Påskdagen

För ett par veckor sedan var jag på besök på Irland. En av dagarna där åkte vi till ett gammalt klosterområde, som numera är ett utflyktsmål för naturhungrande Dublinbor. En del av detta område är en begravningsplats, som fortfarande används. Vi gick och strosade lite där och jag läste inskriptionerna på stenarna, några så gamla som från förr förra årtusendet. Århundraden av sorg, saknad och förhoppningar slog emot mig. Så mycket längtan, allt på korta rader huggna i sten, som besvärjelser om ett hopp bortom det som så definitivt representeras av gravstenarna.

Påskdagen är den dag då det berättas om att några kvinnor, lärjungar till Jesus, skulle gå till hans grav för att sörja. Men när de kommer dit möts de av en ängel som säger att Jesus inte längre är där. Jesus är uppstånden från de döda!

Kvinnorna får sedan möta Jesus som skickar dem med budet om hans uppståndelse, till de övriga lärjungarna. Jag kan inte låta bli att tänka att om Jesus själv ansåg att kvinnor kan få komma med denna den viktigaste av nyheter, då kan det inte finnas någon tjänst som en kvinna inte kan ha.

Detta är dagen då Jesus seger över döden firas! Den segern är vunnen, men vi lever nu i en tid som av många teologer kallas "nu men ännu inte". Jesus har vunnit, men vi ser ännu inte de fulla konsekvenserna av det. Orsaken till detta är att så många som möjligt ska få höra de goda nyheterna om att det finns möjlighet att ha gemenskap med Gud.

Denna "nu men ännu inte"-tid är alltså också missionens tid. Tiden då alla som vill tillhöra Jesus har som uppgift att berätta om denna möjlighet till gemenskap med Gud.Och det var detta som blev så tydligt för mig, när jag gick där på kyrkogården på Irland, att det är frustrerande men härligt att leva i "nu men ännu inte"-tiden.

För Jesus är Kung Annorlunda, en radikal tjänare och han tar vår plats i döden. Detta är vad vi alla som lever i missionens tid har som budskap!

  Läs mer om påskdagen i Markus 16:1-8 eller Matteus 28:1-8

(Josefin Fållsten i Dagen: Påskens fem dagar.2009)