Publicerat på engelska i JAC online. (JAC = Journal of Aggressive Christianity; Redaktör Stephen Court).
Länk till den engelska artikeln HÄR.
Länk till den engelska artikeln HÄR.
Jag hyser inga tvivel om att en del av mina ord kommer att tas emot med
viss tveksamhet inom vår organisation, ja kanske till och med ogillas, men jag
är övertygad om att det är viktigt att detta blir sagt. Men, mina ord kommer
från en djup och brinnande övertygelse och även om jag skulle tiga
är jag böjd att tro att stenarna skulle börja ropa.
Ämnet som jag vill ta upp är av teologisk natur, men jag vill betona att
min oro främst beror på att jag ser dess
negativa effekter inom Frälsningsarmén. Jag talar om den mycket liberala
teologi, som under de senaste decennierna fått smyga sig in i arméns led. Den
har medfört en rad kompromisser som urholkat det tillstånd av “antingen eller”
som Kristi evangelium med nödvändighet innebär.
Jag skriver avsiktligt ordet “liberal” med små bokstäver (till skillnad
från det korrekta i engelskan att använda stor bokstav här) för jag önskar att
visa hur en sådan teologi, definitionsmässigt saknar rätten att finnas till
inom en rörelse vars fokus är själars frälsning. Denna slags teologi tillåter, som den
framställs, varken de strikta gränsdragningarna i en ortodox lära eller en
konservativ tolkning av Bibeln och den har en underlig förmåga att smäda vår
rörelses militanta helgelseideologi. Så långt om definitionen, men jag ska gå
vidare till att beskriva dess karaktär och innehåll. Igen vill jag påpeka att
jag inte är ute efter någon speciell grupp, tjänst eller metod. Mitt mål är att
specifikt belysa liberalteologin eftersom den står i direkt motsättning till
salvationismen. Det är det hela.
Jag läste nyligen ett utdrag ur Begbie’s “The Life of General William Booth
– Vol. 2” som blev en riktig ögonöppnare för mig. Här pekar Booth tydligt ut
den radikala verklighet som varje officer måste hålla med om för att ens kunna
kvalificera sig som Salvationist:
Varje officer måste inse
att människor går under hela tiden; att varje ögonblick av hans eller hennes
liv, antingen hon är vaken eller sover, övergår någon själ till evigheten. Hon
borde veta att de som inte tar emot Guds nåd drivs bort i sin ondska – och går
till helvetet. I dödsögonblicket slutar vår valfrihet, nådens tid tar slut och
där finns aldrig någonsin mer något hopp. De måste förstå att i allt sitt
elände är människan, som är skild från Gud, fullständigt oförmögen att hjälpa
sig själv, och hon blir värre inte bättre, och om hon inte får del av en befrielse
som kommer från något utanför henne själv kommer hon att förgås. (sid. 150)
Jag vädjar till varje Salvationist, särskilt
till mina officerskamrater, att de med allvar reflekterar över tyngden och
allvaret i Booth’s ord och att ni ärligt frågar er själva “Innehåller
Frälsningsarméns teologi fortfarande denna insikt om sakens angelägenhet?” Om
jag ska vara ärlig tror jag inte att det är så. I själva verket kan jag notera
att det talas om och undervisas om och skrivs om en helt annorlunda teologi, en
mildare och sannerligen en mycket mindre radikal teologi inom västvärldens
Frälsningsarmé och särskilt är det så i mitt eget territorium. Den försöker att
mildra, eller förminska allvaret i vår kallelse att predika frälsning för de
förlorade – att de kan räddas för evigt från fördömelse och evigt straff! Det har kommit
till ett läge nu att till och med själva ordet frälsning måste definieras
tydligt, eftersom liberalteologin avsiktligt arbetat för att försöka omdefiniera
det. Samma sak har skett med ordet helgelse. Dessa båda termer som en gång
beskrev själva ryggraden I armén är nu så otydligt definierade att det är svårt
att veta vilken innebörd de har för oss idag.
Ytligt sett tycks inte liberalteologin vara så farlig, men under ytan lurar
makter som kan korrumpera själva grunden för vår djävulshatande rörelse. Du
kan slå vad om att den nedbrytande liberalteologin som jag talar om lovprisar
älskvärda begrepp som inklusivitet och tolerans och förvränger därmed Guds kärlek
och får den att tillåta kompromisser.
Syndens allvar och dess makt att ödelägga människan för evigt måste förminskas,
ja till och med ignoreras, för det gör evangeliet alltför offensivt och
oaptitligt att presentera. Den frälsning som erbjuds av liberalteologin är en
frälsning som de facto inte kan göra något för att frälsa syndaren. Det enda
den gör är att bevara den ”liberalkristne” i en falsk känsla av att ha uppnått
en slags andlighet för att världen har fått se evangeliet på ett ”passande” sätt,
vilket är mycket viktigare än att verkligen höra
sanningen.
Jag har sett liberalteologin på nära håll, och jag har sett hur den har medfört
fruktansvärd förödelse i Frälsningsarméns verksamheter, i kårer, helt klart på
många sociala centra, i förkunnelsen och bland soldater och officerare. I
tillägg till detta medför den kanske ett ännu värre öde för den syndare som får
del av den. Liberalteologin tillåter alkoholisten att förbli alkoholist, den
prostituerade att förbli prostituerad, tjuven att förbli en tjuv, tvivlaren att
förbli tvivlare, syndaren att förbli syndare, men alla blir samtidigt
uppmuntrade att göra gällande att de är frälsta och på något sätt förändrade
inuti. Varför? Jo, ett skäl är att man lägger en övergripande vikt vid individens
känsla av egenvärde och inte vid Kristi kors och Guds rättfärdighet. Med andra
ord menar man att så länge som en människa erkänner att det finns ett bättre
sätt att leva, att de har Frälsningsarmévänner som stöder dem, att Gud älskar
dem och att de är särskilt värdefulla i hans ögon, har evangeliet tagits emot i
hjärtat helt och fullt. Verket är fullbordat. Nya Testamentet gör det
emellertid mycket klart att detta är ett falskt budskap, en parodi på
evangeliet.
Även om liberalteologin (som borde kallas villfarelsens teologi),
vanligtvis visar upp en fin fasad genom att hela tiden tala om den kristnes
ansvar att älska, inte döma, och ofta kommer till den slutledningen
att Guds nåd och sanning kan separeras från varandra, tvingar den i slutändan
in salvationisterna i tron på ett evangelium fullt av halvsanningar med olika
förvrängningar och avvikelser. Faktum är att den knappast är något annat än en
ideologisk sammansmältning av humanism och universalism. En grundläggande tanke
är att det finns en gnista av godhet I mänskligheten, även om människan har
blivit bedragen av “den gamle djävulen i lustgården”, och därför kan vi
uppmuntra och försöka påverka alla människor så att de inser att de är värda
att få ta del av Guds återlösningsplan i Kristus, ja att de till och med genom
hans kärlek redan har fått en plats i hans familj. De behöver bara upptäcka
det!
Tyvärr utgår nästan varje försök till tjänst som har sin drivkraft I
liberalteologin från detta felaktiga antagande – i bästa fall! Om man driver denna
tes till sin logiska slutsats, presenterar en sådan teologi mänsklighetens goda
hjärta som utgångspunkten för de goda nyheterna, istället för den djupa
kärleken och rättfärdigheten hos Gud inför en ond, fördärvad och upprorisk ras
av själviska brottslingar. Det finns sannerligen inte något som står längre ifrån
det som försäkras i Frälsningsarméns trosartiklar eller från Bibelns budskap (
se Trosartikel 5 och Rom 3:10-18).
När detta är sagt inser jag ju att det vore dumt att klumpa ihop alla
teologiska avvikelser i samma hög. Sanningen är att inte alla de salvationister
som ifrågasätter och utforskar de områden som ligger utanför en konservativ och
traditionell tolkning av tron, har omfattat liberalteologin eller en tro som
innebär kompromisser. Många söker kanske ärligt efter en djupare förståelse för
hur Kristi evangelium kan förverkligas så effektivt som möjligt, och de önskar
verkligen att de som står utanför Guds familj ska komma till honom och få
förlåtelse. Utifrån denna ärliga önskan väljer dessa salvationister kanske att
lägga mindre vikt vid en del av bibelns tuffaste och mest svårsmälta sanningar
(t.ex. dom, synd, straff etc.) och tillåter att dessa skjuts i bakgrunden så
att säga för att bättre kunna tydliggöra Guds inbjudan till alla människor i
Kristus. Jag kan förstå detta. Det är inte denna slags liberalteologi som jag
vänder mig emot. Man kan kanske invända att den inte är så militant som Booth’s
salvationism, men den är inte desto mindre fortfarande salvationism, för den håller
fast vid evangeliets huvudmål att vinna de förlorade syndarna för Herren och
att omvända dem till att bli helgon i evigheten. I dessa fall har de svåra
sanningarna inte kompromissats med även om evangeliet presenteras på ett
mjukare sätt.
Den liberalteologi som är förödande för Frälsningsarmén är långt mer egensinnig
och sjabbig, och den är mycket utpräglad. Det handlar inte om en övergående fas
av ifrågasättande som väcker en abstrakt ide under en period, men det är en
fast tro som mer sår tvivel i salvationistens hjärta än söker efter klarhet. I
sin mest trubbiga form kan den lätt kännas igen genom sin ovillighet att
erkänna Bibeln som en absolut auktoritet. Istället ger man det egna intellektet
och andra övertygade tvivlares intellekt en överordnad auktoritet att döma. Även
om det motsatta hävdas, tycks denna teologi sakna en strävan efter den absoluta
sanning som finns i Kristi evangelium, men med hungrig fanatism tar den upp
varje teologisk intäkt för sina tvivel och/eller brist på andlig
erfarenhet.
Det är inte särskilt svårt att förstå varför detta är så skadligt i en
organisation där en av de viktigaste prioriteringarna handlar om att sätta
fokus på den förfärliga tillstånd som det mänskliga hjärtat befinner sig i, i
ljuset av Guds ord. Enligt Bibeln, ja faktiskt enligt Jesu egna ord, är
mänskligheten dömd av sina synder och sin böjelse för mörkret (Joh. 3:19). Denna fruktansvärda sanning kan bara
accepteras genom att den helige Ande får övertyga en människa om Bibelns
auktoritet. Varje teologi som inte tillerkänner Bibeln denna
dömande/urskiljande auktoritet, särskilt beträffande Andens angelägenheter och
Anden själv, synd och samvete, är oundvikligen utlämnad till att konstruera
sina egna villkor och definitioner för så viktiga begrepp som sanning,
frälsning och helgelse. Tänk över konsekvenserna av detta!
Man kan också se hur liberalteologin på ett underligt sätt är ovilligt att fördöma
det som är ogudaktigt eller ont. Antingen det är av fruktan eller bara
ointresse, så är det fullständigt destruktivt när en salvationist inte utifrån
en sund Biblisk utgångspunkt kan förklara varför
en människa behöver bli frälst av Jesus Kristus. Liberalteologin tillåter att
evangeliet förkunnas (naturligtvis inte det sanna evangeliet) som en människas
väg att uppleva frihet och befrielse från den fysiska världens helveten, ja
kanske till och med från såren av det förflutna, men man förklarar aldrig att
en människa behöver frihet och befrielse från sin personliga och nedärvda synd,
och från en självisk önskan att vara sin egen Gud, vilket allt kommer att få
fruktansvärda konsekvenser för evigheten! Orubbliga bibliska grundpelare som
den Helige Andes överbevisning, behovet av verklig och sann ånger, pånyttfödelse
till ett heligt liv måste man med nödvändighet bortse ifrån i en teologi som
hävdar att syndaren kan bli ”reparerad”. Jesu Kristi teologi är en det nya
livets teologi, som inte kan åstadkommas på något annat sätt än att det gamla
livet måste dö. Frälsningsarméns teologi har aldrig varit av det slag som tillåter
att liv bara repareras eller blir bättre, men att man kan få ett nytt liv! Våra doktriner påstår att
detta är väsentligt för vår frälsning (Frälsningsarméns trossats nr. 7).
Jag har den fasta övertygelsen, att om Frälsningsarméns ledning inte snart
offentligt börjar fördöma denna korrupta och ur biblisk synpunkt kätterska
teologi, där den visar sig, och avsiktligt drar undan den slöja av doktrinärt
godtycke där den finns inom våra led, då är vår rörelse i samma fara som Eli’s
familj en gång var (1 Sam 3:13-14). Frälsningskriget är alltför viktigt för oss
för att vi skulle befrynda oss med ett budskap som inte har någon som helst
makt att försona. Det är bara det nya testamentets evangelium som har Guds
kraft att frälsa alla dem som vill tro (Rom 1:16), och om vi inte klänger oss fast med allt det vi är
och har, har vi ingenting annat än gyckleri att komma med. Det är bara Guds kraft som kan frälsa. Mina vänner, skaror av syndare fortsätter att
dö i mörkrets och lasternas fångenskap, de går utan hopp och hjälp rakt in i
helvetets pina, men vår Mästare har gett oss Nyckeln till deras fullständiga
frihet… och vi måste hålla fast vid den!
Vi är en armé som har en överordnad agenda: Vinn så många syndare för Kristus
som möjligt, så att de står förberedda för den förestående domens dag. Varje lära
som försöker mildra detta mandat eller förminskar vikten av det, om än bara
ytterst lite, är ingenting annat än en röta och det innebär sönderfall inom
rörelsen. Det är ett recept för katastrof! Det är förräderi, en kapitulation
inför Satans rike. Om vi salvationister inte är starka nog att vägra delta
i det som bryter ner vår ursprungliga (och jag tillägger vår Gudagivna) teologi,
är Frälsningsarmén dömd att lida på samma sätt som Israels folk när de blivit
utspridda – de blev gjorda till åtlöje för sina fiender.
Jag ber genom Guds väldiga nåd och sanning att vi som en armé ska resa oss
upp och på allvar lägga bort den obarmhärtiga själafrälsningsteologin och åter
omfatta vad det innebär att vara en Salvationist, så att vi ännu en gång kan
förorsaka fruktan i helvetet.
Lova Herren Jesus!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar