Självutnämnda profetröster?

Åke Hällzon skriver i Hemmets Vän efter att ha läst "några av Hemmets Väns kristna pressgrannar": "Jag tycker mig märka ett allt mer uppskruvat tonläge bland de själv­utnämnda profetrösterna från kristet håll, och då särskilt i sexual- och samlevnadsfrågorna. Det var bättre förr, menar många, nu är normupplösningen i samhället farlig. Och visst, jag kan förstå att debatten kommer, särskilt efter Centerpartiets förslag om polygami och slopad arvsrätt som också Hemmets Vän tydligt och klart kritiserat."

Jag är inte säker på exakt vilka kristna pressgrannar Åke Hällzon syftar på, men en av hans poänger är, som jag förstår det, att man inte ska avkräva en kristen livsstil av dem som inte är kristna och att ingen kommer till himlen genom att vara "snäll". Jag håller helt och hållet med om det. Människor blir inte frälsta genom att ikläda sig en "kristen" sexualetik.

Men, å andra sidan, är det inte rätt och riktigt att kristna klart och tydligt proklamerar Bibelns budskap till och med i sexualetiska frågar? Bibelns vägledning i etiska frågor är ju till för att vi inte ska skada oss själva eller andra. Och om vi inte berättar för människor om vad Bibeln säger i sexualetiska frågor blir den enda undervisning ungdomar får, den sexualetik som RFSU presenterar i skolorna. Är det bra?

Och till sist. Åke Hällzon betecknar de kristna pressgrannarna som "självutnämnda profetröster", medan han betecknar Hemmets Väns hållning som en "sann profetröst". Jag tycker inte att det låter bra.