Vad som är rätt i bibeltolkningen eller då det gäller en kristen livsstil vill man inte uttrycka klart i artikeln. Budskapet är att det är den lokala församlingnen som får avgöra vad som rätt. Så här skriver man: "Vi tror att teologi först och främst ska formas i församlingen. Församlingen har uppdraget att förmedla evangeliet så trovärdigt och aktuellt som möjligt. Församlingen är därför den primära platsen för teologiska samtal och eventuella positioneringar.
Om vi tvingas välja arena för teologins bearbetning är det för oss självklart att det är församlingen vi väljer. Vi har respekt för akademi och journalistik som aktörer i det teologiska samtalet och vi välkomnar deras bidrag. Men vi tror att i frågor om teologi och livsstil så är det församlingen och dess ledare som behöver stiga fram."
Betyder det att en pingstförsamling kan ha vilken lära som helst? Finns det inga gränser för vad man ska tro eller inte tro i en pingstförsamling?
Vad som förvånar mig är man gör frågan om den lokala församlingens självständighet till närmast en doktrin, som tar över alla andra teologiska samtal och rättningslinjer.
Det är framför allt de nordiska pingstförsamlingara som följer denna inofficeiella doktrin. Att organisera pingstförsamlingarna i ett samfund har för de flesta varit en otänkbar utveckling i Sverige. Men så är det inte i andra delar av världen. De stora pingsväckelserna i USA är mycket strikt organiserade i samfund, som mycket noga vakar över vad pingstpredikanterna får predika och inte predika.
Då Rut och jag var ledare för Frälsningsarmén i Lettland mötte vi ett helt annat sätt att organisera pingstförsamlingarna än i Sverige. Pngstvänner hade en biskop! De hade till och med två biskopar. En för de lettiska pingstvännerna och en för de ryska. Vi blev också betraktade som biskopar för Frälsningsarmén och inbjöds till de ekumeniska biskopsmötena. En kyrka utan en biskop såg man inte på som en riktig kyrka.
Så varför håller de svenska pingstvännerna så strikt på att det inte finns något överordnat organ som står över den lokala församlingen. Har man hämtat modellen från svenskt föreningsliv? I Bibeln ser jag snarare en annan ordning. Då man hade olika uppfattningar i en lokal församling sänder man frågan vidare till de ledande i Jerusalem. Där tar man ett beslut som sedan kommuniceras ut till församlingarna. "När det nu blev oenighet och Paulus och Barnabas kom i allvarlig tvist med dem, bestämde man att Paulus och Barnabas och några till av dem skulle resa upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem med denna fråga" (Apg 15:2)
Jag kan också se att församlingens lokala ledarskap utses av en överordnad ledare. "I varje församling utsåg de äldste åt dem, och efter bön och fasta överlämnade de dem åt Herren som de hade kommit till tro på. " (Apg 14:23). Paulus ger senare också instruktioner till Titus att tillsätta ledare i varje stad.
Så vem är det egentligen som ska bestämma i församlingen? Det bästa är naturligtvis om Gud får bestämma, men oftast gör han det genom människor. Och det är väl det som är problemet. Alla olika sätt att organisara kyrkan har sina goda och svaga sidor.
Den självbestämmande församlingen löper stor risk att manipuleras och föras vilse av ett starkt karismatiskt ledarskap. Många av de ledande inom pingströrelsen såg vad som höll på att hända i Knutby. De skickade dit psastorer som försökte tala de lokala ledarna till rätta. Men eftersom bibeltolkningen och livsstilsfrågorna avgörs i den lokala församlingen kunde man ingenting göra. I en biskopstyrd kyrka skulle man ha avsatt det lokala ledarskapet och tillsätta andra ledare.
Det finns naturligtvis svagheter också i en "biskopskyrka". Faran för maktmissbruk och "svågerpolitik" finns alltid där.
Som sagt, det finns svagheter i alla system så länge de administreras av människor. Men varför ska man så hårt hålla fast vid "doktrinen" om den fria församlingen som en överordnad princip?
/PB
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar