Kvinnan (1)

Brev nr 22 av General William Booth från början av 1900-talet. Brev som lästes upp på alla frälsningsarmékårer världen över varje söndag.

Kamrater och vänner!

Sedan någon tid tillbaka har jag önskat att säga något till mitt folk över hela världen angående kvinnans ställning och arbete bland oss. Nu erbjuder sig tillfället, och jag är viss på, att ni skola noga betänka mina ord.

Jag behöver icke påminna er, om att kvinnan har gjort Armén stora tjänster i det förflutna. Dessa tjänster, tror jag, ha till en stor del härrört av den ställning och de tillfällen, som jag funnit mig manad att skänka henne.

Jag undrar ibland, vad mitt folk tänker om vår hållning i denna fråga.
För att hjälpa er att komma till en rätt slutledning, låt mig berätta er något ur min egen erfarenhet, och sedan skola ni kanske vara i bättre stånd att döma.

För femtiotvå år sedan eller däromkring mötte jag en skön kvinna. Skön var hon icke allenast till utseende och behag utan i avseende på huvud, hjärta och karaktär. Men i hennes andliga natur, det är i hennes själ, låg hennes största dragningskraft. På ett avgjort sätt omvänd, begåvad av Gud med ett deltagande sinne, ett ljust förstånd och en snabb uppfattning, var hon helt och odelat invigd åt att göra sin Herres vilja, kosta vad det ville. Längre fram utvecklade hon sig till en väldig predikant, och än i dag eka hennes ord runt världen. I själva verket sätter jag sällan min fot ombord på något fartyg eller på någon strand, där icke en och en annan fattar min hand och uttrycker sin erkänsla för den välsignelse de hava skördat av hennes glödande ord.

Den kvinnan blev min hustru och förenade sig med mig av allt hjärta uti det arbete, som redan då blivit mitt livs förhärskande passion. I trettiofem år var hon min pålitliga rådgivare i svårigheter, min osvikliga uppmuntrare i stunder av nedslagenhet, min obeskrifliga tröstare under sorgens dagar och min ståndaktiga kamrat i brydsamma omständigheter. Hon var våra barns inspirerande lärarinna, hemmets vaksamma skyddsängel och min uppriktiga själasörjare och vän. För sjutton år sedan gick hon till himlen, varest jag efter fullbordat verk väntar att bli återförenad med henne för evigt.

Nu känner hela världen till något om den ställning jag gav henne under Arméns tidigare dagar, och de tillfällen jag beredde henne att utöva sina talanger under dess senare skede.

Om du nu varit i mitt ställe, och denna ädla kvinna hade varit din hustru, hur skulle du hava behandlat henne? Tycker du, att jag hade orätt uti, att jag satte henne så högt som jag gjorde? Vad säger du?

Jag hade en dotter. Jag hänsyftar särskilt på en, emedan hon är i himlen, och jag kan därför tala mera fritt om henne.

Hon var en ädel kvinna. I betraktande av hennes karaktär, naturliga anlag och karriär, vet jag ingen som har överträffat henne. Hon var intagande att se på, varjämte hon till hjärta och sinnelag vandrade tätt i sin nu förhärligade moders fotspår.

Även hon ägde ett stort mått av energi och förbarmande kärlek samt av den egenskap, som är så nyttig, när det gäller att styra och leda människor, och som kallas ett helgat sunt förnuft.

Både före hennes giftermål och sedermera i förening med hennes begåvade make, gav jag henne den ena framstående posten efter den andra. Dessa fyllde hon med heder för Armén, gagn för folket och ära för sin Herre.

Såsom ni säkert veta, blev hon förflyttad till himlen för fyra år tillbaka genom en järnvägsolycka i Amerikas västra stater. Jag är på väg att möta henne.
Vilket möte det skall bli!

Tycker du, att jag gjorde rätt, då jag gav denna dotter dessa höga ansvarsposter och den makt och det inflytande, som därmed voro förknippade?
Om hon hade varit din dotter, och du hade varit i mitt ställe, skulle du månne hava handlat på samma sätt?

Nu äger jag tvenne fullvuxna sondöttrar. De äro ibland oss, så att ni själva kunna se och lära känna dem, och jag kan icke säga om dem allt, vad jag, om de icke voro här, skulle önska att säga. Men det må tillåtas mig att anmärka, att de äro begåvade för detta livet beträffande behag, bildning och intelligens. De kunna tala flere språk, spela musikaliska instrument och göra andra ting, som världen beundrar. Vad borde nu göras med dessa flickor? Vad var min plikt med hänsyn till dem? Vad tillrådde jag?

Nåväl, jag vill tala om för er, huru deras far och mor, med mitt fulla bifall, behandlade dem. De fyllde deras tankar med den föreställningen, att det att bliva en frälsningsofficer var det mest nyttiga, hedrande och av Gud välbehag krönta ställning i livet, som de eller någon annan moders döttrar kunde fylla.

Det skall då icke förvåna er att höra, att de med en sådan fostran omfattade försakelsen och mödan i en officers liv, genomgingo krigsskolan utan att vara föremål för någon särskild gunst och nu kämpa sig fram i våra fältofficerares led och äro stolta över förmånen de äga att få leva på en kaptens kost, kämpa en kaptens strider och blicka upp mot en kaptens belöning.

Om de nu hade varit dina barnbarn, hur skulle du hava handlat? Skulle du icke hava gjort alldeles detsamma, som generalen gjorde?

Nåväl, men handlar du efter samma princip med din hustru och med dina söner och döttrar och barnbarn, om du hade några? Det kan ju hända att de, som stå i samma släktskapsförhållande till dig, icke äga samma gåvor som mina älskade. Kanske icke. Men säkert stå de icke synnerligen långt efter.

Önskar du, att de skulle innehava samma ställning och göra samma arbete som de mina i den mån de äro dugliga därtill?

Har du gjort ditt bästa för att upptäcka, vilka gåvor dina närmaste äger? Har du försett dem med sådana medel till utveckling, som ligga inom räckhåll för dig?

Allt vad jag begär är detta: låt oss utforska våra kvinnliga kamraters förmågor, vare sig de tillhöra våra egna familjer eller icke, och giva dem tillfälle att använda dessa förmågor till Guds ära och världens frälsning.