Just då jag hade börjat skriva ned dessa tankar, läste jag
ett blogginlägg från Torpkonferensen där Stefan Swärd analyserat EFK:s
pendelrörelser och spänningar i olika frågor. Du kan läsa Swärds inlägg här:
http://www.stefansward.se/2013/06/22/bra-efk/
Här vill jag ta upp några
pendelrörelser och rörelser
inom FA och
ge några reflektioner kring detta.
Jag kan se två olika vägar som FA just nu går fram på. Två
olika sätt att vara Frälsningsarmé.
I det ena sättet tonar man ned det FA-specifika och närmar
sig alltmer en svensk frikyrka. Bruket av uniformer försvinner, sångboken
ersätts av lovsångskörer, terminologin blir mer lik det allmänkyrkliga. Kåren
blir församlingen, kårledaren blir pastorn och officersrangerna slutar att
användas. Teologin hämtar huvudsakligen sin näring i källor utanför Frälsningsarmén.
Det andra sättet som jag ser växa fram mer och mer är det
nygamla sättet att vara Frälsningsarmé.
Man bär uniformen med stolthet och refererar ofta till
Frälsningsarméns särart och rötter. Man betonar den militära terminologin och
försöker på många sätt återvinna kraften i frälsningsarmémetaforen. Det teologiska tänkandet hämtar till stor del sin näring från John Wesley, William och Catherine Booth samt Samul Brengle.
Vilket sätt är det mest framgångsrika?
Ja, jag kan se mycket framgångsrika exempel
i Sverige på båda sätten att vara Frälsningsarmé. Det finns kårer med
starkt nedtonad Frälsningsarméprofil som växer starkt och det finns kårer med
stark Frälsningsarmébetoning som växer starkt.
Jag kan också se motsatsen. Kårer som inte växer. Jag kan se
kårer som krampaktigt håller kvar en bild av en Frälsningsarmé som en gång
funnits och som inte längre fungerar samt kårer som gör allt för att likna en
”vanlig” församling utan att riktigt lyckas.
Jag tror inte att jag har det fullkomliga svaret på vad som
är bäst. Men så här tänker jag just nu. Jag kan ju inte vara säker på att min
nuvarande ståndpunkt inte beror på att jag uppnått en högre ålder, men då jag
ser många yngre kollegor förkunna samma position, så tror jag kanske ändå inte
att min ståndpunkt enbart är åldersrelaterad.
Jag har mött många unga frälsningssoldater med ett dåligt
självförtroende för att vara en Frälsningsarmé. Man tycker att man är ”nästan”
en riktig kyrka och gör allt för att så mycket som möjligt likna en vanlig
kyrka. Detta är en destruktiv position. Vem skulle vilja bli medlem i en kyrka
som bara är en nästan-som-en-riktig-kyrka? Och vem skulle vilja satsa sin
framtid och bli officer i en nästan-på-riktigt-rörelse? Då vore det väl mer
logiskt att lämna Frälsningsarmén och gå med i en ”riktig” kyrka i stället för
att försöka frambringa en dålig kopia av något som man inte är.
Om Frälsningsarmén ska växa, vilket den gör globalt
(Frälsningsarmén har aldrig varit större än nu), så tror jag att den
Frälsningsarmén måste byggas av människor som har fångat visionen av vad det
innebär att vara en Frälsnings-Armé.
Kanske inte bara fångat visionen utan snarare fångats av visionen. Jag
tror att den växande armén måste ta till sig det som är
Frälsningsarmé-specifikt. Med uniformer, flaggor och allt vad det innebär. Den
måste uppleva Frälsningsarmén som en relevant plattform för att fullgöra Guds
vilja på jorden som är att alla människor ska bli frälsta!
Jag tror att man måste tro på tre saker för att vara en
växande Frälsningsarmé:
-Man måste först och främst tro på Gud. Det är ju hela
poängen med att vara kristen.
-Men så måste man också tro på Frälsningsarmén som ett
relevant redskap.
-Också måste man tro på sig själv. Att lilla jag i den
Helige Andes kraft ska lyckas förändra människor, samhällen och nationer.
Den frälsningsarmén tror jag på, utan att på något sätt
förringa någon annans position i frågan. Vad tycker du?
Läs också mitt tidigare inlägg som tangerar detta: ”Nästan hälften av jordens frälsningssoldater
bor i Afrika”
/PB