Förkunna Ordet!
Ulf Ekman i Världen idag - "Men predikan räcker väl inte? Nej, så är det naturligtvis. Men det räcker ändå väldigt långt! Att predikandet inte skulle vara så viktigt bygger på en missuppfattning, nämligen att det egentligen bara är ord, mänskligt prat. Vi glömmer vad Paulus sade i 1 Tess. 2:13, nämligen: "Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade, och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord, något som det verkligen är, ett ord som är verksamt i er som tror. " "... vi predikade evangelium för er" säger han i 1 Tess 2:9b. Vi glömmer ofta att apostlarnas undervisning var en av de viktiga hörnstenarna i den tidiga kyrkan.
Evangeliet, Kristi ord, Guds ord, är så uppbyggande, kraftfullt och verksamt i dem som tror, med sådan förmåga att bygga upp och förvandla. Om det är så, och det tror jag att det är, ja då är det säkert att det ordet också kommer att möta motstånd, nämligen hos dem som faktiskt inte vill böja sina hjärtan för att ta emot Jesus och följa honom på allvar och lyda hans ord. Den striden kommer vi aldrig ifrån i detta livet, vare sig i vår omgivning eller i kampen i vårt eget liv."
Ewert, Sturmark och Carola
Från Jaktlunds marginalanteckningar i Dagen - "När jag ringde Sturmark för intervju angående debatten så möttes jag, under tiden som signalerna gick fram, av en sång: Fångad av en stormvind" av Carola.
Kristenhetens största sångprofil är alltså pausunderhållning i väntan på att man ska få tag på humanisternas ordförande. Är han kanske ironisk, rent av raljant, i valet av sång? Inte alls, hälsade han med ett leende när jag småskrattande undrade kring det hela.
"Nej, jag gillar låten och jag gillar Carola. Hon är en god vän sedan länge och jag gillar henne som människa även om jag inte delar hennes tro."
Någon form av humanistisk version av "älska syndaren men inte synden", kanske man kan säga..."
Svaret kommer med nya vingar
Marcus Birro skriver om vardagsbön i Världen idag - "Flera gånger varje dag, senast för en timma sedan, när taxin jag färdades i hamnade i kö upp för Kungsgatan i Stockholm, vågar jag förlora mig själv i några minuters bön. Jag sluter ögonen, andas lugnare, knäpper händerna eller rör vid korset runt min hals. Sedan talar jag tyst, med små, värdiga bokstäver och direkt när jag uttalat orden är det som små, små vingar fästs vid dem och lyfter dem upp, bort och ut. Efter några minuter är det som om orden kommer tillbaka, men i en annan ordning, i en annan följd.
Orden landar i mig med andra vingar.
Jag får svar. Det är fantastiskt."
På norsk
Tilbake til livet
Det er oktober 2008, en helt vanlig søndag i Telemark. I Langesund kirke er det som vanlig gudstjeneste, og siden det er barnedåp denne formiddagen, er det ekstra mange mennesker på plass i kirkebygningen.
Plutselig, mens presten snakker til forsamlingen, reiser en person seg opp fra tredje rad. Han er ung, men ser litt sliten ut. Noen av kirkegjengerne kjenner igjen ansiktet hans, som en av dem som har slitt med rusproblemer i flere år. Nå skjelver han, nærmest rister, idet han skritter usikkert fram til alterringen.
Der kneler han, og knekker fullstendig sammen. Tårene triller ned kinnene. Foran hele menigheten, med både kirkevante og kirkefremmede til stede, ligger han og roper:
«Det er jo sant. Det er jo sant!»
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar