Det är många år sedan Ruts och mina föräldrar dog. Ur en av de gamla böckerna de lämnat efter sig föll det ut ett gulnat tidningsurklipp med rubriken Klokskapen:
8-åringen tycker: min far är mycket klok, han vet allt.
14-åringen: min far är inte så klok som jag trodde: Han vet inte allt.
18-åringen: min far vet inte så mycket, jag vet mer än han.
22-åringen: min far är gammalmodig, han förstår sig inte på den nya tiden, d.v.s. mig.
30-åringen: jag börjar undra, om far inte hade rätt ibland.
40-åringen: min far var verkligen en klok man, jag inser nu, att han hade rätt i det mesta.
50-åringen: nu förstår jag min far helt och hållet, han hade alltid riktiga ståndpunkter och sunda principer.
Då vi flyttade till Norge var yngste sonen Stefan bara några veckor gammal. Hans storebror Daniel var två år och den allra äldsta brodern Mikael var 9 år.
Åtta-nio år senare hade Stefan börjat skolan och hans lärare hette Sterk. Vi hade ofta diskussioner runt vårt matbord och ibland hade vi olika uppfattningar.
Någonstans i samtalet bryter Stefan in och säger med bestämd röst:
"Sterk, sa......". Och då Stefan berättade vad Stark hade sagt var det ingen idé att fortsätta samtalet. Hade Sterk sagt något så var det så. I varje fall för Stefan. Han hade fått en högre auktoritet än mor och far och storebröderna.
PS
Om följer schemat ovan förstår jag att Stefan var tidig i sin utveckling.
Pappa Peter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar