Tidig söndagsmorgon den 17 juli

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Så var det söndag igen och semestern fortsätter. Förra söndagen firade vi yngste sonens födelsedag. Han är den ende av sönerna som föddes under sommaren och hans födelsedag har vi de flesta åren firat på sommarstället. Nu var det dags igen. Hans familj hade dagen till ära inköpt en tårta. Jag tror det var ett av barnbarnen som hade valt ut den speciella tårtan.

Då tårtan bars in till födelsedagsbarnet såg jag tårtan från baksidan och plötsligt såg jag en ny möjlighet. Frälsningsarmén har ju specialiserat sig på återvinning och jag såg nu min möjlighet att göra min insats för återvinningen. Eftersom jag såg tårtan bakifrån såg jag först sjuan och sedan trean. Kvicktänkt som jag är såg jag min möjlighet. Jag ska ju fylla 73 år om bara tre år, så då tårtan var uppäten var det säkert ingen som skulle märka om jag tog de två siffrorna, diskade av dem och la dem i en byrålåda. Sedan kan jag bara ta fram mina återvinningssiffror till min födelsedag. Problemet är bara att komma ihåg var jag lagt dem, och att komma ihåg att jag sparat dem. Detta hände förra söndagen och jag är inte helt säker på att jag kommer ihåg var jag gömde dem. Men jag kommer i alla fall ihåg att jag gömde dem. Än finns det hopp.

Santa Barbara

I fredags tillbringade vi dagen i Alicante tillsammans med två av våra nya norska löjtnanter som tillsammans med respektive familjer åtnjuter semester innan det är dags att ta ansvaret för var sin ny kår. Vi tog oss bland annat upp i den stora borgen Santa Barbara med milsvidd utsikt i alla väderstreck.

Om jag lyfter min blick lite grand över den personliga sfären ser jag att vi lever i en orolig värld. Storbritannien vill gå ur EU, Stort terrorattentat i Nice och försök till statskupp i Turkiet.

På tal om Nice tillbringade jag flera somrar där som liten. Mamma och pappa arbetate på "Cité de Refuge", ett elvavåningars härbärge i Paris. På somrarna åkte vi ned till Nice där Frälsningsarmén hade ett barnhem för några veckors semester. Det var mindre dramatiskt på den tiden. Det mest dramatiska som hände var att jag tappade bort mamma och pappa på väg ned till stranden en dag. Då gick jag till en polis, som stod mitt i gatan och dirigerade trafiken. Polisen tog hand om mig. Flera timmar senare kom pappa in på polisstationen och där satt jag och åt glass.

Men som sagt, det är betydligt oroligare i Frankrike och Turliset idag. Hur var det vi brukade sjunga förr i tiden "När världsriken vackla och störta i grus, och allt mot förgängelse går. Ja, då är det gott att få bygga sitt hus, på klippan som evigt består".

Ha en välsignad vecka
Peter Baronowsky