Paulus tackar Gud för att thessalonikernas tro växer. Det är
det naturliga i det kristna livet att tron växer. Vi börjar kanske med en
vacklande tro och då vi har varit kristna en vecka kan vår tro ha vuxit, och
efter två veckor är den ännu större, och då vi varit kristna ett helt år…..
Detta är det naturliga i den kristnes utveckling. Vi växer i
tro, kärlek, kraft, frimodighet ju mer vi lär känna Jesus och ju mer han får ta
gestalt i våra liv.
Men tyvärr ser det inte alltid ut så i verkligheten. Ofta
kan vi se att de nyfrälsta har en mycket större tro, kärlek, kraft och
frimodighet än den som varit kristen i många år. Vi ser detta hända också bland
de första kristna. Paulus skriver till galaterna: ”Ni kom bra iväg….” (Gal
5:7), men någonstans kom de inte vidare. Samma sak kan vi se hända bland
efesierna. De arbetade trofast vidare utan att tröttna, men de hade förlorat
den första kärleken (Upp 2:3-4). Jag tror att det är vanligt med sådana
församlingar idag. De började bra i den Helige Andes kraft och i ett
fullständigt beroende av Herren i allt vad de gjorde, och så går åren. De
fortsätter och fortsätter. Kanske efterhand med mindre tro, kärlek, kraft och
frimodighet. Det är kanske inget medvetet beslut att det skulle bli så, men det
bara blev så.
Gud vill blåsa nytt liv i våra liv och våra församlingar.
Och här i Andra Thessalonkerbrevet tackar Paulus för att just detta händer.
Tron växer, och det vill Paulus fortsätta att uppmuntra.
I Efesierbrevet ber Paulus att tron och kraften ska växa och
att vi ska lära känna Kristi kärlek mer och mer ”tills hela Guds fullhet
uppfyller er.” (Ef 3:19)
TILL EFTERTANKE
-Vad är det som gör att vi har så lätt att svalna i vår tro
och kärlek, istället för att låta allt detta växa till i oss och våra
församlingar?
-Vad kan vi göra för att motverka den nedåtgående kurvan?
Igen talar Paulus om att lidande är ett naturligt inslag i
det kristna livet. Då Paulus i Damaskus fick den livsförvandlande i kallelsen
att följa Jesus fick han den med orden: ”..jag skall låta honom veta hur mycket
han måste lida för mitt namns skull” (Apg 9:10). Jag är inte säker på att så
många av oss hade svarat ja på den kallelsen.
Men två gånger i detta avsnitt talar Pa
ulus om att det finns
en ände på lidandet. Jesus ska komma tillbaka och då får vi vila från
förföljelse och då kommer rättvisa att skipas. Talet om Jesu tillkommelse är i
Thessalonikerbrevet ett glädjebudskap. Det är målet för våra liv att få leva en
evighet tillsammans med Jesus. Och då Paulus talar om uppryckelsen i det första
brevet till Thessalonikerna, avslutar han med orden ”Ge nu varandra tröst med
dessa ord” (1 Thess 4:18).
TILL EFTERTANKE
-Jesu tillkommelse och den sista tiden är det budskap som
det talas mest om i hela Nya Testamentet. Hur är det i er församling med den
undervisningen?
-Om budskapet om Jesu tillkommelse är lågt prioriterat i
ditt liv och i församlingens liv, vad kan det bero på?
I de sista verserna i första kapitlet ber Paulus om att
thessalonikerna ska bli värdiga Guds kallelse. Han skriver också på vilket sätt
de kan vara värdiga Guds kallelse: ”…att vår herre Jesu namn förhärligas genom er” (v.12). Vår kallelse är alltså att
förhärliga Jesus med våra liv!
I Efesierbrevet utvecklar Paulus tanken på att vara värdiga
vår kallelse (Ef 4:1). Det första han nämner är att ”ha fördrag med varandra i
tålamod och kärlek”. Senare i samma kapitel skriver Paulus att vi inte ska ge
djävulen något tillfälle (v. 27) och att vi inte bedröva ska Guds Helige Ande
(v. 30).
Ett liv värdigt Guds kallelse kräver att vi är vaksamma så
att vi inte onödigtvis ger djävulen ett tillfälle att skada Guds vilja och att
vi lever så i samklang med Gud att vi märker när vi bedrövar Guds Helige Ande.
TILL EFTERTANKE
-På vilka sätt ger vi djävulen tillfälle i våra liv och i
församlingens liv?
-Finns det områden i mitt liv eller i församlingens liv där
vi är benägna att bedröva Guds Helige Ande?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar