Guds beröring

David Wilkerson
Februari 2012

Daniel vittnade, ”Då rörde en hand vid mig och hjälpte mig upp på mina darrande knän och händer” (Daniel 10:10). Ordet för ”rörde” här betyder att ”häftigt gripa tag i”. Daniel sa i själva verket, ”När Gud la sin hand på mig böjde jag mig ner i bön. Hans beröring gav mig en iver att bedja, att söka honom med hela mitt allt.”
Detta händer närhelst Gud berör någons liv. Den personen faller ner på sina knän och blir en bönens man eller kvinna, manad att söka Herren. Jag har ofta undrat varför han bara rör vid vissa människor med detta trängande behov. Tjänare som berörts av Gud har en intim relation med Herren, de tar emot uppenbarelser från himlen och njuter av en vandring med Kristus som få andra gör. Varför blir en del hungrande sökare medan andra går sina egna vägar?

Jag tänker på Daniel. Denna hängivna tjänare var berörd av Gud på ett övernaturligt sätt. Det fanns många andra goda fromma människor som tjänade Herren under Daniels dagar: Sadrak, Mesak och Abed-Nego, likaväl som Baruk, en skrivare från Jerusalem. Mängder av andra israeliter bevarade likaså sin tro medan de var slavar i Babylon.

Så varför la Gud sin hand på Daniel och rörde vid honom som han gjorde? Varför kunde denne man se och höra sådant som ingen annan kunde? Han förklarar, ”Jag, Daniel, var den ende som såg synen. De män som var med mig såg den inte” (10:7).

Det här var den ofattbara synen Daniel såg: ”På den tjugofjärde dagen i första månaden var jag vid stranden av den stora floden ... När jag såg upp fick jag se en man stå där, klädd i linnekläder. Han hade ett bälte av guld … kring sina höfter. Hans kropp tycktes vara av krysolit, hans ansikte var som en blixt, hans ögon som eldsfacklor och hans armar och fötter som glänsande koppar” (10:4-6).
Det här var en syn av Kristus själv, tydlig och levande. Det var faktiskt samma syn som gavs till Johannes på ön Patmos (se Uppenbarelseboken 1:13–15). Nu talade Gud till Daniel omisskännligt, ”som ett väldigt dån (KJV: en oräknelig folkhop) (Daniel 10:6). Det här var inte ett pip eller en viskning utan det dånande ljudet från ett rytande virrvarr.

Herren uppenbarade sig för Daniel på det här sättet för ett specifikt skäl: Han ville göra slut på Sitt Ords långa hungersnöd. Han bestämde att det var dags att ge ett budskap till en förlorad mänsklighet. Och han ville att hans tjänare skulle veta vad han tänkte göra och varför: ”Men nu har jag kommit för att undervisa dig om vad som skall hända ditt folk i kommande dagar" (10:14).

Läs mer HÄR.