När vi läser Davids ord i Psalm 38 så ser vi att denne fromme och rättfärdige man var helt slut. Han var nedslagen och missmodig och kampen hade kostat honom hans sista krafter. Helt utom sig ropade han ut:
"Jag går krokig och mycket böjd, hela dagen går jag sörjande. .... Jag är maktlös och helt sönderslagen, jag klagar i mitt hjärtas oro. .... Mitt hjärta slår häftigt, min kraft har övergivit mig. Mina ögons ljus, också det är borta. .... Men jag är lik en döv som inte hör, lik en stum som inte öppnar sin mun. Jag är lik en man som inte hör, som ej öppnar sin mun till svar." (Psaltaren 38:7, 9, 11, 14-15)
När jag läser denna psalm så föreställer jag mig David sitta nedsjunken i förtvivlan. Vad som troligen oroade honom mest var att han inte kunde förstå varför han plötsligt hade kastats ned så djupt. Denne man hungrade efter Herren och utgjöt dagligen sitt hjärta i bön. Han hade vördnad för Guds ord och skrev psalmer som lovprisade hans härlighet. Men nu, mitt i sin depression, kunde han bara ropa: "Herre, jag har nått avgrundens brant. Och jag begriper inte varför detta sker!"
Läs mer HÄR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar