Boken har annonserats under lång tid och jag har personligen varit mycket nyfiken på den. Av olika skäl. Bland annat har Jonas Gardell tydligt deklarerat att han tror på Gud. Ändå hade han i vintras en lång artikel i Svenska Dagbladet där han går till skarpt angrepp på den klassiska kristna tron. Han påstår t.ex. att det är vulgärt att tala om att Jesus föddes av jungfru och menar också att det är felaktigt att tala om att Jesus var Guds son före sitt inträde i världen. I boken Om Gud återkommer detta påstående. Som bevis har Gardell ryckt ut ett par bibelord, som fristående från bibeln i övrigt skulle kunna stödja det påståendet.
Jag har försökt att komma underfund med vad Gardell vill uppnå med boken. Samtidigt som han i många stycken ger en negativ bild av bibelns Gud förefaller han – liksom många andra – bära på en djup längtan att Gud måste finnas? Han poängterar att alla har rätt till Gud. Skriver bl.a. ”Jag tror att det värsta vi kan göra en annan människa är att ta ifrån henne Gud.” Ett återkommande uttryck i boken är: ”Det vi kallar Gud” vilket ger känslan av att Gud är ett begrepp snarare är en person. Ändå, när Gardell skriver att närvaro och Gud kanske är samma sak vill han att denna närvaro skall vara personlig
Boken har karaktären av lärobok om vem Gud är. Men Gardells beskrivning av Gud är minst sagt motsägelsefull. Å ena sidan beskriver han Gud som den som alltid och i alla samman-hang finns med. Särskilt då människor far illa. Å andra sidan skriver Gardell sida upp och sida ner att Gud är och blir vad man gör honom till.
Bibelsyn. Gardell underkänner till stora delar bibelns historieskrivning. T.ex. påstår han att det israeliska folkets uppbrott ur Egypten inte har ägt rum. I varje fall inte som bibeln beskriver det. Enligt honom var de flesta av Israels stammar aldrig där. Erövringen av Kanaan skedde genom bosättningar och skall snarast ses som en landsbygdens sociala revolt.
Gardell försvarar sin ståndpunkt bl.a. genom att hänvisa till – som han säger – vad lärda personer har kommit fram till. Litteraturhänvisningarna är omfattande och imponerande. Han har verkligen läst på sitt ämne. Han är väl förtrogen med Gamla testamentets (GT:s) personligheter. Han har dessutom en oerhörd förmåga att dramatisera och åskådliggöra händelser ur den bibliska historien. Och det är ett plus att han i beskrivningen av dessa personer har kommit förbi den ofta romantiserade och tillrättalagda bilden av GT:s hjältar.
Ändå är jag starkt kritisk till hans tolkningar och slutsatser, som kan härledas till vad som allmänt kallas den historisk-kritiska tolkningsmetoden.
Gudsbilden. Traditionellt gäller i kristen och judisk tro att Gud på olika sätt har uppenbarat sig för människor och att den samlade Gudsbild vi har idag bygger på olika bibliska personers erfarenheter.
Enligt Gardell vimlar bibeln av föreställningar om Gud vilka är omöjliga att förena. Om monoteismen (läran att det endast finns en enda Gud) säger han att ”den har målat in sig i ett hörn.” Gardell skriver även: ”Den monoteistiska guden – om man håller fast vid varje enskild gudsföreställning i bibeln – är en ekvation som inte går ihop.”
Eller vad sägs om följande kommentar till Jobs bok: ”När den lidande människan tröttnat på Gud och sätter honom på de anklagades bänk är Guds enda försvar – förutom att han likt en ilsken gorillahanne försöker skrämma till tystnad genom att ryta och banka med nävarna på bröstet – att han faktiskt gör så gott han kan…. Och sedan har Gud inget mer att säga.”
Skapelsesynen. Enligt Gardell har skapelseberättelsen i moseböckerna inget med verklig-heten att göra. De har inget med gudomlig uppenbarelse eller inspiration att göra utan är myter som tillkommit genom inflytande från andra kulturer och religioner.
Dateringar. Gardells dateringar följer i stort den historisk-kritiska metoden och skiljer sig väsentligt från den traditionella uppfattningen. Främst gäller detta synen på när bibelns olika böcker kom till. T.ex. anses traditionellt Jobs bok vara den äldsta. Enligt Gardell är det den yngsta av GT:s böcker.
Delvis hänger detta samman med synen på profeter och profetiska budskap. Gardell kallar profetior (profetiska budskap) för girigt önsketänkande. Profeter står inte högt i kurs hos honom. Med ett undantag – nämligen profeten Amos i GT som säger att han egentligen inte är profet.
Om Jesus. Boken behandlar nästan uteslutande Gamla Testamentet. Jesus nämns inte mycket. Gardell uppfattar Jesus som ”barn av sin tid”. Dock som en som valde väg och som valde kärlekens Gud framför hatets.
Gardell hävdar att Jesus inte var Guds Son vid sitt inträde i världen och försöker ta Paulus till vittne genom att citera Romarbrevet. Men varför inte läsa Kolosserbrevet som Paulus också har skrivit. Då blir bilden mera fullständig.
Sammanfattningsvis finns det mycket att säga om boken. Den är skickligt skriven. Gardell har många fyndiga formuleringar. De påståenden som han vill att vi skall ta till oss framförs gång på gång med stor pedagogisk skicklighet. Det mest positiva är betoningen av att Gud är en Gud för alla människor.
Ändå är jag starkt kritisk till boken som missar det allra mest centrala i kristen tro, nämligen det som står i Johannes 3:16 att ”så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar