kommer bilden av Jesu andra tillkommelse att klarna efterhand.

TILL EFTERTANKE

De sista orden lärjungarna fick höra i förbindelse med Kristi Himmelsfärd var ” Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.” (Apg 1:11). Detta budskap fyllde lärjungarna med förväntan och hopp.

-Hur upplever du budskapet om att Jesus ska komma tillbaka? Fylls du av förväntan? Påverkar kunskapen om att Jesus ska komma tillbaka dig på något sätt? I så fall på vilket sätt?

____________________

Alla ni som orkat läsa så här långt vill jag bara önska en välsignad ny vecka

/Peter Baronowsky