En änka efter en profetlärjunge kommer till Elisa med sitt problem. Kvinnans man hade haft en skuld och nu kom fordringsägarna och krävde att få hennes söner som slavar för att betala skulden.
Elisa frågar änkan vad hon har i huset och kvinnan svarar att hon bara har en flaska olja. Elisa säger då till henne att samla ihop alla krukor hon kunde finna och sedan gå in i sitt hus och fylla alla dessa krukor med olja från sin flaska.
Kvinnan gjorde så och sönerna bar fram den ena krukan efter den andra och oljan från hennes enda flaska tar inte slut. Så säger kvinnan till sönerna att ställa fram ännu en tom kruka, men får svaret att det inte finns några fler tomma krukor. "Då stannade oljeflödet av" (vers 6).
Tillgången på olja var obegränsad. Så länge det fanns tomma krukor fortsatte oljan att flöda. Den enda begränsningen var tillgången på tomma krukor!
Oljan är i Bibeln ofta en bild på den Helige Ande. På pingstdagen skedde undret. Tillgången på den Helige Ande är obegränsad. Gud utgjuter sin Ande över alla människor (Apg 2:17). Problemet är inte bristande tillgång av den Helige Ande. Utflödet är obegränsat och gäller alla. Den enda begränsningen som kan finnas är att det inte finns några tomma krukor som den Helige Ande kan fylla.
Vi kan se tillbaka på tider då väckelsen flödade i våra församlingar. Människor kunde göra vad som helst för att komma på mötena och få del av den Helige Andes kraft. Idag kan vi ibland uppleva att vi lever i en andlig torka. Varför är det så? Varför sker det så lite nu förtiden? Har tillgången på den Helige Ande avtagit, eller är orsaken att det är brist på tomma krukor som kan fyllas. Har vi fyllt våra krukor med så mycket annat, så det inte finns plats för den Helige Andes olja i våra liv.
Jag kan tänka mig olika saker som vi fyllt våra liv med, och som förhindrar det fria utflödet av den Helige Ande i våra liv. Här är några förslag:
1. Våra traditioner
Vi kan vara så fokuserade på våra traditioner och vår speciella kristna kultur att vi inte är öppna för den Helige Andes nyskapande verk i våra liv.
Då Israels barn kom tillbaka efter den sjuttioåriga fångenskapen i Babylon var det många års längtan och böner som gick i uppfyllelse. Det berättas om den fantastiska glädjen då man la grunden till Herrens tempel som varit nerrivet under så många år. "Hela folket jublade högt och prisade Herren för att grunden till Herrens hus var lagd" (Esra 3:11). Gud hade hört deras böner, nu skulle det börja en ny tid. Men i allt jublet var det några som inte jublade. Det var de som var så gamla så de kom ihåg det gamla Templet. De "grät högt när de såg grunden läggas till detta hus" (Esra 3:12). De som grät hade säkert bett och längtat lika mycket som de som jublade, men så såg de att det nya Templet inte skulle bli exakt som det gamla. De längtade efter väckelse, men kunde inte ta emot den, eftersom de var så fulla av förväntningar på vilket sätt den skulle komma.
2. Våra aktiviteter
Vi kan vara så upptagna av alla våra aktiviteter så vi glömmer det viktigaste: gemenskapen med Gud. Vi kan var så fulla av arbete för Gud att vi inte har tid med Gud.
Gud har kallat oss till gemenskap med Kristus, vår Herre (1 Kor 1:9). Gud söker gemenskap med oss. Jesus utbrister med sorg: "Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte" (Matt 23:37), och så fortsätter Jesus med orden "Se, ert hus kommer att stå öde" och går därifrån. Och han kommer inte tillbaka förrän de frågar efter honom (Matt 23:39). Då Jesus går därifrån kommer lärjungarna efer honom och pekar på tempelbyggnaderna...
Kan det vara på samma sätt idag? Kan det vara så att Jesus har lämnat församlingar som är mer fokuserade på verksamheten och tempelbyggnaderna än på Jesus själv? Kan det vara så att Jesus innerligt längtar efter gemenskapen med sina älskade barn, som är så upptagna av verksamheten att de inte märker att han har gått därifrån?
Så var det tydligen med församlingen i Efesos. I brevet till efesierna i Uppenbarelseboken får de beröm för sitt arbete och sin uthållighet. De har kämpat utan att ge upp. De har inte tröttnat. De har inte minskat på arbetsinsatserna. Men det verkar som om de har glömt bort varför de gör det de gör. Verksamheten kanske hade börjat som ett uttryck för deras kärlek till Gud och någonstans på vägen hade den kärleken svalnat. Det syntes inte i statistiken över verksamheten, men det var något som Jesus med sorg saknade hos församlingen. De hade övergett sin första kärlek (Upp 2:4). Församlingen får en uppmaning att omvända sig, annars kommer deras ljusstake att flyttas. Kan det vara så att vi har församlingar där ljusstaken har flyttats, även om alla aktiviteter fortsätter som vanligt?
3. Vi ser inte vad Gud vill vi skall se
Så var det med lärjungarna. De gick igenom sädesfält som hade vitnat till skörd. De trodde nog att det skulle bli bra senare. Kanske om fyra månader. Men idag såg de inga möjligheter. De gick utan att se det Gud ville de skulle se. De kanske var fulla med egna tankar, men Jesus fick be dem lyfta blicken. Möjligheterna finns här och nu! Det gäller bara att se dem: "Lyft blicken och se hur fälten har vitnat till skörd" (Joh 4:35).
Vi kanske går genom dagarna utan att förstå att Jesus går med oss. Så var det för lärjungarna på Emmausvägen. Jesus gick med dem, men de märkte inte det för de var fyllda av tankar på hur illa det hade gått (Luk 24)
Eller vi kanske är som Elisas tjänare som såg alla fiender som hade omringat dem. Elisa fick be: "Herre, öppna hans ögon så han ser" (2 kung 6:17). Det var inget fel på tjänarens ögon. Det var bara det att han fokuserade på fel saker. Då Gud öppnade tjänarens ögon såg han att det var många fler som var med dem än dem som var mot dem.
Eller, det kanske är på samma sätt med oss som det var med församlingen i Efesos. De såg utan att kunna se och Paulus fick be för dem: "Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss" (Ef 1:18 Bibel 2000).
Gud vill också idag öppna våra ögon så att vi ser de möjligheter, de färdiga gärningar, som Gud har förberett för oss. Då vi öppnar oss själva för Guds tilltal kommer han att leda oss dit han vill. Till väckelse och förnyelse.
4. Att inte förlåta varandra
Gud ger inte förlåtelse villkorslöst. Det finns ett villkor. För att vi ska kunna ta emot förlåtelse, måste vi ge förlåtelsen vidare till andra. Om vi inte ger ut förlåtelse finns det inget tomt kärl i oss som kan ta emot förlåtelse. "Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser." (Matt 6:14-15).
Vi måste ge ut för att kunna ta emot. Det finns människor som har fått sitt liv förstört för att någon sa något till dem för många år sedan och att de inte har kunna släppa taget om den händelsen. De har inte kunnat ta emot befrielsen som kommer till oss då vi kan förlåta de människor som skadat dem.
Det finns församlingar som är som en pesthärd av oförlåtelse och bitterhet. Människor står mot människor. All oförlåtelse hindrar Guds helige Ande att verka i församlingen så länge man inte är beredd att förlåta varandra.
Vi måste leva i förlåtelsen. Både den vi ger ut och den vi tar emot.
5. Att inte ge det vidare
Då vi inte ger vidare välsignelser som Herren ger oss kan vi inte heller ta emot mer. "Den ene strör ut och får ändå mer, den andre snålar och blir fattigare" (Ords 11:24). "Den som vederkvicker andra blir själv vederkvickt" (Ords 11:25) En annan bibelöversättning säger "Den som välsignar andra blir själv välsignad".
Det verkar som vi måste ge ut för att få plats att ta emot mer. Då Jesus sänder ut sina lärjungar i Matteus 10, ger han dem uppdraget att predika och att bota sjuka (vers 7), och så säger han: "Det som ni har fått som gåva, ge det som gåva" (vers 8).
Var frikostig med ditt vittnesbörd, använd de gåvor som Herren ger dig, både naturliga gåvor, tjänstegåvor och övernaturliga nådegåvor. Ju mer du delar med dig, ju mer kan du ta emot. Vi uppmanas att ge vidare den undervisning, kunskap och erfarenhet vi själva fått del av till pålitliga människor som i sin tur kan de det vidare (2 Tim 2:2)
