Kvinnan (II)

Brev av General William Booth från början av 1900-talet. Brev som lästes upp på alla frälsningsarmékårer världen över varje söndag. Detta är det sista i en lång rad vi publicerar i denna serie. Vi tackar signaturen "Frasse" i Ronneby för hjälpen att skriva av och dela med sig av dessa brev.

Kamrater och vänner!

Genom mitt budskap förra veckan kunna ni bilda er något begrepp om de föreställningar jag hyser med avseende på kvinnans värde, vilken ställning hon bör intaga och den behandling hon förtjänar i Frälsningsarmén.

Ni torde hava lagt märke till, att mina illustrationer voro hämtade uteslutande från medlemmarna av min egen familj. Men det tjänade mitt ändamål, emedan det är kvinnans rätta behandling av hennes egna anhöriga, som jag just nu strävar efter att lägga er på hjärtat.

Mina känslor och tänkesätt med avseende på kvinnan i allmänhet äro kända över hela världen.

Min måttstock i detta ämne står alltid framför er, och jag önskar att hela Armén skulle omfatta den.

 Först och främst håller jag på kvinnans jämlikhet. Varje officer och soldat borde hålla fast vid, att kvinnan är lika viktig, lika värdefull, lika duglig och lika nödvändig för världens lycka och framåtskridande som mannen.

Olyckligtvis finns det inom varje samhällsklass ett stort antal människor, som tänka annaorlunda. De klänga sig fast vid den gamla föreställningen från förgångna tidevarv - att kvinnan såsom väsen är mannen underlägsen.

För många är hon föga mer än en leksak på deras lediga stunder. För andra är hon liksom ett stycke egendom, en slav uti allting utom namnet. Ofta behandlas hon med mindre hänsynsfullhet med avseende på hälsa och trevnad är hästarna framför våra omnibussar eller de kreatur, som gödas till slaktning.

Nu har Frälsningsarmén gjort och gör något för att bekämpa dessa hedniska och avskvärda begrepp.

Till att börja med har Armén påstått, att könen är jämlika vid födelsen; jämlika i fråga om själens värde och förmåga att erfara sorg och glädje; jämlika inför Gud och i den himmelse Faderens kärlek; jämlika i deras del uti Jesu Kristi återlösning; jämlika i ansvaret att sprida frälsning och utbreda Guds rike; jämlika med avseende å räkenskapsskyldighet på den yttersta dagen; jämlika såsom medborgare i den himmelska staden och jämlika i duglighet för den kommande evighetens sysselsättningar och fröjder.

Jag säger icke, att varje enskild förmåga hos kvinnan går upp emot den motsvarande förmågan hos mannen, lika litet, som jag skulle vilja säga, att varje särskild förmåga, som mannen äger, är jämlik med samma förmåga hos kvinnan. De skilja sig båda till grad och karaktär. Men där den ena är svagare är den andra starkare.

 I fråga om viljekraft och fysisk styrka till exempel, befinnes mannen ofta överträffa kvinnan. Å andra sidan är kvinnan vanligtvis mannen överlägsen, då det gäller snabb iakttageleseförmåga, kraft till uthållighet och likaså då det gäller styrkan av hennes kärlek (den egenskap hos oss, som är mest gudalik).

På det hela taget säger jag därför, att kvinnan är jämngod med mannen i fråga om värdet av sina gåvor och vidden av sitt inflytande, och jag påstår, att, om man bara ger henne ett skäligt tillfälle, skall hon bevisa det vara så.

 Nu önskar jag, att ni skola tänka över och omfatta denna sanning. Nej, ännu mer, jag skulle vilja, att vi alla stode upp för den och uppvisade den för världen genom vårt eget sätt att behandla våra kvinliga kamrater. Låt oss framför allt, både i teorien och praktiken lära den åt ungdomen omkring oss.

Låt gossen ifrån sin tidigaste barndom lära, att hans syster är lika god som han uti allt, vad som är viktigt i livet, måhända med undantag av den fysiska styrkan, som han äger!

Låt flickan lära sig känna att hennes värde inför Gud och människor är lika högt, som det skulle hava varit, om hon varit gosse!

Må de fullvuxna föregå barnen och de unga med ett ständigt och levande exempel av den godhet och vänlighet mot kvinnan som alltid uppenbarades av vår Herre Jesus Kristus.

 Vare sig gift eller ogift, må varje man behandla de kvinnor han känner med aktning, tålamod och omtanke.

Varje man som fått sig en hustru anförtrodd, måste - och skall, om han äger någon rätt känsla av manlighet uti sig - försvara hennes intressen, kämpa hennes strider, vaka över hennes själ och till och med, om så behöves, dö för hennes skull, såsom Kristus gjorde.

 Låg oss alltså besluta att bevisa kvinnan mera hänsyn i den henne av Guds försyn anvisade ställning såsom hustru, moder, dotter och såsom kamrat i frälsningskriget!

Och angående denna punkt skall jag hava något ytterligare att säga er en annan dag!

Kvinnan (1)

Brev nr 22 av General William Booth från början av 1900-talet. Brev som lästes upp på alla frälsningsarmékårer världen över varje söndag.

Kamrater och vänner!

Sedan någon tid tillbaka har jag önskat att säga något till mitt folk över hela världen angående kvinnans ställning och arbete bland oss. Nu erbjuder sig tillfället, och jag är viss på, att ni skola noga betänka mina ord.

Jag behöver icke påminna er, om att kvinnan har gjort Armén stora tjänster i det förflutna. Dessa tjänster, tror jag, ha till en stor del härrört av den ställning och de tillfällen, som jag funnit mig manad att skänka henne.

Jag undrar ibland, vad mitt folk tänker om vår hållning i denna fråga.
För att hjälpa er att komma till en rätt slutledning, låt mig berätta er något ur min egen erfarenhet, och sedan skola ni kanske vara i bättre stånd att döma.

För femtiotvå år sedan eller däromkring mötte jag en skön kvinna. Skön var hon icke allenast till utseende och behag utan i avseende på huvud, hjärta och karaktär. Men i hennes andliga natur, det är i hennes själ, låg hennes största dragningskraft. På ett avgjort sätt omvänd, begåvad av Gud med ett deltagande sinne, ett ljust förstånd och en snabb uppfattning, var hon helt och odelat invigd åt att göra sin Herres vilja, kosta vad det ville. Längre fram utvecklade hon sig till en väldig predikant, och än i dag eka hennes ord runt världen. I själva verket sätter jag sällan min fot ombord på något fartyg eller på någon strand, där icke en och en annan fattar min hand och uttrycker sin erkänsla för den välsignelse de hava skördat av hennes glödande ord.

Den kvinnan blev min hustru och förenade sig med mig av allt hjärta uti det arbete, som redan då blivit mitt livs förhärskande passion. I trettiofem år var hon min pålitliga rådgivare i svårigheter, min osvikliga uppmuntrare i stunder av nedslagenhet, min obeskrifliga tröstare under sorgens dagar och min ståndaktiga kamrat i brydsamma omständigheter. Hon var våra barns inspirerande lärarinna, hemmets vaksamma skyddsängel och min uppriktiga själasörjare och vän. För sjutton år sedan gick hon till himlen, varest jag efter fullbordat verk väntar att bli återförenad med henne för evigt.

Nu känner hela världen till något om den ställning jag gav henne under Arméns tidigare dagar, och de tillfällen jag beredde henne att utöva sina talanger under dess senare skede.

Om du nu varit i mitt ställe, och denna ädla kvinna hade varit din hustru, hur skulle du hava behandlat henne? Tycker du, att jag hade orätt uti, att jag satte henne så högt som jag gjorde? Vad säger du?

Jag hade en dotter. Jag hänsyftar särskilt på en, emedan hon är i himlen, och jag kan därför tala mera fritt om henne.

Hon var en ädel kvinna. I betraktande av hennes karaktär, naturliga anlag och karriär, vet jag ingen som har överträffat henne. Hon var intagande att se på, varjämte hon till hjärta och sinnelag vandrade tätt i sin nu förhärligade moders fotspår.

Även hon ägde ett stort mått av energi och förbarmande kärlek samt av den egenskap, som är så nyttig, när det gäller att styra och leda människor, och som kallas ett helgat sunt förnuft.

Både före hennes giftermål och sedermera i förening med hennes begåvade make, gav jag henne den ena framstående posten efter den andra. Dessa fyllde hon med heder för Armén, gagn för folket och ära för sin Herre.

Såsom ni säkert veta, blev hon förflyttad till himlen för fyra år tillbaka genom en järnvägsolycka i Amerikas västra stater. Jag är på väg att möta henne.
Vilket möte det skall bli!

Tycker du, att jag gjorde rätt, då jag gav denna dotter dessa höga ansvarsposter och den makt och det inflytande, som därmed voro förknippade?
Om hon hade varit din dotter, och du hade varit i mitt ställe, skulle du månne hava handlat på samma sätt?

Nu äger jag tvenne fullvuxna sondöttrar. De äro ibland oss, så att ni själva kunna se och lära känna dem, och jag kan icke säga om dem allt, vad jag, om de icke voro här, skulle önska att säga. Men det må tillåtas mig att anmärka, att de äro begåvade för detta livet beträffande behag, bildning och intelligens. De kunna tala flere språk, spela musikaliska instrument och göra andra ting, som världen beundrar. Vad borde nu göras med dessa flickor? Vad var min plikt med hänsyn till dem? Vad tillrådde jag?

Nåväl, jag vill tala om för er, huru deras far och mor, med mitt fulla bifall, behandlade dem. De fyllde deras tankar med den föreställningen, att det att bliva en frälsningsofficer var det mest nyttiga, hedrande och av Gud välbehag krönta ställning i livet, som de eller någon annan moders döttrar kunde fylla.

Det skall då icke förvåna er att höra, att de med en sådan fostran omfattade försakelsen och mödan i en officers liv, genomgingo krigsskolan utan att vara föremål för någon särskild gunst och nu kämpa sig fram i våra fältofficerares led och äro stolta över förmånen de äga att få leva på en kaptens kost, kämpa en kaptens strider och blicka upp mot en kaptens belöning.

Om de nu hade varit dina barnbarn, hur skulle du hava handlat? Skulle du icke hava gjort alldeles detsamma, som generalen gjorde?

Nåväl, men handlar du efter samma princip med din hustru och med dina söner och döttrar och barnbarn, om du hade några? Det kan ju hända att de, som stå i samma släktskapsförhållande till dig, icke äga samma gåvor som mina älskade. Kanske icke. Men säkert stå de icke synnerligen långt efter.

Önskar du, att de skulle innehava samma ställning och göra samma arbete som de mina i den mån de äro dugliga därtill?

Har du gjort ditt bästa för att upptäcka, vilka gåvor dina närmaste äger? Har du försett dem med sådana medel till utveckling, som ligga inom räckhåll för dig?

Allt vad jag begär är detta: låt oss utforska våra kvinnliga kamraters förmågor, vare sig de tillhöra våra egna familjer eller icke, och giva dem tillfälle att använda dessa förmågor till Guds ära och världens frälsning.

Frälsningsarmén (2)

Brev nr 21 av General William Booth från början av 1900-talet. Brev som lästes upp på alla frälsningsarmékårer världen över varje söndag.

Kamrater och vänner!

Ni torde minnas att jag i förra veckan skrev om det ökande intresse, som många av mina soldater med all sannolikhet skulle komma att känna för Frälsningsarmén, om de bara visste mer om dess arbete och omfattning.

Denna närmare kunskap, föreslog jag, kunde förvärvas medelst en personlig inspektion av våra krigsföretag under en resa med mig runt världen. En dylik resa skulle dock, tänker jag bliva svår, om icke omöjlig för de flesta ibland oss att företaga. Men om jag icke i verkligheten kan föra er till Armén, sådan som den existerar över hela världen, är det därnäst bästa jag kan göra, det att ställa Armén framför er uti bild.

Denna målning blir med nödvändighet högst ofullkomlig. Den kan icke vara annorlunda. Jag vill dock göra mitt bästa.

Låt mig då antaga att så långt ögat kan nå, sträcker sig framför oss en vid slätt, i stånd att rymma miljoner människor, med en stor plattform å ena sidan, rymmande tusentals personer.

Låt oss vidare antaga, att jag, generalen, och ni, mina kamrater, som äro här närvarande, sitta på denna plattform sid vid sida, under det att den världsvida Armén passerar revy framför oss.

Dagen är vacker, himlen är klar, vinden susar sakta i träden och hela naturen tyckes vara i harmoni med scenen. Musikens toner kännetecknar annalkandet av den första bataljonen, och då den närmar sig med sin musik, skalla glädjens och lovets toner genom rymden.

I spetsen för varje division kommer den befälhavande officeren med sin stab, sin musikkår, sina fanor, och efter att hava marscherat förbi plattformen, grupperar sig varje avdelning på slätten just på den fläck, som blivit anvisad åt densamma.

Den stora scenen å plattformens bakgrund, på vilken vi stå, är reserverad för de ledande stabsofficerare och musikanterna, som samla sig därstädes.

Den första avdelningen av denna, stora människomassa består av de 1,000 officerare, som utgöra Internationella högkvarterets stab. Sedan komma i följd efter varandra: 12.000 fältofficerare, 2.000 manliga sociala officerare, 1.000 kvinnliga sociala officerare, 1.500 kadetter och 5.000 kårkadetter. Dessa efterföljas i sin tur av 50.000 underofficerare och tusentals  och tiotusentals soldater som utgöra Arméns menighet.

Sedan kommer den nybildade ungdomslegionen, och efter den marschera hundratusentals lyckliga barnsoldater och barnlegionsmedlemmar, vilkas sånger, glädjerop och musik fröjdar en och var, som betraktar det livaktiga skådespelet.

Men vilken är nu denna stora skara, som följer? Dessa äro de människkor, som runt hela världen antingen skörda eller ha skördat de förmåner, som här flyta av våra sociala företag.

Många av dessa höra ännu till samhällets ringa och obemärkta, då däremot andra förmedelst vår organisation höjt sig till jordiskt välstånd och inflytande.

Och nu defilerar en skara män och kvinnor, vilka ensamt bland alla dessa massor tyckas blygas över sin ställning. Dessa äro f. d. brottslingar, gamla och unga, män och kvinnor. Se noga på dem och kom ihåg, att de blivit räddade undan fängelsets galler, undan år på brottets bana och måhända från en grav i fängelset.

Och alltjämt fortfara de att komma. De värnlösa, husvilla, förtvivlade människorna, som med tacksamhet ha härbärgerats under våra tak om natten, eller frysande och svältande bespisats på storstadens öppna platser. Arma varelser! Låt oss hoppas att några åtminstone hålla på att göra sig redo för bättre bostäder och bättre kost i himmelen.

Och här trängas i tusenvis de människor, som från smuts och fattigdom ha emigrerat till länder där trevnad och överflöd råder, och varest deras arbete behöves och därför uppskattas. De hava återkommit till sitt fädernesland för att intaga sina platser i detta underbara tåg.

Vilken syn börjar icke slätten framför oss att förete! Överallt vaja banéren och dånar musiken, medan halleluja-rop skaka jorden och uppfylla luften, ända upp till skyarna.

Men vi hava ännu långt ifrån hunnit till slutet av vår procession; ty här kommer representanterna för hednavärldens män och kvinnor.

I förtruppen marschera bortåt 50.000 salvationister från Indien, av vilka 20.000 hava övergivit sina avgudar, avstått från djävulsdyrkan och avtvagit sina synder i Golgatas heliga ström. Här komma de, tillbedjande den levande Guden och sjungande hans lov, varjämte vi ännu hava 30.000 till, som äro på väg till denna saliga erfarenhet.

Här kommer tusenden från Java, vilka under Arméns ledning hava omfattat evangelii lära. De efterföljas av omvända buddister från Ceylon och snart därefter av de modiga och entusiastiska japanerna.

De, som nu tåga förbi, äro kineser, insamlade i Jesu rike av Frälsningsarmén i San Francisco, brittiska Colubia, holländska Indien och andra delar av världen.

Och så hava vi malajerna från Nya Zeeland, de röda indianerna från Alaska, zuluerna, kaffrerna negrerna från Afrika, de färgade folken från Västindien, jämte härskaror dessutom.

Men vilka är denna skara i vita kläder, med ljuvaste, renaste anletsdrag, som med lätta steg svävar fram i hela denna väldiga församling? Vilka äro de dessa, och varifrån komma de?

Dessa äro de dyrbara kamraterna från forna tider. Dessa äro de, som hava tvagit sina kläder i Lammets blod och genom mycken bedrövelse efter modig och självuppoffrande kamp, gått från vår sida till himlen under jubelsånger. De hava av vår kära Herre fått tillåtelse att få tillbringa  ännu en dag hos oss på jorden. Sedan skola de föra med sig tillbaka till deras nya hem det glada budskapet om denna segerfest och invänta vår ankomst till ett ännu större och mera storartat segertåg där uppe.

Om denna dags storartade fest kan jag icke skriva något mer, fastän ännu icke hälften blivit sagt.

Sådan, mina kamrater, är den stora armé, som ni tillhöra. Ansen I eder genom Guds nåd värdiga att stå i detta förhållande? Är du å karaktärens vägnar värdigt desamma? Är du så helig, så kärleksfull, så god som det fordrar? Är du i din egenskap av soldat värdigt detsamma? Tror du att du skall bliva ansedd värdig en plats i det stora triumftåget av segrande själar, som skall äga rum på himlens slätter inför alla konungars Konung?

Om icke, o sök att bliva beredd och värdig, innan du lämnar denna plats i denna din dag.

Frälsningsarmén (1)

Brev nr 20 av General William Booth från början av 1900-talet. Brev som lästes upp på alla frälsningsarmékårer världen över varje söndag.

"Kamrater och vänner!

Frälsningsarmén är visst och sant en stor och underbar kraft. Den har varit stor och underbar för några av er. Den har bevisat sig stor och underbar för för hundtatusenden, ja -- för miljoner andra mäniskor över hela värden. 

Du är stolt över "den goda gamla Armén", och så är även jag. Kungar och kejsare äro stolta över sina välden, generaler äro stolta över sina segrande skaror, miljonärer äro stolta över sin rikedom, vetenskapsmän äro stolta över sina upptäckter. Jag är stolt över Frälsningsarmén och dess underbara erövringar, och jag hoppas - nej, jag är säker om - att jag med glädje nedlägger all äran för dess ställning, triumfer och makt vid min Frälsares fötter.

Nu är er kännedom om Armén ganska ofullständig, mina kamrater. Den kan inte vara annat. Oaktat alla mina tillfällen att se och lära känna den, är min egen kännedom om Armén endast ofullständig. För er måste den således vara det i ännu högre grad.

Om ni endast kände den bättre, tror jag att ni skulle älska och kämpa och offra mer för den, än ni göra.

Därför har den frågan kommit upp för mig, huru eder kunskap om Armén skulle kunna ökas, och det har fallit mig in, att om ni kunde resa med generalen runt världen och se edra kamrater ibegripna i aktiv strid i de olika länderna, och de många olika mäniskoraserna samlade omkring de gula, röda och blå färgerna, skulle ni få en vida bättre förestälning om rörelsens storhet och omfattning, än ni möjligen kunna hava i dag.

Antag, att ni skulle starta från London, Frälsningsarméns vagga, göra en automobilfärd genom England, Wales, Skottland och Irland för att se, vilka framsteg Armén gör i sitt fädernesland, och sedan resa över med mig till Europas fastland.

Vi skulle passera Frankrike, Holland och Belgien, lämmande efter oss ett uppmuntrans ord åt de kamrater, som tappert kämpar där, och så begiva oss norrut till Danmark, Sverige och Norge och ännu längre norrut till Island och Finland, ända fram till Rysslands gräns.

Över ryska gränsen får vi icke fara, men den dagen kan inte vara fjärran, då över hela denna väldiga nation våra nådesbudbärare skola förkunna Jesu frälsning och välkomna skarorna till fårahuset.

Därefter bär det av mot södern igen genom Tyskland med dess myllrande miljoner, där vi välkomna den öppna dörr, som på ett så underbart sätt bjudits oss, och så fortsätta vi vidare med snälltåg till Schweiz och Italien.

I vart och en av dessa land skulle ni få höra på dess eget språk samma frälsningssånger, böner och förmaningar till främjande av Kristi rike och få se liknande bemöndande att välsigna mäniskors kroppar och själar

Om vi sedan lämna Europa och begiva oss till Asien, finna vi bland Indiens och Ceylons miljoner, att samma krig förs av två tusen officerare och många tusen soldater, musikanter och underbefäl.

Från Indien ville vi fara över till Java och se det underbara verk som utföres för de sjuka spetälska och okunniga massorna där, och sedan vidare för att en liten tid följa den strid, som begynts i detta högst intresanta land som heter Japan.

Icke så långt därifrån ligger den stora australiska fastlandet, och på resan dit först göra en påhälsning i det härliga Tasmanien. Sedan vi tillbragt en liten tid i själva Australiens städer och nybyggen, bland nya världens farmer, fårbeten och guldgruvor och kastat en blick på det framåtgående Nya Seeland, bär det återigen i väg. Ibland alla dessa uppspirande nationer finna vi Frälsningsarmén vara en mycket värderad makt till det goda, som överallt välsignar och blir välsignad.

Men vi måste bort igen över Stilla Oceanen, och i förbifarten titta in på alla de öar, där vår fana vajar.

Vi lämna Honolulu bakom oss och styra kurs på Sydamerika, och efter en flygande visit uti det framåtgående Argentina, Uruguay och andra delar begiva vi oss norrut till Demerara. Därifrån ånga vi mot norden, fara över Mexikanska viken, uppfånga en skymt av frälsningskriget på Jaamaica och de kringliggande västindiska öarna och så framåt mot Amerikas väldiga Förenta Stater och Kanadas vidsträckta område. Här i storstäderna och på de vida gräsöknarna, på Klippiga bergens sluttningar och i de fruktbara delarna mellan dem, bland alla klasser och nästan alla nationaliteter, kämpa och sträva salvationisterna för att vinna folkets själar.

Men trötta och utmattade, som vi kunna vara genom vår långa och tröttande färd, är vår resa dock långt ifrån sitt slut. Framåt måste vi gå, och för att bliva i stånd därtill, måste vi kalla luftskeppet till vår hjälp och på dess väldiga vingar flyga hän till Afrika. Här, i trots av boerkriget, i trots af strejker och svårigheter av alla slag från helvetet och från mäniskorna, marscherar Armén framåt. I städer och avlägset liggande församlingar av vita nybyggare, bland söderns zuluer och kaffrer och västerns negerfolk -- vidmakthålles striden för Gud och mäniskors frälsning.

Men skulle vi än få tillåtelse att företaga den långa resa jag skildrat, skulle vi till och med då endast ha sett en del av det område, dit Armén har banat sig väg, och endast en del av det folk vi söka att vinna för Kristus.

I dessa länder höjer Armén dock sin stämma, slår på sina trummor och vittnar om rättfärdighet. Den låter mäniskor förstå, att om de framhärda uti att bryta Guds lagar, måste de förgås; men om de vilja ångra och tro, skola de finna nåd och frid och himmel.

Allt detta bedjande och arbetande och gråtande och lidande sker i edert namn, mina kamrater, och medels män och kvinnor, som ni hjälpt mig att erövra från dödens vägar. Mång av edra bröder och systrar och barn har lagt sina händer på den fana, som vajar i dessa mörka länder. All denna välsignelsebringande krigföring uppehålles genom er försakelse och edra mödor, mina kamrater, och hålles i gång såsom svar på er tro och edra böner.

Men denna kamp är i avseende på dess utsträckning och häftighet ett intet jämnförd med den härfärd, som skall bliva, så snart som vi alla vakna upp över vidden av våra tillfällen och storheten av våra förmågor att kunna driva synd och djävlar framför oss och kunna vinna nationerna för Gud.

Kommen med, mina kamrater, och låtom oss vara trogna vårt motto:

"Värden för Kristus"

Lammets blod

Brev nr 19 av General William Booth från början av 1900-talet. Brev som lästes upp på alla frälsningsarmékårer världen över varje söndag.

Kamrater och vänner!

Salvationister berömma oss alltid av Jesus Kristi död och vittna om de välgärningar som genom dem tillflutit människosläktet. Måhända finnes det ingen text, som oftare anföres, än Johannes´ ord: "Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss från all synd". Och måhända finnes det ingen sång, som är mera populär inom våra led, än den som begynner med orden:
"Det finns en källa fylld med blod ifrån Immanuels sår
Och badar du i denna flod, den fri från synd dig tvår"

 Och icke allenast berömma vid oss av Jesu Kristi offer i teorin och bära märkena därav på vår uniform, utan vi triumfera i den sanning, att hans utgjutna blod har bragt frälsning åt våra hjärtan, våra liv och våra hem. Ja, än mer, vi berömma oss av den tron, att oräkneliga skaror utom oss själva också ha blivit tvagna i den källan, som öppnades mot synd och all orenhet, när han dog på korset.

 Det är denna personliga erfarenhet, som skänker tjusningskraft åt vår tro och kommer oss att tycka om att sjunga: "Jag är tvagen i Frälsarens blod.
I hans blod nu min klädnad är fläckfri den är vit som snö

Jag är tvagen i Frälsarens blod"

Det är denna personliga erfarenhet av frälsning, som kommer oss att önska och bedja, att de välgärningar som bringats oss genom offret på korset, må svalla ut och utbreda sig, tills Herrens kunskap övertäcker jorden, såsom vatten havets botten.

 Det är denna personliga erfarenhet av frälsning, som pålägger våra hjärtan förpliktelsen att allestädes för människors barn förkunna kraften och värdet av Kristi blod.

Det är denna personliga erfarenhet av frälsning, som kommer oss att känna likt den man, som sade: "Vore de högsta bergen min plattform, och hade jag en röst så stark som en domsbasun, skulle jag utropa över hela Jehovas oändliga rike den härliga sanningen, att Jesus göt sitt blod för hela mänskligheten".

 Nu fruktar jag, att denna lära, vilken utgör en av Frälsningsarméns grundsanningar, i närvarande tid blott alltför svagt omfattas och alltför ofullständigt förkunnas.

