Marcus Birro skriver i Expressen en krönika som han tvekar att publicera: Han skriver:
"Den här texten kommer jag garanterat ångra. Men jag måste skriva den. Kanske just för att den är synnerligen obekväm, på gränsen till idiotisk."
Birro beskriver hur han på rad punkter tvingats ändra uppfattning. Bland annat då det gäller att visa bilder på aborterade foster. Men om verkligheten ser ut på det sättet, varför skulle vi inte våga se verkligheten som den är.
Marcus Birro skriver vidare:
"Jag har själv hållit foster som dött i vecka 24 och i vecka 17 i mina händer. De var inga cellklumpar. De var mina barn. De hade kroppar och organ, ansikten, anletsdrag och skrynkliga fötter.
Jag var inte beredd på kraften i faderskapet. Att kärleken fanns från början, tidigt. Jag trodde inte en människa formades så tidigt. Jag var helt och hållet överrumplad av kraften i kärleken. Därför har jag svårt att se det upprörande i de där bilderna. De berättar en synnerligen otäck sanning och det är begripligt att bli upprörd. Men vad blir man upprörd över? Att bilderna visar något vi inte vågar diskutera, eller att de ljuger? Och om de inte ljuger, vågar vi diskutera dem då?"
Läs mer i Expressen>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar