Så var det då Greklands tur. I skrivande stund står landet på randen till ekonomisk kollaps. Medborgare som inte haft råd har ändå fortsatt handla varor och tjänster. Offentliga medel som inte finns har fortsatt betalas ut. Och förr eller senare går botten ur skuldkorgen.
Finansbubblor och konjunktursvackor har genom historien drabbat världen med förbluffande regelbundenhet. Man har kallt valt att blunda för historiens lärdomar om de krafter som driver fram kris efter kris. Dessa krafter kan sammanfattas i ett ord: girighet.
I filmen Wall Street lät Oliver Stone rollfiguren Gordon Gekko mynta uttrycket ”Girighet är bra”. Som en nutida svensk motsvarighet pekas ofta ut finansmannen Christer Gardell. Hans strategi är lika enkel som den är moraliskt tveksam. Finn undervärderade företag, köp aggressivt, ta makten över bolaget, höj dess värde, plocka hem kapitalet, sälj. Inga olagligheter, enbart krass matematik.
Varje företag kan summeras i strikt ekonomiska termer. Men det kan också sammanfattas i mänskliga värden – entreprenörer och löntagare med visioner och familjer att försörja. För Gardell är det uppenbart att det första alternativet går först.
När Svenska Dagbladet undersökte svenskarnas inställning till dödssynderna svarade folket att den allra värsta synden var girighet. Samtidigt var det få som betraktade girighet som ett problem i sitt eget liv. Men precis som övriga dödssynder är girighet något vi alla brottas med. Den fattige kan vara fullt lika benägen till snikenhet som den rike – även om han eller hon inte har lika stora möjligheter och resurser. Girighet handlar snarare om en livsinställning: att alltid vilja ha mer, ständigt vara inriktad på att samla åt sig själv, men aldrig bli nöjd.
Girigheten är mer än en längtan. Den lämnar snabbt en besk eftersmak även när vår önskan väl uppfylls. Vad glädje ger en ny mobil, när en ännu cool-are släpps nästa vecka? Hur nöjd är jag med en god fastighetsaffär när jag kanske kunnat få ännu mer om några till hade bjudit över varandra?
Girigheten har två grundproblem. För det första är den självisk. Andra människors behov försvinner ut i periferin till förmån för jag, mig och mitt. Samtidskulturen uppmuntrar oss ständigt just till detta, då vår nuvarande samhällsekonomi bygger på att människans habegär ska öka konsumtionen och farten på samhällsekonomins hjul.
Det andra problemet är att vårt inre grumlas av en ständig otillfredsställelse som, om den får hållas helt, suddar ut vår tacksamhet inför tillvaron och honom som gett oss livet.
Det är oroande att så stor del av vår tid tas upp av funderingar om hur vi ska få pengarna att räcka till, samtidigt som svensken aldrig har haft det så välbeställt som nu. Kanske tror vi i vår enfald att vi en gång ska nå punkten när vi känner att vi är nöjda. Problemet är ju att den där punkten ständigt flyttar sig en bit längre bort.
Drömmen om tillräcklig trygghet följer människan in i graven, där vi obevekligen åter står på noll. När USA:s förste superkapitalist John D Rockefeller dog fick hans advokat ständigt frågan ”Hur mycket lämnade han efter sig?”. Det stående svaret sägs ha varit: ”Alltihop!” Nej, vi får ingenting ta med oss dit vi går. Den vetskapen skulle kunna ha avvärjt många av historiens finansbubblor, som alla byggt på fiktiva förmögenheter och hoppet om ett evigt stigande värde på innehavet av tulpanlökar, fastigheter, IT-aktier eller vad den aktuella bubblan nu råkat snurra kring.
Bibeln varnar tydligt för girigheten. Även om Jesus talar om resurser och att förvalta sitt livs pund, beskriver han samtidigt penningen som en makt som konkurrerar med Gud om herraväldet över våra liv. Genom att använda begreppet Mammon personifierar Jesus pengarnas benägenhet att bli en gud vid sidan av Gud.
Paulus varnar skarpt för girigheten: ”De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för dåraktiga och skadliga begär som störtar människor i fördärv och undergång. Kärleken till pengar är roten till allt ont.” Egoismen raserar både vårt inre och vår värld. Det bästa sättet att tämja girigheten är att växa i den motsvarande dygden: givmildhet.
Det är inte rikedomen som är vår huvudfiende – det är girigheten. Men genom att se alla egendomar som tillfälliga kan vi frigöra oss från dess garn.
Denna insikt märks inte minst i en spännande nutidstrend. Den stora givartrenden leds av världens rikaste par: Bill och Melinda Gates, som med fasa såg hur andra rikemansbarn blivit till egotrippade monster. Därför beslutade de tidigt att donera i stort sett hela sin förmögenhet till välgörenhet. Efter dem följde världens näst rikaste man, Warren Buffett, som avser att ge bort hela 99 procent av sin förmögenhet på cirka 400 miljarder kronor. Efter dessa följer ytterligare många miljardärer som lovat att ge bort minst 50% av sina tillgångar.
”Det är saligare att ge än att få”, förklarade Jesus. Kanske är det först när vi väljer att sätta andras behov före våra egna som vi kan bli verkligt fria.
Från Claphaminstitutet.se;
Per Ewert
Anna Sophia Bonde
Tuve Skånberg
Artikeln publicerad i
Världen Idag 2011-07-20