 Angående detta ämne giver trumpeten ett ganska ovisst ljud hos många av dem, som stå såsom ledare för Guds folk. Blodet nämnes blott sällan av dem och då endast i en tvivlande ton och med återhållen andedräkt. Andra som antagas vara sunda i sin tro, ha på sista tiden tagit öppet avstånd ifrån läran om Kristi försoning, i det de helt och hållet förnekar densamma. Och jag fruktar, att till och med hos några av våra soldater är den enkla tron på det dyra blodets renande kraft ingalunda alltför stark.

 Kan jag upptäcka vad grunden är till detta?

    I. Det första skälet till denna svaga tro kan sannolikt spåras i okunnighet eller oriktiga begrepp om detta ämne.

 Låt mig försöka att giva er, vad som synes mig vara en riktig åskådning av vår Herres försoning och de välgärningar, som här flyta därav.

1. När vi säga, att Kristi blod renar från synd, mena vi icke, att det verkliga blodet, som av Frälsaren göts på korset, tillämpas på deras hjärtan, som förtrösta på honom.

 Detta skulle vara en omöjlighet, eftersom det dyrbara blod, som för nära tvåtusen år sedan göts på det berg, som kallas Golgata, för länge sedan blivit blandat med jordens stoft eller på annat sätt försvunnit.

2. Icke heller menar vi, att Jesu Kristi blod försonade våra synder i den meningen, att han led allt det straff, som vi för deras skull borde ha uthärdat.

3. Icke heller menar vi, såsom det understundom framställes, att Jesus Kristus genom sitt lidande på korset betalade all den skuld, som vi genom våra överträdelser blivit skyldiga den gudomliga rättvisan. Om det så vore, skulle vi allesammans vara fria från dom och straff, antingen vi tillgodogjorde oss nyttan av hans offer eller icke.

4. Vidare menar vi icke heller, att Kristi död har försatt oss i ett tillstånd, som skulle göra det omöjligt för oss att falla nåden och till sist gå förlorade, vad vi än trodde och hur vi än handlade.

 Med det mena vi, att Jesus Kristus, genom Guds nåd, verkligen frambar ett offer för våra synder, som var sådant, att det gjorde det möjligt för Gud, och överensstämmande med aktningen för lagen och mänsklighetens välfärd, att förlåta var människa, som i ånger, lydnad och tro återvänder till honom.

    II. Ett ytterligare skäl, varför många människor icke tro på läran om Kristi offer, är det att de icke i sina egna hjärtan hava någon tillfredsställande erfarenhet av dess kraft och salighet. De hava icke erfarit, att deras syndaregister blivit bortstruket av den dyrbara ström, som flödade från Frälsarens uppstungna sida.

 Varför är det så? Huru kommer det sig, att de äro utan denna härliga erfarenhet?

Är det, emedan de har blivit lämnade utanför den skaran, som återlösts genom detta underbara blod?

 Nej! Genom Guds nåd har han smakat döden för alla. Det är helt enkelt, emedan de vägrar att foga sig efter de villkor, på vilka allenast dessa oskattbara välgärningar kunna erhållas.

 Kristus må lämna himmelen och komma ned till stallet, krubban, öknen och ett liv av lidande och smälek.

 Kristus må ängslas i örtagården, dömas inför Pilati domstol, förbannas av den folkmassa, för vars skull hans hjärta brast på korset.

 Kristus må nedstiga i gravens mörker, uppfara till himlen och med sin Ande klappa på dörren till deras hjärta och bönfalla om att bliva insläppt;

Men de vilja icke besvära sig med att akta på hans fodringar, övergiva sina synder, erkänna honom inför människor eller strida för hans sak.

 Var befinner du dig, min kamrat?

 Vandrar du i ljuset?

 Har du övergivit alla dåliga vägar, slitit dina avgudar från ditt hjärta och avtvått alla dina synder i det dyra blodet?

Om icke, är nu den behagliga tiden. Detta är frälsningens dag.