Veckorevy från min personliga utkikspunkt på livet
Min utkikspunkt på livet |
Arbetet den här veckan har inneburit sammanträde på HK i Oslo med Frälsningsarméns ledning och installation på vårt nya kontor på skolan.
Vi har också haft förmånen att ha undervisning för de nya kadetterna som nu börjar sin utbildning för att bli
De nya kadetterna |
En annan huvuduppgift den här veckan var att försöka bli norska igen. Registrering i folkregistret, beställa skattekort och öppna lönekonton i en norsk bank.
Vi börjar få en viss rutin på att registrera oss i ett nytt land. Det var inte så många år sedan vi skulle registrera oss i Lettland. Vi tänkte väl att det inte skulle vara så svårt eftersom Lettland är med i EU, men det tog några veckor och upprepade besök hos myndigheterna innan alla stämplar satt på rätt plats. Du kan läsa om det HÄR.
Vi hade tillstånd att stå kvar i svensk försäkringskassa under tiden i Lettland, men det verkade inte fungera särskilt bra. Då vi skulle hämta ut recept på ett svenskt apotek fick vi beskedet att "ni finns inte". Vi försökte ihärdigt övertyga personalen på apoteket att vi fanns, men det gick inte hur vi än försökte.
Så det var med en viss tillförsikt vi tre och ett halvt år senare gick till de svenska myndigheterna för att bli svenskar igen. Vi såg fram till att vi äntligen skulle finnas till igen. Vi såg fram till att vi igen kunde gå in på ett apotek eller en vårdcentral utan att vår existens skulle ifrågasättas.
Men det var inte okomplicerat att bli svensk igen. Vi fick sitta hos myndigheten i många timmar för att sedan äntligen få lämna in våra papper. Till slut gick det bra. Tjänstemannen ifrågasatte inte att vi fanns till och vi blev svenskar igen.
Då vi skulle uppsöka den norska myndigheten för att bli registrerade i Norge (det måste man göra inom åtta dagar efter ankomsten till landet) var vi rustade med en stor portion tålamod då vi åkte till Fredrikstad för att besöka myndigheten. Den lettiska och den svenska myndigheten hade varit överfulla väntrum med ett avancerat nummerlappssystem och vi var beredda att ta vår nummerlapp och sitta och vänta en dag på vår tur.
Det visade sig att myndigheten var nästan omöjlig att finna. Den låg i ett köpcenter och man måste hitta en hiss i en av korridorerna för att sedan åka upp tre trappor till ett litet kontor. Vi trodde att vi hade kommit fel. Vi var de enda besökarna på kontoret och tjänstemannen verkade nästan glad att det kom någon som hon kunde prata med. Efter femton minuter var vi norska igen utan komplikationer. Det underlättade naturligtvis att vi redan hade norska personnummer från sist vi bodde i Norge för 25 år sedan.
Vi trodde myndigheten skulle vara "nålsögat" som skulle vara svårt att ta sig igenom, men det var det inte. Problemet var banken. Vi skulle bara öppna varsitt lönekonto så att lönekontoret i Oslo kunde betala vår lön. Men så lätt var det inte. På samma sätt som i Sverige vill banken inte se några kunder på kontoren och gör det så besvärligt som möjligt för kunderna så att de slipper träffa dem öga mot öga.
För 25 år sedan hade vi varit kunder på Kreditkassen i Moss. Vi gick tillbaka till samma ställe. Kreditkassen heter numera Nordea och ligger på samma plats som för 25 år sedan. I varje fall nästan på samma plats. Man går in samma ingång, men där det tidigare var banklokal var det nu ett gym. För att komma till banken måste man gå upp för en liten trappa och komma upp till ett litet rum där det satt ett antal banktjänstemän och arbetade, men bara en kassa som var öppen. Ja, det kunde inte vara fler för det fanns bara en kassa i den lilla banklokalen. Där fanns också alla de människor som vi trodde skulle sitta och vänta hos myndigheten. Inte undra på att det var tomt hos myndigheten då alla satt på banken och väntade på sin tur.
Till slut kom vi fram till kassan och skrev under alla papper som las fram för oss. Vi har gott hopp om att få våra lönekonton tillgängliga inom någon vecka.
Vi bor bara några meter från en av våra söner som är lärare på folkhögskolan. Sonen är gift och har två barn, ett och fyra år gamla.
Fyraåringen kommer gärna på besök hos farfar och farmor. Det är en helt ny upplevelse för oss att bo så nära något av våra barnbarn. Fyraåringen knackar på vår dörr mellan en och tio gånger varje dag.
En morgon kom hon in till oss medan vi åt frukost. Hon såg sig omkring bland alla saker som höll på att packas upp. Hon upptäckte en väldigt tjock bok och frågade farmor: "Vad heter den boken?" - Farmor svarade: "Den heter Stora Familjeläkarboken". Fyraåringen var tyst en stund, sen la hon huvudet på sned och sa till farmor: "Kan du inte läsa den för mig?" Farmor la allt annat till sidan och började läsa boken för fyraåringen. Jag tror inte att dom hann igenom hela boken. Den var 1.076 sidor lång.
Nu är det söndagsmorgon och snart dags att gå upp för backen till Frälsningsarmén för söndagsgudstjänst.
Nästa vecka är fullbokad med olika konferenser, men det kan jag komma tillbaka till nästa vecka.
Jag önskar dig en välsignad kommande vecka
Peter Baronowsky
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar