Kamrater och vänner!
Under Arméns tidigare dagar brukade vi sjunga en sång med kören:
"Tröttna ej, min broder, tröttna ej!"
Jag kommer ej ihåg mycket av melodin, men det råd, som orden giva, är utmärkt. Det skriftställe, som jag i dag tänker anföra, har återkallat detta råd i mitt minne.. Vi läsa nämligen i Galater-brevet 6:9 ”Och låtom icke förtröttas att göra det goda; ty vi skola ock i sinom tid skörda om vi icke tröttna".
Både sången och skriftstället voro tillämpliga på oss under de första tiderna. Många allvarliga själar, om vilka jag hade de bästa förhoppningar, sveko mig. I förlitande på deras försäkringar om orubblig trohet till döden, åtog jag mig ansvarsfulla åligganden för att snart nog se mig lämnad att ensam, så gott jag kunde klarera, med vad de lovat hjälpa mig med.
Jag brukar ibland framhålla att, om varje officer och soldat, som någon gång lovat att leva, kämpa och då under fanan, förblivit trogen sina löften, skulle Frälsningsarmén i dag utgjort en mäktig styrka.
Den skulle varit stark nog i fråga om antal, inkomster och inflytande för att vara i stånd att skaka världen.
Jag talar nu icke om de uppenbara affällingarna, som helt och hållet förkasta religionen, korsfästa sin Herre på nytt, och draga vanära över hans namn. Jag tänker istället på dem, som helt enkelt tröttnat och dragit sig tillbaka från kampen för sina medmänniskors frälsning. De utgöra ständigt en hjärteförkrossande stor skara.
Låt oss för några ögonblick betrakta somliga av dem! Du behöver inte resa långt för att träffa på dem. Jag är t. o. m. säker om att det finns några här lyssnande till detta budskap. Andra taga sig troligen lite extra vila i sina bäddar eller ha gått ut på en promenad för att stärka sin hälsa eller skaffat sig en fridag på landet. Andra som upptäckt att lite kraftigare religiös föda skulle göra dem själva eller deras familjer gott. ha slagit sig ner i den angenäma atmosfär, som något kapell eller bönehus i deras grannskap erbjuder.
Lägg märke till, att jag säger icke, att dessa trötta själar totalt slutat upp med att tjäna Gud! Visst icke. Men de taga saker och ting lättare. Elden har icke slocknat, endast dämpats. Ej heller är deras energi tillintetgjord; den förbrukas blott på deras familjer, eller i deras affärsverksamhet eller på politiken eller på övriga små angelägenheter.
De har växt upp och blivit märkvärdiga eller likgiltiga eller vårdslösa eller något annat. I alla händelser har deras nit avsvalnat.
De leva ett lugnare liv. De smädas icke numera. På verkstaden eller bland sina vänner smädas de icke längre som fantaster, och pojkarna ropa icke "halleluja” efter dem på gatorna.
Man hör icke numera deras röster i bönemötena såsom i gångna dagar, då de kämpade för de syndare, som icke hade mod vare sig att lämna lokalen eller gå till botbänken. De ha tröttnat.
Du ser dem icke längre i lokalen gå från bänk till bänk, tills ljusen släckas, för att uppsöka de vilselöpande och bedja dem vända om. Detta brukade en gång utgöra deras förtjusning, men nu har de tröttnat.
Du skall icke finna dessa trötta människor på sina knän i officersbostaden eller vid censurmötet, sysselsatta med att uttänka nya planer för friluftsmötena eller ungdomens fälttåg eller försakelseveckan eller skördefesterna eller väckelsefälttåget. Ej heller skall du finna dem giva sina penningar åt Gud, som de en gång med sådan glädje brukade göra, eller sysselsatta med att bedja andra om hjälp för Herrens sak.
Nej, man finner dem varken i denna eller någon annan av de gamla sysselsättningarna, där de en gång brukade vara de första och främsta. De ha förlorat intresset för sådant. Det är sant, att de komma till mötena då och då, men den gamla energin och friskheten är borta. De har tröttnat.
Låt mig göra en fråga eller två rörande dem.
1. Äro de tillfredsställda i sin tillbakadragna ställning?
Jag tror det icke. Jag kan icke förstå, huru de skulle kunna vara det. De kunna ibland på sätt och vis känna sig lyckliga, man aldrig tillfredsställda. All denna livets lycka, när den är som bäst, och all framgång, då sådan erbjudes, kan aldrig ersätta den fröjd och nitälskan och kärlek de erforo under dessa dagar av trogen tjänst.
2. Önska de erhålla tillbaka sitt gamla nit och sin gamla fröjd?
Jag tror de önska det. Under tider av eftertanke och då sorger och prövningar tränga på, ropa deras hjärtan därefter. Då känna de, att de skulle kunna giva allt de äga, om endast denna dyrbara kärlek för Guds arbete och åstundan att utföra han vilja, som de en gång ägde, kunde återskänkas dem.
3. Vilket steg höra de då taga?
Ja, du vet det, och jag tänker de veta det även. Må de komma åter till lydnadens altare. Det var genom olydnad mot Guds vilja, som deras kärlek till honom först avkyldes och som de började tröttna på hans arbete. De måste börja på nytt, och då skall Gud på nytt börja utgjuta sin Ande över dem. Jag beder för dem. Du måste göra detsamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar