Flight UA1248 från Tampa till New York

Så var det dags för hemresa till Sverige, och den började med en tre-timmars flygning mellan Tampa och New York, för att sedan fortsätta till Stockholm

Vi fick platser på näst sista raden. Rut satt närmast fönstret, jag satt i mittenstolen och ytterst satt en gammal gråhårig man som gick med käpp.

Ganska snart frågade han om varifrån vi kom, och jag svarade sanningsenligt att vi kom från Sverige. Mannen svarade då direkt att han hade varit ungdomspastor på en av Svenska Missionskyrkans (Swedish Covenant Church) skolor i Boston, och nästan alla eleverna hade efternamn som slutade på -son. Jag berättade då att Ruts kusin George också hade gått på en av Svenska Missionskyrkans skolor och att hans efternamn var Hawkinson, men då Georges pappa lämnade Sverige hette han Håkansson.

Jag berättade sedan att vi var frälsningsofficerare och att vi senast hade arbetat i Lettland. Sedan frågade jag om han var pastor, och det var han. Han var pastor i "the Nazareen Church".

Jag berättade för honom att det samfundet inte fanns i Sverige, men att jag kände väl till det. Det har sina rötter i Wesley och är ett samfund som teologisk står nära Frälsningsarmen, och att FA i USA samarbetar mycket med den kyrkan. Det visste han naturligtvis bättre än jag.

Sedan samtalade vi oupphörligt under de tre timmarna till New York.

Vi berättade för varandra om vad vi hade gjort i livet och om hur vi hade hade kommit till tro. Vi talade också mycket teologi. Vi talade speciellt om helgelseläran och jag berättade för honom om spänningen inom FA mellan Brengles och Coutts olika syn på helgelse, genombrott eller växt. Han berättade att de hade samma spänning om detta i hans kyrka.

Vi berättade för varandra om pastorers olika villkor inom Nasareerkyrkan och Frälsningsarmen, politik, Lettland och mycket annat.

Sedan berättade Deck, han hette så, att han saknade det aktiva livet i Guds tjänst, men att han bad till Gud att varje dag skulle få ha en speciell mening i hans liv. Det hade den här dagen fått genom vårt samtal, sa han. Jag talade om för honom att John Maxwell, den kristne ledarskapsgurun menade att ledarskap huvudsakligen handlade om inflytande och att han fortfarande hade inflytande på många människor genom sitt sätt att vara.

Jag berättade för honom om vår hemsida, rupeba.se, som vi upplever är en kallelse för oss att vara en röst för klassisk kristendom på nätet. Det handlar också om inflytande. Han blev mycket intresserad och ville veta hur han kunde se sidan på nätet. Jag talade om att hemsidan är på svenska, men han ville se den i alla fall och jag gav honom instruktion om hur han kunde översätta sidan genom Google Translator.

Min vän hörde inte alltför väl, så vårt samtal fördes så att passagerarna runt omkring oss kunde höra vad vi sa. Det skulle visa sig senare att någon hade lyssnat speciellt väl.

Min vän frågade om vi inte kunde be för varandra, och det gjorde vi både länge och väl. Min vän hade cancer och vi bad också för hans helande. Det var verkligen ett bönemöte på hög nivå, tusentals meter upp i luften.

Efter bönemötet fortsatte vi att tala med varandra. Min vän frågade om jag kände till Rick Warren och hans böcker om ett liv som motiveras av mening med livet (Purpose Driven Life).

Då vi närmade oss New York vände sig en man i fyrtioårsåldern som satt framför oss tillsammans med sin vietnamesiska fru (eller flickvän). Han sa att han inte hade kunna låta bli att höra vårt samtal och ville absolut veta vad boken hette och var man kunde få tag i boken. Han skrev noga ner uppgifterna och berättade att han gick en kurs om meningen med livet. Min vän berättade att Rut och jag var frälsningsofficerare från Sverige och att han själv var pastor i Nasareerkyrkan. Plötsligt hoppade en dam till på andra sidan mittgången och utropade "jag tillhör också Nasareerkyrkan", och fler och fler i flygplanet började följa med i vårt samtal. Min vän frågade vilken kyrka hon var med i, och då hon svarade vilken det var, svarade min vän att där hade han varit pastor, och frågade om damen kände ett speciellt par i den kyrkan och det gjorde hon. "Det är jag som vigde dem", svarade min vän.

Då vi hade landat i New York och ställt oss upp och väntade på att på att gå av planet berättade  mannen framför oss om sin vietnamesiska fru. Då hon då hon var yngre hade hon ramlat ned från en klippa vid sidan av ett vattenfall. Hon höll sig kvar hängande i en klippkant. Efter en stund kände hon att hon inte orkade hålla sig kvar och att hon snart måste släppa taget och gå mot en säker död. Då fylldes himlen av fåglar som sjöng så vackert. Hon ville inte sluta att lyssna på sången och den gav henne kraft att hänga kvar så länge att räddningsmanskapet hann skicka ner en man i ett rep och sedan hala upp henne.

Min vän förklarade för henne att Gud söker oss på olika sätt, och sa "vet ni vad han vill säga oss". Här såg min vän den unga damen från Vietnam djupt in i ögonen. Han vill säga "Jag älskar dig!"

Mannen ber då min vän om att få hans e-postadress, eftersom han hade så många fler frågor.

Det var nu dags att gå ur planet och skiljas. Min vän bad om min e-postadress och lovade att skriva. Jag kom ihåg att jag hade ett exemplar av Ruts andaktsbok på engelska, "Simple Musings for Simple Living".

Jag gav honom boken och han åkte vidare i den väntande rullstolen. Han hade bett om en meningsfull dag, och Gud hade svarat på hans bön. Jag tror till och med att det var flera i det planet som fick en meningsfull dag, genom hans bön.