Carter och Reagan stod för sin tro

Presidenterna och tron del 3/5
Kjell O Lejon
Världen idag och Claphaminstitutet

1960-talet och början på 1970-talet blev på flera sätt en tumultartad tid i USA. Högsta domstolen förklarade 1962 och 1963 att bön och bibelläsning i skolorna inte var förenligt med konstitutionen, trots att det pågått alltsedan nationens födelse. Mordet på president Kennedy följde, så också morden på hans bror Robert Kennedy och även Martin Luther King Jr. Man såg vidare en förhöjd kriminalitet, ett tilltagande antal skilsmässor, ökade drogproblem och en så kallad sexuell revolution. Kriget i Vietnam urartade till ett prestigefullt militärt nederlag, trots massiva insatser. Till detta kom Watergateskandalen samt Högsta domstolens beslut i det klassiska Roe versus Wade-fallet år 1973, som innebar att tillåta aborter, vilket var ett beslut som gick stick i stäv med en stor majoritet delstaters lagstiftningar. Utvecklingen skavde i landets samvete och man sökte efter en politisk ledare som skulle kunna leda landet rätt igen. Man fann James Earl (Jimmy) Carter, Jr. (f. 1924), en ”born again”, pånyttfödd, sydstatsbaptist från Plains i Georgia.

Joe Carter, Jimmys far, var jordbrukare med egen affärsverksamhet. Han verkade även som diakon och söndagsskollärare i den segregerade sydstatsbaptistkyrka, Plains Baptist Church, som Jimmy andligen fostrades och som elvaåring döptes i. 

Jimmy kom att studera vid såväl Georgia Institute of Technology som US Naval Academy (Marinens krigsakademi ) och tjänstgjorde på kärnvapenubåt fram till dess fadern dog i cancer 1953. Jimmy återvände då hem och övertog faderns affärsrörelse. Han gick även i faderns fotspår och blev diakon och söndagsskolelärare. Carter kom även att resa på ”missionsresor” som inkluderade dörr-till-dörrevangelisation. ”För mig är tron inte endast ett substantiv utan ett verb”, har han senare förklarat.
Snart involverades Carter i politiska sammanhang. I valet år 1962 till delstatssenaten kommenterade han en senare påtalad brist på religiös retorik, med att säga: ”Ingen frågade om jag var kristen och baptist. Ingen frågade om jag var pånyttfödd. Man tog för givet att jag var detta.” Svaret säger fortfarande något om det religio-politiska klimatet i Södern. 

Efter några år som guvernör blev han demokraternas presidentkandidat. Det var då det i nationell media uppmärksammades att han trodde på Jesus Kristus som sin Frälsare och kallade sig ”born again.” Det blev för många mer sekulärt inriktade ett uppvaknande. Undersökningar visade att det fanns många tiotals miljoner amerikaner som kallades sig just pånyttfödda och Newsweek kallade 1976 ”The Year of the Evangelicals”. Som president framstod Carter ofta som svag, både inrikes- och utrikespolitiskt, och många kristna blev djupt besvikna på hans sätt att leda landet. I valet som följde kom en kraftfullare gestalt att träda fram, Ronald Reagan (1911-2004). Det var också honom som många mer social-konservativt kristna kraftfullt kom att stödja.

Reagan kom från påvra omständigheter i Illinois. Hans far var en alkoholiserad skoförsäljare av irländsk bakgrund och romersk-katolik vad gäller trostillhörighet. Modern var en from Disciples of Christ-kvinna, som framstår som stark förebild för sonen Ronald. Hon ledde söndagsskola och bönemöten, var körledare i kyrkan, besökte sjuka och personer som hamnat i fängelse och behandlade i allt svarta lika väl som vita. En tidig manlig förebild för Reagan blev församlingens pastor, Harvey Waggoner. Den kristna tro som Reagan kom att bekänna sig till som ung förblev en viktig del i hans fortsatta liv.

Med sin tydligt uttalade tro, sin starka utstrålning, charm och mediala träning, kom Reagan att framstå som ett hopp, inte minst för de evangelikalt troende kristna. Han valde att ha Bibeln öppen vid 2 Krönikeboken 7:14 under sin installation, en vers som talar om att man som folk måste ödmjuka sig, omvända sig till Gud och så finna helande. ”Vi har Guds löfte på att om vi vänder oss till Honom och ber Honom om hjälp skall vi få den”, påpekade han ofta. Det politiska språket var ofta sprängfyllt av kristen retorik. Bibeln kom Reagan att citera i en lång rad såväl inrikespolitiska som utrikespolitiska sammanhang och han tackade offentligt sin moder för sin tro på förbön. Reagan arbetade för att ändra Roe versus Wade-beslutet med de politiska medel som stod till buds, förordade att bön skulle tillåtas i de statliga skolorna och satsade starkt på en militär upprustning för att knäcka Sovjetunionen, ”ondskans imperium”. Efter mordförsöket på honom lade han sin framtid än tydligare i Guds hand: ”Jag har alltid trott att var och en av oss finns här av ett gudomligt skäl, att det finns en plan för oss, en gudomlig plan för oss.”

Carter har i det närmaste kommit att hjälteförklaras i liberala kretsar. Man påminner om hans insatser för freden och det nobelpris han tilldelats. Reagan framstår tydligt som de mer konservativas förebild. Han som gjorde slut på det kalla kriget och ingav hopp inför framtiden. Båda stod tydligt för sin kristna tro, i Carters fall mer på privatplanet, i Reagans fall fullt ut också i det politiska livet.